daggbjörnbär

Gammal bofast art.

Daggbjörnbär är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt då arten tidigare knappast eftersökts. Nationellt rödlistad (EN).
Kommentar: B, granskare GWt i samråd med AOr. Svårtolkad art. Vi har använt en snäv definition av arten (årsstam blådaggig, stipler breda, taggar korta, en bladform och blomställning som överensstämmer med typexemplarets, samt skaftade glandler i blomställningen). Samtliga lokaler har besökts för att kontrollera bestämningarna i fält.

Daggbjörnbär beskrevs sent (H. Hylander i B. Holmgren 1942) och var länge känd bara från östra Blekinge, östra Skåne, Öland och Bornholm. Hos Pedersen & Schou (1989) angavs den även från Sjælland, Møn och Mecklenburg.

Den svenska utbredningen av daggbjörnbär omfattar åtminstone Skåne, Blekinge, Småland och Öland och många nya lokaler har hittats under 2000-talet. Arten växer i vägkanter, skogsbryn och tallskog, gamla sandtag och på ohävdad havsstrand.

Daggbjörnbär kännetecknas av kantiga, starkt blådaggiga stammar, ganska rikligt med skaftade glandler både på årsskotten och i blomställningarna, som har ganska små ljust rosa blommor och ofta ett par odelade blad överst. Tidigare har blådaggigheten betonats som den viktigaste skiljekaraktären, vilket har orsakat förväxlingar med tillfälliga hybrider mellan olika krypbjörnbärsarter och blåhallon.

Gammal, bofast.