brunört

Gammal bofast art.

Allmän

Brunört är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation finner man den vid källor och källflöden, på sötvattensstränder och i fuktig, näringsrik lövskog. Vanligast är den emellertid i friska till fuktiga betesmarker, vall- och åkerkanter, gräsmattor, trädgårdsland, på gårdsplaner, markvägar och ruderatmarker.

Trivialart.

Växtplatser är bl.a. hagar, diken, tippar, skogsstigar, gräsmattor, Salix-kärr och hassellundar. Den växte ute i vitmossan i källkärret vid Vissbodasjön i Lerbäck 1992 och ymn. på Hjälmarlandvinning bland askar vid Göksholm i Mellösa (Löfgren & Wilhelmson 1999a). Vid Iboholm i Bo fann Broddeson (ms) den allm. i åkrarna 1924, i Kräcklinge sågs den i höstsäd 1955 (Bergstedt 1956).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Från Kålsätt till Råndaelfven vid Linsäll sparsamt."

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

1607 Prunella vulgaris L. complex

This polymorphic and widespread species. is considered to originate from Europe and probably adjacent parts of Africa and Asia (subsp. vulgaris). In the southern half of Europe, the closely related P. laciniata L. occurs. From Europe the species has followed the settlement of man to several parts of the world, for instance to N., C. and S. America, SE. Asia, Australia and New Zealand. The native populations of E. Asia and N. America are distinguished as subsp. lanceolata (Bart.) Hult. In India subsp. hispida (Benth.) Hult. occurs. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 366 and map 142). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 378.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med rosa–röda eller vita blommor förekommer sällsynt.

Brunört växer på alvarmark i vätar, grusalvar och jordfyllda sprickor i kalkhällen. När den förekommer i fuktängar föredrar den att växa uppe på tuvorna. Brunört växer i fuktiga skogar, kärr och längs skogsvägar. Ruderatmiljöer som stenbrott, jordhögar och brännfläckar kan också hysa växten. Ibland ses den i friska gräsmattor, åkerkanter och längs diken.

Brunört är vanlig på Öland och hittas på fuktig mark över hela ön. Endast i delar av Böda Ekopark är det glesare med fynd.

Brunört kan ibland ha vita blommor och ljusgrönt foder. Detta är noterat vid ett tiotal tillfällen under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängsmark, såväl torr som frisk till fuktig, alvarmark, fuktängar, skogsmark; gärna i kulturpåverkade miljöer som trädgårdar, igenlagda grustag och liknande. Brunört är tålig mot tramp, gräsklippning och bete. Enligt Johansson (1897) förekom brunört ”allestädes”. Det gäller också i dag: den finns spridd över hela Gotland och har noterats i en relativt stor del av provrutorna.

Exemplar med vita (först noterat av Nyman 1842), rosa (Matsson 1895) eller ljusblå blommor (Larsson 1994) är inte sällsynta.

Brunört växer soligt eller i halvskugga på frisk till fuktig jord i glesa lövskogar, hagar och betesmarker, på åkerrenar och brukningsvägar samt på stigar och mindre körvägar i skogsmark. Man finner den också på gårdsplaner, gräsmattor och annan gräsbevuxen kulturmark.

Brunört kommer upp ganska rikligt från frö i en köksträdgård. Den grodde på jord som hade grävts upp vid en arkeologisk utgrävning vid Grannäsen i Alfta. Enligt Milberg (1990) finns den i fröbanken. Brunört gror också på stranden av Gröntjärn i Ljusdal när stranden blottas efter en flerårig översvämning. Den börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter till mjölkens, och kan blomma om i lingonens tid. Den skjuter nya skott om äldre blir avbetade eller avklippta. Bladen övervintrar gröna.  Frön av arten är funna i husgrund från 0–600 e.Kr. i Forsa (Liedgren 1992).