blodtopp

I Halland är blodtopp en ganska ovanlig prydnadsväxt. I Sverige är den ursprunglig endast på Gotland.

Prydnads-, läke- och köksväxt, odlad vid Bondsätter i Gällersta 1926 (S. Waldheim, S).

4; kvarstående respektive utkastad: Mälarområdet: Arboga Kobergs soptipp [lokal av Frid. vanligen benämnd " Ruderatmark"] 1945, 46 (Frid., ARB, LD, SBG, UPS)†. Enligt Ham. manuskript utgången före 1950. Västerås S Ohävdad, parkartad slänt mot Västgötegatans parkplantering, kraftig, blommande grupp 1978(!). Tillhörde, att döma av omgivande kulturflyktingar, en trädgårdsanläggning från sekelskiftet (eventuellt något äldre eller yngre). - Skogslåglandet: Ervalla N Ervalla gård, 1 gammalt exemplar (Lundm. manuskript 1925-28a). Hed Uttersbergs herrgård, "troligen förvildad, enär den odlas därinvid" 1900 (Sved., SBG)†.

1088 Sanguisorba officinalis L.

This species (including the arctic S. polygama Nyl., probably a variety of S. officinalis) occurs through most of Eurasia and in western N. America. It grows as an anthropochor in Fennoscandia and certainly elsewhere, for instance in N. America. It is recorded as an interglacial and late-glacial fossil (pollen and fruits) from Holland and the British lsles (Godwin, Hist. Brit. Fl. 195 6, p. 118) and S. Scandinavia (cf. Hultén, Atlas 1971, no. 1077). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 221.

Status: sällan odlad medicinal- och prydnadsväxt, någon gång kvarstående eller på okänt sätt utkommen. Tidigare endast uppgiven 1940 från Kågeröd (MOve inv.), men belägg härifrån saknas. Dock odlad sedan 1300-talet (KLun 2007).
Kommentar: B, granskare HJo.

Blodtopp har en världsvid utbredning på norra halvklotet, men den är uppsplittrad i ett antal mindre områden. I Sverige förekommer den som spontan endast på östra Gotland. Dessutom finns den på några få platser i södra Sverige, men här är den enligt Nordborg (1963) en odlingsrest. Den användes för mycket länge sedan i medicinen men också som prydnadsväxt ´i slotts- och herrgårdsträdgårdar´ (Linné 1755). Odlade småländska exemplar finns t.ex. från Kalmar Kalmar 1925 (A. Andersson i OHN).

Blodtopp är i Sverige naturligt förekommande endast på Gotland där den finns i två olika växtmiljöer och där plantorna delvis har olika utseende. Den så kallade "ängsformen" växer på östra Gotland i fuktiga ängen och skogsmark; den är oktoploid 2n = 56 och tidigblommande. Den andra, "vätformen", är tetraploid 2n = 28 och växer på nordöstra Gotland i lerigt vittringsgrus; blomningen sker något senare (Johansson m.fl. 2016). I övriga Sverige är blodtopp spridd från odling. Växten har odlats både som prydnad och för påstådda medicinska egenskaper. Vid granskning av belägg i Oskarshamn påträffades ett ark med blodtopp. Närmare omständigheter runt fyndet är inte känt men insamlaren har samma år samlat andra belägg från Öland. Kanske växte en gång blodtopp vid prästgården i Köpingsvik som ligger nära Köpinge?

Kulturflykting, tillfällig.

Ursprunglig.
Blodtopp finns på Gotland i två former med olika utbredning och med olika kromosomtal (Nordborg 1963). ”Ängsformen” (oktoploid, 2n = 56) är mer sydlig och har sin huvudsakliga utbredning från Garde och Alskog i söder till Norrlanda i norr. Den växer i myrkanter, gräsmyrar, fuktig skogsmark (både lövskog och barrskog) och ängen; även fuktiga beten, åkanter, dikesrenar och körspår. ”Ängsformens” kännetecken: blad med gulgrön ovansida och grågulgrön undersida, småblad något längre i förhållande till bredden jämfört med ”vätformen”, basalbladens skaft röda, varje småbladshalva med 8–13 tänder, övre delen av blomskaftet grönt, huvuden brunröda, nästan runda. Dess blomning börjar i slutet av juni (år 1957 den 25 juni).

Den andra formen, ”vätformen” (tetraploid, 2n = 28) har sin huvudutbredning från Bäl och Boge i söder vidare mot norr. Den växer främst i vätar, någon gång i kalkgräsmyr, axagmyr eller fuktig ängsmark. På en av sina rikaste lokaler, Bälsalvret, växer den på vinterfuktig lerig vittringsjord. Kännetecken: blad med blågrön ovansida och grågrön undersida, hårdare och styvare än hos ”ängsformen” basalbladens skaft gröna, endast de övre småbladens röda, 9–12 tänder på varje småbladshalva, övre delen av blomskaftet mer eller mindre röd, huvuden mycket mörkt blodröda, något långsträckta. Blomningen startar i mitten av juli (år 1957 den 15 juli).

Allmän på östra Gotland (”ängsformen”), mindre allmän på nordöstra Gotland (”vätformen”), i övrigt sällsynt. Johansson (1897) angav utpostlokaler från När–Lye, Hejde–Sanda samt från Follingbo till Halla, men där har blodtopp inte påträffats i dag. Möjligen har uppodling av ängen och övrig slåttermark bidragit till denna förlust. Däremot har vi under Projekt Gotlands flora hittat ”vätformen” av blodtopp längre norrut, medan Johansson endast kände till lokaler för arten norrut till Bälsalvret, mellan Bäl och Boge.

Blodtopp växer i Sverige vild enbart på Gotland. Under inventeringen har vi funnit den spridd från odling. 

Blodtoppen förekommer någon gång som trädgårdsväxt och är förvildad på några platser. Vid Brene har den funnits sedan mer än hundra år.

Europa, Nordamerika. I Sverige vild endast på Gotland. I Sörmland mycket sällsynt