fjällbräken

Gles sumpig björk- och blandskog.

Uppgiven i Ohlsson manuskript 1863 efter uppgifter av A. Mörner (Ljusnarsberg: Nya Kopparberg). Lokalen ej medtagen - förmodligen avsiktligt utmönstrad - i HARTM. flora 1864. I Sverige ännu aldrig påvisad S om Norra Dalarna.

Först uppgiven av Thedenius (1839): "Polypodium alpestre Hoppe På Funnesdalsberget och fjellet Husvålen vid Ljungdalen". Belägg taget av Thedenius på Husvålen finns i UPS.

50 Athyrium distentifolium Tausch

Syn.: A. alpestre (Hoppe) Rylands

This moderately variable, arctic-montane species occurs disjunctly in Eurasia and N. America. In eastern and western N. America it is represented by var. gaspense Fem. and var. americanum Butters, respectively. The species s. lat. belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 242 and map 223), hut its distribution has also a circumpolar character. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 15.

En oftast halvmeterhög, tuvad ormbunke med mjuka, ljusgröna blad. En av många “strutformade” ormbunkar (dvs med mångbladiga rosetter). Bladen är rätt kortskaftade (skaft ca 1/5 av bladet) och smalnar av både upptill och nedtill (de längsta primärflikarna sitter i mitten; de nedersta är ungefär hälften så långa). Primärflikar nästan lika i hela bladets längd. De minsta bladytorna utgörs av sekundärflikar. Dessa är vanligen kraftigt loberade i trubbiga (men tandade) tertiärsegment, vars minsta sidonerver når ut till bladkanten (kan vara svårt att se). Undertill utvecklas runda sporgömmesamlingar utan synligt svepefjäll.
Fjällbräken växer i många miljöer i fjällen, men bildar gärna bestånd i snölegor och i bäcksänkor. Enstaka exemplar påträffas mycket sällsynt långt ned i skogslandet. Märkligt nog är bladen mycket frostkänsliga.

Förväxlingsrisk:
Majbräken (Athyrium filix-femina) (rätt allmän i fjällen, men vanligen inte i öppna habitat) har oftast mörkgröna, mer långskaftade blad (skaft ca 1/3 av bladet) som kan bli meterlånga. Bladflikarnas minsta sidonerver når inte riktigt ut till kanten (kan vara svårt att se), och sporgömmesamlingarna är avlånga med tydligt svepefjäll. Sterila exemplar av fjällbräken och majbräken kan vara mycket svårskilda; en karaktär som ofta nämns, att primärflikarna hos fjällbräken har korta skaft, är svårbedömd.
Bergbräken (Oreopteris limbosperma) (i fjällen sällsynt i oceaniskt påverkade områden i Jämtland) är sekundärflikad utan ytterligare lobering eller tänder, och har hela primärfliken sammanvuxen till en gemensam bladyta.
Träjon (Dryopteris filix-mas) (i fjällen mest i varma rasbranter) har tjockare blad, rundtoppiga sekundärflikar utan ytterligare lobering, och tydliga svepefjäll.
Nordbräken (Dryopteris expansa) (i fjällen ofta allmän) har långskaftade, trekantiga blad. De nedersta primärflikarna är längst och mest flikade.

Fjällbräken har hittats mycket få gånger i Hälsingland, men det är svårt att gissa hur sällsynt den i verkligheten är, eftersom den är mycket lik majbräken och kan skiljas från denna nästan bara genom att man vänder på bladen och granskar sporgömmesamlingarna. Vi har tyckt att det har varit svårt att se någon skillnad mellan arterna om man bara tittar på blad­översidorna i ett blandat bestånd. De i äldre tid antecknade fynden har vi inte lyckats lokalisera, men har hittat arten på tre ställen, ett av dem i Älvåsenmassivet, där den tidigare har setts, och två på nya lokaler några km väster därom. Dessa lokaler ligger mellan 300 och 480 meter över havet. På Luråsen i Älvåsenmassivet växer den tillsammans med nord- och majbräken i björkskog med rikligt inslag av gran. Sporerna mognar tidigare än på majbräken.