femfingerört

Se vanlig femfingerört Potentilla argentea var. argentea och liten femfingerört Potentilla argentea var. demissa.

Se vanlig femfingerört Potentilla argentea var. argentea och liten femfingerört Potentilla argentea var. demissa.

Allmän

1106 Potentilla argentea L.

This originally Eurasiatic species belongs to a group of closely related species (Fl. Eur. 2/1968, p. 41). It has spread with settlement, for instance to N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 216.

Femfingerört är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den ljusälskande och konkurrenssvaga arten växer på torr, solig och mer eller mindre vegetationsfattig mark. I tämligen naturlig miljö finner man den på havsstrandhedar och hällmarker. Betydligt vanligare är den emellertid på olika kulturstandorter som torra naturbetesmarker, vägkanter, järnvägs- och industriområden, gamla husgrunder, murar, grustag och grusplaner.

Mångformig inhemsk, delvis kalkskyende, växt allm. i torrängar och annan öppen mineraljord, ss. hällomgivningar, sandfält etc. Mycket bristfälligt känd.

Se även: vanlig femfingerört Potentilla argentea var. argentea och liten femfingerört Potentilla argentea var. demissa

Trivialart i större delen av landskapet men lägre frekvens längst i nordväst och i de nordöstra inlandssocknarna,  här  mest i brantbergsmiljöer, sydvända soliga backar och vägslänter.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "går ej längre än till Ransjö."

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Perenn, 1–5 dm hög ört med rotstock. Långskaftade, 5-fingrade, rätt styva blad som är iögonfallande silvervita på undersidan. Oftast en handfull radiärt ställda stänglar som i basen är riktade snett uppåt, men i övre delen böjer sig inåt i båge till en mer upprätt hållning. Stänglarna är rätt träiga och oftast greniga i yttre delen. De anläggs redan på hösten som en kort stam med bladrosett. Följande våren växer stänglarna ut och rosettbladen ersätts med stjälkblad. Bladen har smala stipler. Bladflikarna är mycket smala, särskilt vid fästet, och har i yttre delen några par rejäla tänder eller ytterligare flikar. Bladen har distinkt nedvikt kant, varför översidans färg ofta syns längs kanten om man betraktar dem underifrån. Flikarnas mittnerv är dock ej lätt att se, så hela bladundersidan ser vit ut med en “ritad kontur” i kanten (mycket vackert!). Blomställning grenig med 5-taliga gula blommor. Fodret syns tydligt mellan kronbladen, men är betydligt kortare. Frukten är en samling små nötter.

Femfingerört är söderut och längs Norrlandskusten en vanlig växt i många torra miljöer, dels mer “naturligt” på torrbackar, i skärgårdsmiljö etc, dels som kulturspridd längs järnvägar, vägar, i hamnar etc. I inre Norrland naturlig i sydberg, men endast sällsynt som medlöpare till människan. På trampad mark kan den vara helt platt.

Förväxlingsrisk:
Femfingerört har många förväxlingsrisker, men är i regel lätt igenkänd på de rätt styva, smalt 5-fingrade bladen med karaktäristisk färgkombination.
Backfingerört (Potentilla sterneri) (sällsynt i östra Götaland) har smalt 5-fingade blad, men de är gråludna under, och växten har bladrosett.
Mångfingerört (P. multifida) (mycket sällsynt i sydberg i norra Lappland) har långa, smala flikar på bladflikarna, olikt de lokala femfingerörterna.
Lappfingerört (P. nivea) (sällsynt i fjällen, mest i norr) har vita bladundersidor, men bladen är 3-fingrade med breda flikar.
Bladen hos blodrot (P. erecta) kan se 5-flikiga ut, men de är 3-flikiga (de stora stiplerna förvirrar) och de är gröna under. Blomman är 4-talig.
Gråfingerört (P. incana) (östra Götaland) och luddfingerört (P. heptaphylla) (sällsynt i Skåne), blommar tidigt, har bladrosett och kortare stänglar, och småbladens flikar är bredare
Hos övriga fingerörter (Potentilla) med 5-fingade blad är flikarna bredare och bladen gröna under.
Backsmörblomma (Ranunculus polyanthemos) (södra och mellersta Sverige) och andra smörblommor saknar stipler, har mjukare blad i rosetter och fodret är ej synligt mellan kronbladen.

Femfingerört växer på torra platser, särskilt kring hällar i betesmarker, på klipphyllor, grusåsar och sandfält, ofta tillsammans med fårsvingel Festuca ovina, bergsyra Rumex acetosella, tuvknavel Scleranthus annuus ssp. polycarpos, gul fetknopp Sedum acre och ibland harklöver Trifolium arvense. Allra vanligast är den kanske på starkt kulturpräglad, störd mark som gårdsplaner, åkerrenar, vägkanter, järnvägsområden, industrimark, grustäkter och gräsmattor.

Både diploiderna och hexaploiderna är dock variabla, och hos Pedersen & Schou (1997) delades femfingerörten upp i sex arter, två diploida och fyra hexaploida. Behandlingen på artnivå motiverades med att apomixi (fröbildning utan befruktning) förekommer. Apomixi brukar leda till utveckling av konstanta och väl skiljbara, men mycket snarlika småarter, och i många grupper (t.ex. björnbär Rubus och hökfibblor Hieracium) behandlas dessa på artnivå. Diploida femfingerörter är emellertid enligt nyare undersökningar inte apomiktiska, och bland de hexaploida förekommer även normal sexuell förökning. Frågan är också om alla de av Pedersen & Schou urskilda enheterna verkligen är morfologiskt väl skilda. Kanske bör de snarare, i enlighet med T. Karlsson (1998), uppfattas som varieteter.

