flyghavre

Arten uppgavs först av Fale Burman (1793–1802) som "landhafra" ibland kornet i Vemdalen, vilket vittnade om dåligt jordbruk enligt Burman. Birger (1908a) nämner lokaler i Vemdalen, Hede och Sveg. Lokalen i Vemdalen kyrkbyn är belagd i UPS (1912, FLB).

296 Avena fatua L.

This species is supposed to originate from the E. Mediterranean region and the Near East, although China is also mentioned as a possible origin. It was widely spread as a weed in the rural landscape. It occurs now for instance in C. and S. Africa, E. Asia, N. and S. America and New Zealand. The present distribution is almost circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 222 and map 211).

Flyghavre växer som ogräs, främst i vårsäd, men den förekommer också vid gårdar, kring gödselstäder och på avfallsplatser. Bekämpningen av det ettåriga gräset sker genom plockning och i någon mån med kemiska preparat.

Gammalt åkerogräs, möjligen odlat under stenåldern i Sverige (Hjelmqvist 1982), numera starkt bekämpat genom bl.a. plockning. Tolf (1903) såg arten ”stundom i mängd” i Mellansvenska myrodlingar i säd och det var ett svårt ogräs främst på Närkeslätten. I Kvismaredalen fann Hofsten (1950) att växten ”med en skarp gräns följer vårflödests högvattenlinjer”.

I Götlunda förordade Racksäters byordning 1805 att växten skulle bekämpas genom rågodling: ”Emedan Råg-sädet bäst och säkrast utödar then skadlige Landteller Flyg-hafran” (Wikberg 1950). I Lerbäck hade flyghavren ännu på 1830-talet ”ej hunnit spridas upp från slättbygden” (Robson 1833). Sernander påträffade den i ett potatisland i närheten av Gårdsjö i Lerbäck 1885 (Hedera 1886). I Hammar och Lerbäck var den ”nu mkt sälls. och blott tillfällig” (Segerström 1932).

Hartman (1866) såg aldrig flyghavre i Närke. Den fanns dock 1869 i länet ”i mängd” ÖLHK (1870). Vid Trystorp i Skagershult blev den ”först observerat för 4 år sedan” (ÖLHK 1897). Vid Broddesons (ms) inventeringar i Gällersta berättade befolkningen 1929 att flyghavren förr fanns rikl. vid Gryt, Fällersta och Ökna. Lundblad (1957–1958) menade att växten var sälls. i Hjälmar–Mälardalen på 1910-talet.

Vid omfattande inventeringar 1955–1956 fanns en stark förekomst på slättlandet S om Örebro. Ett 20-tal socknar i Närke var drabbade (Esbo & Nilsson 1957a, b). På 1960-talet var växten ett verkligt gissel i Viby, men blev allt ovanligare och betraktades senare som sälls. (Nilsson 1978).

Flyghavre har rönt föga intresse hos botanisterna, men bangård och landsvägskant är kända växtplatser utanför åkrar (Dalhielm, Nilsson).

Gammal bofast art.

Ogräs i sädesåkrar.

Brålanda 600 m ONO Esslingetorp (KE). Larsson (1859) uppger: ”Bland vårsäd sällsynt.”; i andra upplagan (1868) tillägges: "ej med säkerhet observerad".

Brålanda-fyndet ovan är det enda inom inventeringens ram; i Lantbruksstyrelsens kungörelse om förekomst av flyghavre (1975) uppges den från Frändefors, Sundals-Ryr, Brålanda, Gestad, Bolstad, Högsäter, Erikstad, Grinstad, Järbo, Holm, Ånimskog och Tösse.

Ungefärlig nuvarande utbredning i Västmanlands län framgår på karta i LUNDQVIST (1967). Når där Skogslåglandets gräns i V, Dalälven i Ö, saknas i nedre Bergslagen. Därutöver nyligen funnen i Ramnäs (ERIKSSON 1967a). Ungefär samma fördelning torde gälla V. Västmanland. Aktuella uppgifter om flyghavretillståndet införs fortlöpande bl.a. i Västmanlands Läns Hushållningssällskap Tidskrift. Huvudutbredningen i Sverige i senare tid sydlig (HOFSTEN 1950, HULTÉN 1950, 1971). På 1700-talet "öfwerflödigt" på många håll i Dalarna (jfr ALMQUIST 1949). Därmed väl också i vissa av Västmanlands N. delar. Nedgången där förmodligen delvis en följd av bekämpning, ändrat odlingsprogram osv. Utbredningstyp osäker.

Status: gammal och bofast, om än ursprungligen odlad och förvildad. Påträffas i avlagringar från och med yngre bronsålder och sannolikt ursprungligen odlad som sädesslag (HHje 1955), men i historisk tid endast känd som ett stundom besvärligt ogräs.
Förändring och hot: osäkert då arten inte alltid antecknats konsekvent.
Kommentar: svårtolkade ”mellanformer” mellan flyghavre A. fatua och havre A. sativa ses ibland och har säkert till stor del sitt ursprung i spontana hybrider mellan arterna men dessa förefaller mycket svåra att avgränsa och identifiera.

Flyghavre är vårgroende och ett svårt ogräs i vårsådda grödor, särskilt havre. Artens bekämpning är reglerad enligt lag och sker främst genom att man plockar bort plantorna ur fälten för hand. Odling av vall och höstsådda grödor bidrar också till att hålla tillbaka arten. Den tycks förr i tiden ha varit ovanligare än nu: Scheutz (1864) angav att den förekom här och där ´i medlersta delen´. Spridningen kan därför delvis vara av relativt sent datum. Enligt en lokal tradition i Vimmerby Vimmerby inkom arten vid de stora nyodlingarna i slutet av 1800-talet, när danskt utsäde inköptes (BD). I Tranåsbygden är den å andra sidan numera betydligt ovanligare än på 1980-talet (JJ).

