fackelblomster

Gammal bofast art.

Allmän

1348 Lythrum salicaria L.

This variable species is widely distributed as an indigenous plant in Europe, NW. Africa and Asia. Some lower taxa, even of species rank, are distinguished in Europe and Asia. It has been introduced into Ethiopia, N. America and Australia at least. Nowadays the species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 216 and map 208). Cf. also world map in Meusel et al. 1978, p. 297.

Fackelblomster är ursprunglig men starkt kulturgynnad. De vanligaste växtplatserna är havs- och sötvattensstränder med högörtvegetation, både på fastmark och i gungfly. Arten är också vanlig på klapperstensfält, i sprickor och klyftor på klippstränder vid sjöar och hav samt intill vattendragens forsar och fall. Exempel på kulturståndorter är betade fukt- och kärrängar, sänkta och mer eller mindre igenvuxna sjöar, dammar, märgelhålor, diken, torvgravar och soptippar.

Fuktängsväxt, läke-, teört och grönsak, allm. i hela omr. Vid Mosjöbotten i Kumla är 4 500 år gamla lämningar kända (Florin 1961). Den växer vid stränder av sjöar, och vattendrag, gruvkärr m.m. Broddeson fann den i en rovåker 1940 och R. Karlsson på Kvarntorpshögens topp 1992 (OREB).

På en akvarell i Kungliga bibliotekets kort- och bildavdelning från ålunden vid Ågrena kvarn i Närke har den förevigats ca 1780–1800 (Sjögren 1991): ”Färg och växtplats talar för fackelblomster”.

Exponerade klippstränder vid havet, mest i skrevor och på blockstränder, även vid hällkar, vidare på steniga strandängar och någon gång på sand­strand. Kan leva kvar vid laguner och sjöar som avsnörts från havet. I inlandet sällsynt vid insjöar och älvar.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Fackelblomster växer vid vatten och i våtmarker. Vid havet finner man arten på blockstränder, i klippspringor och på grusvallar ända ute på de yttre skären. Den växer också på steniga eller grusiga stränder av sjöar och vattendrag. I strandängar och på mader uppträder den ofta tillsammans med videört Lysimachia vulgaris och älggräs Filipendula ulmaria. Andra växtplatser är dikade lövkärr, betade fuktängar, diken och dammar.

Fackelblomster växer i ohävdade–svagt hävdade fuktängar, skogskärr, längs diken, kanaler och på klapperstenstränder. Sällsynt påträffas växten i sumpskogar, på ruderatområden med jordtippar och längs sjöstränder.

Fackelblomster har en jämn utbredning över Öland. På Stora Alvaret växer den i kanten av alvarträsk, i vattenfyllda stenbrott och sprängda vattenhål till betesdjuren samt fuktängar av högörtstyp. I Mittlandet hittas den längs diken och bäckar, i kanten av skogskärr och igenväxande fuktängar. Längs kusterna är det västra sidans sumpiga stränder, obetade fuktängar och klapperstensvallar som passar växten bäst medan det är något glesare med fynd från östra sidans mer välbetade strandängar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig till blöt miljö: agmyrar, vätar, fuktängar, strandängar, lövkärr, bäck-, å-, dikes- och kanalkanter, bryor, dammar och fuktiga grustag. Englund (1942) redovisade arten från strandängar med 27 lokalprickar efter sina inventeringar 1928–36. Han noterade den mest i bäckmynningar och på stränder med urbergsgrus. Johansson (1897) klassade fackelblomster som ”Täml. allm.”. Vår inventering tyder på att arten har ökat något sedan 1800-talets slut.

Fackelblomster växer vid vatten och i fuktig till blöt gräsmark, utmed sjöar och vattendrag, vid dammar och i fuktängar och diken. Mest iögonenfallande är den när den växer i och vid hällkar och bland klappersten och block på havsstränder, där den ibland dominerar vegetationen under hög- och eftersommar. Den går långt ut i skärgården, men finns inte på de minsta och mest exponerade holmarna.

Fackelblomster är ursprunglig. Den beskrivs som allmän eller tämligen allmän i botaniska uppteckningar från 1800-talet. Arten har troligen inte förändrat sin utbredning eller förekomst sedan dess.

Vid sötvatten växer den ofta blötare och längre ner på stranden än vid havet – gärna i våtmarker inom översvämningszonen till näringsrika sjöar och vattendrag men ibland också rotad i vattnet bland vass och starr. Vid större sjöar är den dessutom vanlig på exponerade moränstränder och klippöar. Fackelblomster kan också växa i andra miljöer men den tycks obenägen att lämna kontakten med vattnet.

De vanligaste följeväxterna är strandlysing (23%), älggräs, kråkklöver och vattenmåra. Vid havet är rödsvingel (51%), strätta, kråkvicker och höskallra vanligast. Fackelblomster blommar samtidigt som älggräs, strätta och flädervänderot.

Fackelblomster finns rikligt i fröbanken på sötvattensstränder, där arten växer, och gror rikligt på blottade ytor (Skoglund 1990). Fröna flyter inte (Romell 1938a), men groddplantorna stiger till ytan och flyter i flera veckor innan de rotar sig (Sculthorpe 1985). Fackelblomster var en av de tre första kolonisatörerna på nybildade öar i finska skärgården (Luther 1961).
Arten har en grov vertikal rot, som på våren har rödaktiga skottknoppar under markytan. Skottet utvecklas sent. Fackel­blomster blommar i mjölkens tid, ofta praktfullt och i stor mängd. I ljungens tid är arten till största delen överblommad. I lingonens tid blir hela plantan mörkt violett­artat röd, och skiljer då ut sig i en till största delen grön vegetation. Senare står den som brun vinterståndare. En vår då sorkpopulationen var stor på havsstranden hade sorkarna betat rotstockens övre delar så att det i varje planta fanns en trattformig grop.