duvnäva

Gammal bofast art.

1271 Geranium columbinum L.

This species originates from Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It is favoured by cultivation and introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 262.

Konkurrenssvag ört på exponerad, solvarm mineraljord.

Duvnäva är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig eller någorlunda naturlig miljö växer den på torr mark med gles växtlighet – bergbranter och klippterrang samt klapperstensstränder vid havet. Exempel på kulturståndorter är betesmarker, vägkanter och ruderatmarker samt förr även åkrar och barlastplatser. Den ettåriga arten är bofast i landskapet men ofta tillfällig på enskilda lokaler.

Myrin 1832.

2; Mälarområdet: "Långholmen" 1906 (Einar Olausson, JOH, 2 exemplar). Som etiketten daterats "Västerås den 1/7 1906" avsågs troligen den till Ängsö hörande ön Långholmen. Att C. H. Joh. godtagit den betyder kanske, att han betraktat uppg. som tillförlitlig. - Skogslåglandet: Sala" 1886 (Ag., S, 4 småvuxna exemplar). - [Oriktigt publicerad från Hamre Österäng i Arboga (S. MARKL. 1976a). Uppg. bygger på missförstånd (Löfg.).]

Duvnäva är en konkurrenssvag art, som växer öppet och torrt, i solvarma lägen och helst på ganska basrikt underlag. Man ser den oftast i ängsartad, örtrik vegetation på klippavsatser och i branter, kring hällar och vid block samt i stenig, välbetad hagmark, men den förekommer även i torrängar på ås- och backkrön. Mera tillfälligt kan den uppträda på gårdsplaner, i trädgårdsland och på skräpmark; endast i rena undantagsfall växer den i åkrar.

På många av sina lokaler hotas duvnävan av den tilltagande igenväxningen.

Duvnäva växer i betade torrängar med glesare växttäcke. På alvarmark växer den även i karster, tunn alvarmo som täcker kalkhällen, grusalvar och på sprickrika kalkstensplatåer. Ibland är duvnäva funnen i åkerkanter, vägrenar och ruderatmiljöer (stentippar, gamla sandtag och jordhögar).

Duvnäva är idag en vanlig växt över stora delar av Öland men med en viss västlig tyngdpunkt. Jämfört med tidigare inventeringar har växten numera erövrat även den sydligaste delen av ön. Även norr om Borgholm är fynden idag betydligt fler till antalet. Stora Alvaret och småalvaren, Mittlandet och västra stenkusten – överallt hittar man duvnäva. Endast i den annars så artrika östra sjömarken är det glest med observationer. Nyfynd har gjorts i många socknar och idag är det bara Egby som saknar observationer. I Sjöstrand (1863) anges att duvnäva förekommer i "Kalkstensbranten och åkrar på vestra sidan från Borgholm till Wickleby. Sällsyntare norr om Borgholm till Högby". Duvnäva har ökat på Öland men orsaken är svårförklarlig. Kanske har den inkommit under 1800-talets början och först i sen tid spridit sig till lämpliga lokaler? Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Duvnäva varierar i förekomst mellan åren. Sommaren 2019 var den ovanligt talrik på Öland, säkerligen en effekt av föregående års sommartorka och värmebölja som skapade luckor i växttäcket som den var snabb med att utnyttja.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr (ibland möjligen något vinterfuktig) sandig till grusig kalkhällmark, kalkberg, gles kalktallskog, alvarmark och torrängar; även jord- och skräphögar, ruderatmark, åker- och vägkanter. Duvnäva tål viss kulturpåverkan på växtplatserna.

Duvnäva är starkt bunden till områden med ett underlag av hård kalksten, där den närmast är allmän; alla förekomster i provrutorna finns inom dessa områden. Arten saknas märkligt nog i stort sett på Sudret och Storsudret. Detta stämmer dock med Johanssons (1897) växtplatser. Han angav arten som”Flerst.” på ön, men uppgav bara 20 lokaler från 17 socknar, sydligast i Hablingbo. Johansson (1910b) ändrade frekvensen till ”här och där”, nu med Öja som sydligaste socknen. Av allt att döma ökade duvnäva under 1900-talet. Orsaken till detta är inte klar för oss.

Duvnäva växer öppet och torrt, oftast på skaljord eller på mark som är påverkad av basrika mineral. Gräshedar, torrbackar, hällmarker, klipphyllor och vägkanter är ståndorter för den ganska konkurrenssvaga örten.