foderlosta

268 Bromus inermis Leyss.

This polymorphic, widespread species has a Eurasiatic origin. It has been introduced as a fodder grass into Fennoscandia, E. Asia and N. America. Nowadays it has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 212 and map 202). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 42.

Foderlosta är ett kulturgynnat gräs som oavsiktligt införts med utländskt frö (Neuman 1884), men som också såtts i vallar och utmed järnvägar (Hylander 1953). Arten har sedan förmått att sprida sig till och naturaliseras i vägkanter, på P-platser, åkerrenar, slänter, i skogsbryn samt på olika igenväxnings- och ruderatmarker. Foderlostan bildar ofta kraftiga bestånd som håller sig gröna även under långvarig sommartorka.

Arten ökar fortfarande i både utbredning och frekvens.

Foderlosta är inhemsk i östra Europa, västra och norra Asien samt i Kina. Den är känd från Sverige sedan början av 1800-talet.

Åtminstone från 1810-talet i Sverige vildväxande gräs. Förekomsten i Närke tycks ha etablerats genom förvildning från odling i vallar. Fröet salufördes i Sverige fr.o.m. 1893 (Lyhagen 1991). Foderlosta tycks inte odlas numera men ses förvildad längs järnvägar och vägar, på tippar, i åkerkanter o.s.v.

Det största beståndet sågs längs 50 m av järnvägen, täckande 300 m², vid Mariedam i Lerbäck 1992. I Svennevad uppmärksammades arten först efter utgivningen av Kjellmerts flora 1947. En fortsatt ökning i Närke har noterats bl.a. S om Örebro i ett grustag där den ”ökar hela tiden i antal och utbredning” (Lindström 2000b).

Ny bofast art.

Allmän-spridd längs vissa järnvägenslinjer; f.ö. tämligen sällsynt. Härdig och bofast i alla regioner. Spridning ofullbordad. Utbredningstyp: U. 

(Hultén 1950.)

Kan förr ha införts som vallväxt men det är okänt om sådan insåning förekommit i Ångermanland. Sannolikt någon gång inkommen med barlast. Sprider sig numera främst längs landsvägar, bl a utmed E4, även järnvägsspridd. -30 (19).

Först uppgiven av Cedergren (1916): Hede: vid Ljusnebron 1914, 1915 och Vemdalen: Sandviken (17D 3j, 1915).

(Bromus inermis)
Status: fordom odlad foderväxt, förvildad och numera fullständigt naturaliserad. Först uppgiven förvildad 1891 från Gärdslöv (HNil i LD), men enligt Lilja (1870) ”odlad de senaste åren”.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: former med upp till 3 mm långa borst förekommer sällsynt.

Bromus inermis

Foderlosta är ursprunglig i östra Europa och Asien. I slutet av 1800-talet började arten användas i Sverige som vallväxt (Lyhagen 1991) men också för stabilisering av kanalvallar och järnvägsbankar (Hylander 1953). Numera odlas den inte i någon större utsträckning. Genom sina långa underjordiska utlöpare bildar den snabbt stora, täta och tätbladiga bestånd där den såtts in. Med hjälp av utlöparna sprids den också lätt med omflyttad jord. – Primärfyndet antyder att foderlostan även inkommit med östeuropeisk spannmål.

I våra dagar är foderlostan etablerad på banvallar, åker- och vägrenar, industrimark och annan skräpmark samt kring gårdar.

Foderlosta är ursprunglig i östra Europa och delar av Asien. I Sverige har den från slutet av 1800-talet ingått i vallfröblandningar (Lyhagen 1991) men även såtts ut på järnvägsvallar (Hylander 1953) och därifrån spridit sig ut i landskapet. I nuläget är arten spridd och naturaliserad i Götaland, Svealand och delar av Norrland.

Foderlosta växer på de flesta typer av jordar, men föredrar soliga, torra–friska, mer eller mindre näringsrika marker som vägrenar, dikes- och åkerkanter, jordhögar och annan ruderatmark. Den ses ofta på sandiga lokaler och gynnas av att jordmånen är basisk. Som gammalt fodergräs klarar den årlig slåtter men kan även växa i ohävdad mark. På växtplatserna är den ofta beståndsbildande genom sina långa, underjordiska utlöpare som kväver all annan växtlighet. På Öland är foderlosta en av de få arter som kan konkurrera ut den i samma miljö så vanliga knylhavren Arrhenatherum elatius.