Under inventeringen noterade många inventerare ssp. neglecta separat. Finindelningen presenterades när inventeringen var klar, och endast få aktuella fynd har därför bestämts till småart. Dock har Anfred Pedersen bestämt femfingerörterna i våra universitetsherbarier och till flera privatpersoner, och fem av de sex enheter han urskilde inom Norden förekommer i Småland. – Här redovisas inventeringsresultaten på underartsnivå.

Femfingerört växer på torr, något kalkfattig, sandig men gärna näringsrik mark. Lokalerna är ofta hävdade genom bete eller sällsynt slåtter. Femfingerört växer främst på torrängar men är också vanlig i ruderatmiljöer som på tippade stenhögar, sandtag och stenbrott. Även vägkanter, åkerrenar och glesare tallskogar kan hysa arten. En del lokaler är kraftigt kulturpåverkade som gårdsplaner, gräsmattor och grusiga parkeringar. Sällsynt är femfingerört funnen i karstalvar.

Femfingerört är vanlig över hela Öland. På Stora Alvaret återfinns den främst nära alvarbyarna, i horvor och vägkanter. I östra sjömarken växer den på sandiga, betade torrängar. Utmed västra stenkusten finns många mer eller mindre övergivna stenbrott där femfingerört kan hittas. Bödas tallskogar erbjuder växtplatser som sandiga vägkanter och grusplaner vid mobilmaster.

Komplexet runt femfingerört har tilldragit sig en del intresse genom åren. Kromosomantalet varierar (Müntzing 1958) och man finner diploida plantor (2n = 14) som är småväxta med nedliggande växtsätt. De är kortlivade perenner eller bienner; bladen är endast tandade i övre delen och ovansidan mer eller mindre kal. I Sverige går de långt norrut. De hexaploida formerna (2n = 42) är högresta och tydligt perenna; bladen är tandade minst ner till mitten och har en ganska starkt hårig ovansida. Utbredningen är i Sverige sydlig.

Det nordiska materialet har vidare delats in i sex arter (Pedersen & Schou 1997), två diploida och fyra hexaploida. Orsaken till denna indelning är att de ansågs vara apomiktiska, något som inte fullt ut stöds av senare forskning. Taxonomin har skiftat under inventeringen vilket lett till en del trassel. I nuläget behandlas de som två arter: femfingerört P. argentea (diploid) och stor femfingerört P. neglecta (hexaploid). Femfingerört delas in i två varieteter: vanlig femfingerört P. argentea var. argentea respektive liten femfingerört var. demissa.

Femfingerört har ändblad (ändblad = mellersta småbladet på friska, nedre stjälkblad) som är tandade endast i övre delen, ovansidan är kal eller sparsamt hårig (krusiga hår saknas), bladrosetter är utvecklade (i alla fall mot slutet av blomningen). Varieteten vanlig femfingerört var. argentea växer upprätt, ändbladen har 2–3 tänder på var sida; bladöversidan är svagt hårig (raka hår). Liten femfingerört var. demissa har ett nedliggande växtsätt. Ändbladet har totalt bara 3 framåtriktade tänder; ovansidan är kal. Av materialet är ca 40 % angivna som varietet med en klar majoritet för vanlig femfingerört (85 %) och resterande är bedömda som liten femfingerört (15 %).

Ursprunglig.
Torra, öppna miljöer, se under femfingerört (aggregat),  P. argentea agg. Denna art antecknades oftast i vid mening (inklusive stor femfingerört P. neglecta) under Projekt Gotlands flora. Femfingerört är dock säkert den vanligaste arten av dessa två. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Allest.”, men innefattade dagens P. neglecta. Eftersom den senare (hos Johansson under namnet P. argentea var. incanescens) var ”iakttagen endast på några ställen” måste frekvensbedömningen ”allestädes” gälla P. argentea i snäv mening.

På Gotland finns två varieteter, vanlig femfingerört var. argentea och liten femfingerört var. demissa.

Femfingerört har på senare tid delats upp i ett antal varieteter, som vi inte beaktat under inventeringen. Därför behandlas arten här kollektivt med undantag av det fåtal belägg, som har granskats av Anfred Pedersen och visar att flera varieteter finns i landskapet. Lokalerna för dessa redovisas nedan. Dessa fynd måste naturligtvis endast betraktas som stickprov. Huvuddelen av lokalerna för varieteterna ingår säkerligen i det kollektivt redovisade materialet.
Femfingerört i vid mening växer torrt och exponerat på torrbackar, i naturbeten och hällmarker samt på klipphyllor, grusiga vägkanter, banvallar, industritomter och annan skräpmark.

Se även vanlig femfingerört Potentilla argentea var. argentea och liten femfingerört Potentilla argentea var. demissa

Mycket allmän i Uppland. 705 kartblad, 2456 kvadranter.
Almq. Allmän (till allestädes), till yttre skärgården.
Femfingerört växer på torra, öppna marker. Den förekommer i torra naturbetesmarker, på åsar, torrbackar, hällmarker och strandklippor och även i kulturmiljöer såsom vägslänter, bangårdar, grusplaner, igenväxande grustag och parkeringsplatser.

Uppdelningen under artnivå följer här Edqvist & Karlsson (2007). Flertalet inventeringsfynd har inte bestämts till underart. Stor femfingerört har dock rapporterats från 178 kartblad och 342 kvadranter i den östra och nordöstra delen av landskapet.