dikeslånke

Vatten- och fuktängsväxt, sälls.–spridd på Hjälmarslätten, med förkärlek för kalkrika ståndorter och hjulspår på löv- och barrskogsstigar (Nilsson). F. ö. ses den i grunda sjöar, kärr, bäckar, diken, dammar, vid källor etc.

Dikeslånke är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den är konkurrenssvag och bildar täta bestånd i småbäckar, diken och pölar med ganska näringsrikt vatten. Flytbladsrosetterna täcker ibland fullständigt ganska stora ytor. Dessutom växer den vid och i större åar med sakta strömmande vatten samt i dammar. Den är också vanlig på fuktig, mer eller mindre blottad jord i betesmarker, på skogs- och markvägar samt i hjulspår.

Gammal bofast art.

Mycket förbisedd under 1970-talet. Utbredningen ofullständigt känd.

1569 Callitriche stagnalis Scop.

This species is mainly restricted to Europe. From there it has spread to parts of Africa, Asia, N. America and Australia. The map is preliminary. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 272.

20; tämligen sällsynt på Mälarslätten och i nedersta Skogslåglandet; ett par lokaler i övre Skogslåglandet. Sydlig art med svensk (ej absolut) N-gräns bl.a. i S. Västmanland. Utbredningstyp: S6.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt p.g.a. tidigare taxonomisk förvirring.
Kommentar: B, granskare KMa.

Dikeslånke växer på fuktig–blöt, ofta kalkfattig, men gärna näringsrik mark. Den kan sällsynt växa nedsänkt i vatten. Fuktiga stigar och hjulspår genom barr- eller lövskogar är den vanligaste miljön. Enstaka fynd finns från blöthålor efter vindfällen samt diken, även dessa lokaler är belägna i skogar eller skogskanter.

Dikeslånke har alltid varit sällsynt på Öland. I Sterner (1938) finns endast sex lokaler uppräknade, några fler är karterade i Sterner (1986). Växten finns idag främst i Ottenbylund, Ås sn, där den växer på fuktiga djurstigar och blöthålor i slåtterängar. I Böda sn har den endast noterats på en lokal. Så sent som på 1980-talet växte dikeslånke på flera lokaler i skogen vid Saxnäs, Algutsrum sn. Där har den återfunnits på en enda lokal, vid en damm på den nygjorda golfbanan. Sammanfattningsvis tunnare på delar av västra Öland jämfört med Sterner (1986) men som viss kompensation har några nyfynd gjorts. Utdikningar av landskapet har missgynnat dikeslånke. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Utgången?
Arten växte förmodligen i bryor och har möjligen inkommit med barlast.

Dikeslånke växer i diken och dammar på fuktig dy eller jord. Oftast finner man den dock på naken jord i skogskärr, på fuktiga stigar, små körvägar och traktorspår i barrskog. Arten tycks ha blivit vanligare sedan förra inventeringen, kanske beroende på den större arealen barrskog.