dystarr

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

Trivialart

497 Carex limosa L.

This mainly boreal species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 92 and map 84).

Dystarr är ursprunglig. Den bildar mer eller mindre täta bestånd på vitmossdominerade gungflyn och vegetationsfattiga dybottnar vid sjöar, myrgölar och vattendrag samt i igenvuxna torvgravar.

Allm. myrväxt i både mossar och kärr (Backéus 1984) i sanka gungflyns mjukmattor. Wittinger (1948) uppmätte pH 3,8–3,9 på dess växtplats i Stora Gårdsjömossen. Arten anses inte vara kalkskyende men är, möjligen i brist på lämpliga ståndorter, blott spridd–täml. allm. i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986).

Flertusenåriga lämningar av dystarr har samlats vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i Bergslagen och större delen av Skogslåglandet (förekommer i sistnämnda regions SÖ., slättrika del sparsammare men kan förväntas i alla någorlunda blöta skogskärr). På Mälarslätten alltjämt i de flesta geogena kärr (mestadels insprängda i [barr]skogsområdet), dvs. spridd-tämligen sällsynt Inga kända förekomster på Mälaröarna. Uttunningen torde i första hand bero på ståndortsbrist, dvs. allmän myrfattigdom, främst betingad av utdikning, uppodling osv. Syns ha varit vanligare på Mälarslätten under 1800-talet (tämligen allmän i Västeråstrakten enligt TROILIUS 1860). Utbredningstyp: N1 (fdU?).

Dystarr växer i våta fattigkärr, särskilt på gungflyn i vitmossmattor eller på naken torv. Särskilt vanlig är den runt myrgölar och vid stränderna av torvbäckar. Den påträffas även vid stränderna av sänkta sjöar och gölar samt i torvgravar. Dystarr är den enda starrart som regelbundet växer på högmossar.

Dystarr är en på fastlandet allmän starr som växer i fattigkärr; på Öland är den en stor raritet. Man finner arten i blötare partier av kärr och på gungflyn med vitmossor Sphagnum spp.

Genom åren har dystarr endast noterats på fyra öländska lokaler, samtliga på den nordligaste delen av ön. I nuläget är de tre aktuella förekomsterna minskande varför det är tveksamt om dystarr inom en snar framtid kan räknas till den öländska floran.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i våta, sumpiga kärr av fastlandstyp, där också andra arter typiska för lägre pH-värde har hittats, på gungflyn, ibland i vitmossa. Funnen på nio lokaler under vår inventeringsperiod med något fler växtplatser, särskilt rikligt på Avanäset, Fårö. Dessutom tidigare funnen på fem lokaler; flera av dessa ligger i utdikade myrar. Arten har alltid varit sällsynt på Gotland.

Dystarr växer på blöt mager torv i fattigkärr, på mossar och i dråg samt i vitmossmattor på gungflyn vid mossgölar, ofta tillsammans med tranbär och rundsileshår.

Dystarr växer i mossar och fattigkärr. I blöta myrar förekommer den över hela ytan, annars är den begränsad till höljor eller mjukmattor, vanligen tillsammans med storsileshår och vitag. I Västmanland förekommer den även i kalkkärr (Malmgren 1982) men i Sörmland har den inte påträffats i denna miljö.

Dystarr blommar i vitsippans eller i skogsstjärnans tid. Den växer tillsammans med arter som sjöfräken, kallgräs, strängstarr, trådstarr, vitstarr, flaskstarr, vitag, storsileshår, rosling, dybläddra och vattenklöver på våta delar av myr, gärna i gles vegetation som på en flark. Den är den enda starrarten på mosse och är vanlig i fattigkärr, rikkärr och våt starrmyr och växer gärna på gungfly. Man ser sällan arten i sumpskog och på åstrand i skogen och inte alls på andra typer av stränder och inte vid källor.