fältvädd

Gammal bofast art, nu utgången.

1; Nedre Bergslagen: Norberg "å odlade måssen vid Stutbo" (ÅNGMAN 1835). - Efemerofyt. Xenofyt. (Om rätt bestämd) införd med vallfrö av sydlig proveniens.

1748 Scabiosa columbaria L.

This polymorphic species occurs in most of Europe (except in N and NE) and adjacent parts of Africa and Asia. In the southern half of the range (S of the broken line) subsp. gramuntia (L.) Hayek (syn.: S. triandra L.) dominates. The species has been sparsely introduced into N. America.

Fältvädd är en sydlig, kalkgynnad art som idag är känd från endast en lokal i Halland.

Äldre uppgifter är mycket knapphändiga och ger inte mycket vägledning vad gäller artens historia i landskapet.

Sydlig torrängsväxt.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %.
Kommentar: vitblommiga former är generellt sällsynta men dominerar i vissa populationer.

Fältvädd är spridd i en stor del av Europa förutom längst i norr och nordost. I Sverige förekommer den främst i Skåne, kalkområden i Väster- och Östergötland samt på Öland och Gotland; för övrigt med glesa fynd norrut till Gästrikland.

Fältvädd växer i kalkrika torrängar som är måttligt hävdade genom bete. Där delar den ofta växtplats med arter som praktbrunört Prunella grandiflora, toppjungfrulin Polygala comosa och fältvedel Oxytropis campestris. Fältvädd kan även ses i spricksträngsalvar och karster. Ibland är den funnen i gamla grustag, stenbrott och vägkanter. Idag är fältvädd sällsynt på klapperstensvallar, en miljö som pekas ut särskilt i Sterner (1938). I sjömarken växer den främst på gamla, glest gräsbeväxta strandvallar.

Utbredningen är koncentrerad till Stora Alvaret och småalvaren. Det är glest med förekomsterna på sydligaste delen av Stora Alvaret, söder om vägen mellan S. Möckleby och Torngård, Gräsgård sn. Undantaget är det stora, numera nedlagda, kalkstensbrottet nordost om Albrunna där arten är frekvent. Alvarmarken på södra delarna av Stora Alvaret är något annorlunda beskaffad med mindre spricksträngsalvar, karster och torrängsryggar medan grusalvar bitvis dominerar, något som bedöms missgynna arten. Längs västra stenkusten, från rakt väster om Alböke kyrka och vidare norrut ända till fyren Långe Erik, är fältvädd vanlig. Däremot är den mycket fåtalig i den annars så artrika östra sjömarken. Det förefaller som fältvädd minskat något på Öland. Orsaken bedöms vara igenväxning av torrängar, ökad näringsbelastning av betesmarkerna och felaktig hävd. Hårt fårbete är inte gynnsamt för fältvädd som idag saknas helt i Karlevi södra och norra naturreservat, Vickleby sn, där just fårbete periodvis varit helt förhärskande.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr kalkmark: häll, alvar, torräng, gläntor i kalktallskog och klintmiljö. En isolerad förekomst finns på Heligholm i Vamlingbo. Dagens utbredning och frekvens stämmer förvånansvärt bra med Johanssons (1897) beskrivning: ”H. o. d. på n. och mellersta delen, mest i kustsocknarna, på hällmark”.

I en länsstyrelseinventering uppges arten från Klövedal mellan Alviken och Mittsundsviken (Andersson 1979), vilket förmodligen beror på ett misstag. Belägg finns inte heller från det fynd i Morlanda, vid vägen mot Ellös, som uppges av Steineck (1981). 

Fältvädd växer i Sörmland endast på Mörtö i Stockholms skärgård där den är allmän på kalkhällmarker. Den saknas helt på alla öar med liknande kalkmarker i närheten. (Det finns en äldre, förmodligen osäker uppgift från Runmarö i Uppland). På Bunsö, varifrån den också rapporterades, har den aldrig återfunnits – kanske beror uppgiften på ett misstag. Arten gynnas förutom av kalk även av ett varmt solrikt klimat. På Mörtö finns fältvädden tillsammans med alvararv och några andra arter som antyder direktspridning från Gotland.

Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige sällsynt till södra Uppland, vanlig endast i Skåne, på Öland och Gotland.