finnoxel

Örebro Almby 1914 C. von Delwig (S/CAe). Kyrkan, allé 1930 L. Hartin (S, Berggren 1973). Längbro Karlslund, trädgård 1923 F. Waldén (S). Ånsta Örebro Trädgårdsförening 1865 G. A. Ringselle (UPS). Adolfsberg, skog 1936 A. Dahm (S/CAe).

Sannolikt spridd från odling och naturaliserad, men ursprunget okänt. - 1 (1).

1167 Sorbus hybrida L.

Syn.: S. fennica (Kalm) Fr.

This species has a disjunct distribution in Fennoscandia. It also occurs subspontaneously.

Status: sällan odlat prydnadsträd; kvarstående och någon gång självsådd. Först uppgiven som odlad 1900 från Vollsjö (CNyh i LD).
Kommentar: B, granskare KIC och KAO.

Finnoxel växer spontant bara i Norden. Den har sin största utbredning i Norge, där den går norrut till Nordland; i Finland finns den bara i övärlden i sydväst. En förekomst på Bornholm räknas också som naturlig. I Sverige är arten inskränkt till nordligaste Bohuslän, Gotland och Stockholms läns skärgård. Den odlas och förvildas också.

Finnoxel är liksom andra arter i släktet apomiktisk dvs. har könlös befruktning. Den har uppkommit genom hybridisering mellan rönn S. aucuparia och oxel S. intermedia. Som naturlig i Sverige förekommer finnoxel i norra Bohuslän, Gotland samt delar av skärgårdarna i Södermanland och Uppland. Den odlas en del och övriga förekomster i landet härstammar från odling. På Öland finns ett fynd av finnoxel där den uppenbarligen planterats och därifrån spridit sig i närområdet. Vid provsmakning av bären konstaterades att de var mjöliga och samtidigt tydligt sura.

Tillfälligt utkommen.

Ursprunglig, även förvildad.
Kalktallskog och hällmarker; även i ängsbarrskog, i sandig strandskog, vid skogsbryn och vid våtmarker samt i vägkanter. Finnoxel odlas ibland; enligt Pettersson (1958 s. 61) är den ”sedan gammal planterad, särskilt på Fårö”. Johansson (1897) nämner också en förekomst, i Sproge, som ”kanske odl.”.

Finnoxel förekommer mest i öns kalkområden, särskilt på norra Gotland, sällsyntare på jordbruksslätterna. Utbredningen är koncentrerad till fyra områden: norra Gotland, västra klintkusten från Tofta till Stenkyrka, Sproge–Eksta–Fröjel samt Östergarnslandet (jfr Falks primäruppgift!). Johansson (1897) angav finnoxel med frekvensen ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän, med sydgräns på Karlsöarna (och Sproge, men här kanske odlad). Mot mitten av 1900-talet var arten under stark spridning (Pettersson 1958 s. 60). Våra inventeringar visar också att den såväl ökade i frekvens som utökade sitt utbredningsområde under 1900-talet. Förmodligen beror detta på minskat bete på utmarkerna.

Finnoxel förekommer i bergskrevor och på stenbunden mark, ofta på skalgrus. Alla våra fynd är inte belagda, och det är möjligt att några är felbestämda och egentligen skulle höra till hybriden ovan. 

Finnoxeln är ett småväxt träd som främst förekommer i bergsskrevor och steniga torrbackar på kalkrik mark, vanligen tillsammans med rönn och oxel. Arten har även sedan gammalt planterats vid gårdar och i parker, även i inlandet. Numera planteras den ofta i buskage på vägslänter och bullervallar och används också som ympunderlag för vitoxel. De flesta inlandsförekomsterna utgörs också såvitt det kan avgöras av planterade exemplar. Fröna sprids lätt med fåglar och ”vilda” exemplar i inlandet är förmodligen förvildade även om det ofta är omöjligt att avgöra ursprunget. Även förekomsten i Dalarö samhälle liksom samtliga äldre uppgifter från Stockholms närhet avser enligt Almquist (1937) sådana odlade eller förvildade exemplar.

Endast känd från Norden. I Sverige förekommer finnoxeln i Bohuslän, på Gotland och i Svealands skärgård.