Foderlosta har närmast invasionsartat spridit sig i främst starkt kulturpåverkade marker på Öland. Från första fyndet i början av 1900-talet var ökningen måttlig, men enligt Sterner (1986) skedde en snabb expansion från 1970-talet "som följd av vägomläggningar explosivt spridd och numera, även utanför vägrenarna flerst. beståndsbildande". Idag stämmer den bilden än bättre och arten finns över hela ön och den sprider sig alltjämt längs Ölands alla vägar och åkerkanter. Till naturliga gräsmarker utanför odlingslandskapet som torrängar och alvarmarker har den ännu inte kommit, men den börjar på sina håll på östra sidan att nagga de naturliga och sandiga torrängarna, intill de större vägarna, i kanten. På Ölands strandängar, särskilt där det är lite blött, är den ovanlig.

Foderlosta är ett kraftigt, högvuxet, beståndsbildande gräs som något liknar raklosta Bromopsis erecta – för skiljaktigheter, se denna art. De båda arterna har en likartad utbredning på Öland och ses ofta på samma lokaler, särskilt i vägrenar. Längs vägen ner till kyrkan i Sandby socken (6273255 1550585) möts de i direkt kontakt och det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Eftersom foderlosta är beståndsbildande kommer den troligen att gå segrande ur den striden.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Förvildad, bofast.
Odlad som foderväxt och förvildad i vägkanter, i åkerrenar, i gårdsmiljöer, på jordhögar, soptippar och i grustag. Fram till 1950 känd från ca 25 lokaler. Ökningen ägde rum främst under senare delen av 1900-talet. Foderlosta verkar dock inte vara lika expansiv i naturliga miljöer som raklosta B. erecta.

Foderlosta har odlats som vallväxt och dessutom såtts på banvallar. Arten förekommer mest utefter järnvägar och vägar, men utbredningskartorna visar att den följer järnvägen mindre tydligt nu än förr. Den har på senare tid spritt sig till industriområden, P-platser, hamnar och skräpmark.

Foderlostan är ett flerårigt gräs som bildar bestånd genom sina jordstammar. Den ingick som ingrediens i vallfröblandningar kring sekelskiftet 1900 och har använts som vallväxt långt in på 1900-talet (Lyhagen 1991) men är nu ur modet. Från sådana insåningar har den spritts och nu finner man foderlostan kring järnvägsstationer och utmed vägrenar och åkerkanter. Den sprider sig långsamt över landskapet, särskilt utmed nyanlagda vägar. Foderlostan sägs i Uppland vara insådd på järnvägsbankar på 1910-talet (Almquist 1929). I Sörmland är den funnen så t.ex. utmed Nynäsbanan (Almquist & Asplund 1937).

Namnet foderlosta pekar på att arten har använts i odling. Det användes först i Krok & Almquist (1893). Hellström (1917) beskrev erfarenheter av odling av ett stort antal gräs i Norrland. Där skildras de viktigaste norrländska vallväxter som såddes in. Foderlosta uppges vara konkurrenskraftig. Vi har dock inte sett några uppgifter om att den skulle ha odlats i Hälsingland.

Foderlostan beskrevs av Almquist (1957) som ”vårt mest järnvägsbetonade gräs”, insått på järnvägsbankar och bangårdar. På det viset uppträder den också i Hälsingland, men har setts ändå mer i närheten av bilvägar. Det vanligaste ordet i biotopbeskrivningen är ”vägkant”.

Foderlostan blommar efter ängsgröe och hässlebrodd, ungefär samtidigt med hundäxing och fårsvingel, det vill säga ungefär i linneans tid. Ståndarknapparna är intensivt gula. Arten bevarar inget grönt över vintern. Trots sin höjd och stora bladmassa verkar den inte vara invasiv hos oss, men i Uppland har den ökat kraftigt under 1900-talet (Maad m.fl. 2009). Arten tycks ha ungefär samma historia i Gästrikland som i Hälsingland, med bara ett par ruderatfynd före 1970-talet, och därefter måttlig spridning längs vägkanter (Ståhl 2016).