Flyghavre växer främst i åkrar med vårsådda grödor, idag ofta tillsammans med korn eller fodermajs. Någon gång är den även funnen i ruderatmiljöer som lantbruksdeponier. Den kan vara ett besvärligt ogräs eftersom den är högväxt, tar näring från andra grödor men inte ger något utbyte tillbaka då småaxet faller av när det är moget. Flyghavre har en egen lag, SFS 1970: 299, som reglerar hur den ska bekämpas. Lantbrukare som inte hörsammar uppmaningen i lagtexten kan bötfällas.

På Öland har flyghavre i historisk tid varit ett stort bekymmer och den betecknades av Sjöstrand (1850) som "på sina håll odräglig". Utbredningen idag är mer beskedlig och arten har under inventeringen noterats på 18 lokaler; den kan dock vara förbisedd. Norr om Borgholm finns ingen aktuell lokal varför kommentaren i Sterner (1938) att den mest ses på södra delen stämmer än idag.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Åkrar, främst med vete och korn, ibland med raps, råg och ärter, även i stubbåkrar, någon gång på soptippar och jordhögar. Arten saknas i stort sett på Storsudret, i huvudöns östra och norra delar samt på Fårö. Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär tämligen allmän.

Utrotningskampanjerna under 1900-talet har troligen fört med sig en minskning, men flyghavre är på sina håll fortfarande ett besvärligt ogräs.

Flyghavre var förr ett besvärligt ogräs och har bekämpats enligt lag med plockning. Numera finner man den sällan i åkrar, och lagen har upphört att gälla. Arten är förutom i åkrar funnen på vägkanter, grusplaner och i skräpmark.

Flyghavre är ett ettårigt åkerogräs och sägs ofta ha varit vanligare i äldre tider. I Sörmland finns det inga klara belägg för detta. Arten var inte känd av Linder (1716), men Luut noterade den från Åkerö. Ekström (1828) anger den som ”ett elakt ogräs bland vårsäden”. Enligt Thedenius (1871) fanns den ”mångenstädes men ingalunda allmänt”. Endast få prickar finns i Hultén (1950). Fler lokaler är faktiskt kända nu än någonsin tidigare. Flyghavre är vårgroende och visar sig därför huvudsakligen de år vårsäd, särskilt havre, odlas på lokalerna. I vissa trakter förekommer flyghavre som ett konstant och svårutrotat ogräs och då ofta massvis. Genom modern frörensning motverkas spridning, men eftersom arten sår sig före skörden och bildar ett stort och långlivat fröförråd i marken kan den, i motsats till bl.a. råglosta, inte utrotas på så sätt. Flyghavre bekämpas enligt lag, särskilt genom handplockning i åkrarna före frömognaden, men också genom ändrad odling och i viss mån genom besprutning.

Olof Johansson Broman skrev i början av 1700-talet i Glysisvallur, vol. III:A, på sid. 34 om ogräset som tar över på ensädesåkrarna: ”i synerhet then fördärfwelige och elake Exingen eller Hwjtroten, äfwen Landhafren; hwilket ogräs på slutet tager så öfverhandena, at sådane genomgådde stycken, måste läggas till gräswal; några åren bort åt; …” [Ensädesåkrar gödslades, besåddes och skördades varje år. Exing och Hwjtrot är kvickrot, Landhafre troligen flyghavre. ’Läggas till gräswal’ betyder låta växa igen till gräsmark].

På sid. 46–47 ger han en mycket initierad beskrivning av flyghavrens besvärliga egenskaper: ”Land-hafre, räknas här för wärsta ogräs, och sås ingalunda med åkermannens wilja, utan sielf-komandes; therföre kallas han rättel. af Botanicis Avena sponte proveniens [havre som kommer av sig själv]; Men af hwad orsak, nuda; sterilis; etc. thet kan jag intet finna, emedan Landhafren i all stycke är ljk the andra slagen, både til stiälk, blad och ax, undantagandes thet skahlen och kärnen äro ludachtigare, wäxer fortare, mognas hastigare, och snarast faller af, 2 eller 3 gånger om somaren; …” och ”… Achtes här intet tjden, rinner Landhafren förr neder utur skalet, än man mente theruti någon kärna wara; Men som hon wäxer mit ibland den goda säden, så kan ingen skörd ske, för än then goda uphämtas, tå Landhafrens mång och mogen frö fallit neder uti åkern; hwar af han årligen alt tiockare tiltager, och hafwer nu thessa tider så swårl. tagit öfwer handena i alla åkrar, att alle ther öfwer mycket klaga, och thet wärre är, som thet skadeligaste ogräs, med all som största möda står at utrotas, icke på et, utan på mång år. Sätten äro här åtskillig, v. g. ……”

I Glysisvallur III: B, Owäldig bonde, sid. 851 beskrevs också att man kunde skörda den omogen, torka, tröska och mala den och göra smakligt mjöl av den, samtidigt som man därigenom hindrade den från att öka frömängden i jorden.

Mot bakgrund av denna beskrivning är det förvånande att det finns så få gamla noteringar om arten i botanisk litteratur. Wiström (1898) skrev ”Sannolikt flerst. som ogräs i vårsäd”. Genom intensiva kampanjer från Lantbruksnämnden, senare Länsstyrelsen, har flyghavren kommit under kontroll och under vår inventering setts på relativt få lokaler och i liten mängd, under hundra strån. Vippan sticker upp över den odlade havren som den ibland växer i. Utrotningen går till så att man före frömognaden rycker upp alla plantor för hand, samlar dem i en säck och bränner dem.