blåsstarr

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

Blåsstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den är beståndsbildande och växer främst vid vattendrag, särskilt i grunda, tidvis mer eller mindre torrlagda och från huvudfåran avsnörda gölar och kärr. Andra ganska vanliga växtplatser är stränder vid näringsrika sjöar, alkärr och andra lövskogskärr, dammar, märgelhålor och fuktsänkor i naturbetesmarker.

Strand- och fuktängsväxt, allm. vid sjöar och vattendrag, kärr, dammar och diken etc. Den samväxer ofta med flaskstarr, dock ej i de mest näringsfattiga områdena.

Spridd i hela landskapet, vanlig utmed älvar och större åar, men betydligt sparsammare än C. rostrata. Förekommer ända ute i skärgården t ex Nätra Trysunda NV Kapellberget kärrgrop i skogen 1970!

Först uppgiven av Dusén (1880). Det äldsta belägget är från 1842: Älvros: Kolsätt (16E 6j, Thedenius i S).

Allmän inom lågområdet upp till Övre Bergslagen, där frekvensen avtar i ännu inte fullt känd grad. Troligen spridd. Sistnämnda förhållande sammanhänger i främsta rummet med artens eutrofa läggning, och att dess krav i detta avseende ofta inte tillgodoses i de NV. oligotrofbygderna. Utbredningstyp: S1.

531 Carex vesicaria L.

Within this polymorphic species several lower taxa (or closely related species) are distinguished. The typical C. vesicaria (subsp. vesicaria) is considered as occurring through N. Eurasia and disjunctly in western N. America. The eastern part of its N. American range has not been possible to map. It falls, however, within the ranges of the four varieties occurring there, viz. varr. jejuna Fem., laurentiana Fem., monile (Tuckerm.) Fem. and raeana (Boott) Fem. (Fernald, Manual 1950, p. 381). Thus subsp. vesicaria is an almost circumpolar plant (Hultén, Circumpol. I, p. 68, 244 and map 60). The E. Asiatic population (E. Siberia, Manchuria, Korea, Japan) has been distinguished as var. tenuistachya Kuk. Among the Asiatic taxa, belonging to the C. vesicaria complex, the C. Asiatic, alpine C. dichroa Freyn and C. pamirensis C. B. Clarke are tentatively mapped. For further information see Hultén, 1. cit. The N. European, arctic-alpine taxon, described as C. stenolepis Less. (syn.: C. vesicaria var. alpigena Fr.), is not marked separately on the map (see Hylander, Nord. kärlväxtfl. 2/1966, p. 179f., and Hultén, Atlas 1971, map 417).

Blåsstarr och flaskstarr

Två kraftiga starrarter som blir upp till en meter höga och har typiskt stora och uppblåsta fruktgömmen i kraftiga majskolvliknande, hängande honax. Axfjällen är ljusbruna. Hanax är så gott som alltid flera. Båda arterna bildar ofta stora bestånd med kraftiga utlöpare. Stjälkarna är tydligt trekantiga ända ned till basen och är liksom bladen köttiga. Bladen är långa, oftast över 3 dm med spetsarna som i genomskärning trekantiga. Bladens snärp är helbräddad och över 2 mm lång.

De föredrar fuktiga ståndorter, gärna stränder, diken, laggar och kärr men blåsstarr växer helst något näringsrikare än flaskstarr som också går att finna i de blötare partierna på myrar.

Flaskstarr har typiska långa rännformiga, 2–6 mm breda och tydligt blågrönaktiga blad samt en trubbkantad och slät stjälk. Honaxen är mycket långa med mycket tätt sittande fruktgömmen som blir ungefär 5 mm stora.

Blåsstarr har rent gröna, cirka en halv cm breda, i tvärsnitt M-formade något köttiga blad. Stjälken som är saftig blir upp till 4 dm hög och är sträv och vasskantad. Honaxens fruktgömmen är stora , upp till 8mm och är tydligt uppblåsta när de har mognat. Jordstammen är kraftig med rödaktiga basala slidor.

Förväxlingsrisk:
Älvstarr (Carex rhynchophysa) liknar mycket blåsstarr och växer på liknande fuktiga platser men finns sällsynt bara i Västerbotten och Norrbotten. Den kan i NILS-sammanhang räknas till blås- och flaskstarr.
Skogssäv (Scirpus sylvaticus) kan när den är steril likna blåsstarr men bladen är oftast över 1cm (upp till 2) och den nedre delen av skottet är runt eller endast svagt, trubbigt trekantig.
Även sterila bestånd av gräsull (Eriophorum latifolium) kan påminna om blåsstarr men har plattare, mer otydligt M-formade blad och en snärp med fint fransad kant som alltid är kortare än 2 mm. Skottbasen är dessutom ofta rundad.
Slidstarr (Carex vaginata) har som blåsstarr rent gröna M-formade blad men de är inte köttiga och oftast kortare, utan en i genomskärning trekantig spets. De basala slidorna är inte rödaktiga och jordstammarna är inte lika långa och kraftiga.
Andra kraftiga sumpväxande starrar med M-formade blad har blågrönaktiga, aldrig rent gröna blad.
Ängsull (Eriophorum angustifolium) är den art vars blad kanske kan sammanblandas med flaskstarr men de är rent gröna, ej blågröna och ofta rödaktiga nedtill.

Blåsstarr växer på våt eller fuktig dy, torv eller finkornig mineraljord men undviker de allra näringsfattigaste markerna. Man finner den vid stränder av sjöar, åar och bäckar, i lövsumpskog samt i fattig- och medelrikkärr, särskilt källkärr eller lövkärr med al och ask. I alkärren kan den bilda heltäckande mattor mellan trädsocklarna. Arten växer gärna – till skillnad från flaskstarr C. rostrata – i mindre vattensamlingar som torkar ut på sommaren, t.ex. i svackor på hällmark. Blåsstarr är den vanligaste starrarten i klippskärgårdens kärr. I kulturlandskapet finner man den i diken, dammar och lergropar.

Blåsstarr växer på våt–fuktig, gärna näringsrik och mindre kalkpåverkad mark i grunda kärr som ligger insprängda i ädellöv-, bland- eller barrskogar. Flera av dessa skogskärr uppkommer i svackor mellan gamla strandvallar där vatten däms upp och betingelserna blir lämpliga för blåsstarr. Växten ses också i sumpskogar med klibbal eller björk, ibland ligger dessa lokaler mycket havsnära. Blåsstarr är något kulturgynnad och ses vid diken, dammar, gamla sandtag, vattenhålor och någon gång i fuktiga betesmarker. Vid ett par av Ölands golfbanor växer den på fuktig sand. Blåsstarr förekommer sällsynt på Stora Alvaret vid större träsk och vätar.

Blåsstarr växer främst i västra kustskogen och i de fyra nordligaste socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. I Mittlandet är den fåtalig och påträffas där främst i områden som är något mindre kalkpåverkade. På Stora Alvaret är den sällsynt och den saknas helt på sydöstra Öland. Längst nere i söder vid Ottenby, Ås sn, återkommer den med rika förekomster. En minskning har skett beroende på dränering av landskapet och igenväxning av skogskärr som förr ofta var extensivt betade. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Bryor, gölar, fuktsvackor och kärr främst i lövskog; även i åkanter, diken och grustag. Blåsstarr är sällsynt inom större delen av ön, men vanligare i den inre mellersta delen, och allmän på Avanäset på Fårö (14 km²-rutor). Frekvensen ”Flerst.” hos Johansson (1897) är densamma som dagens frekvens, mindre allmän.

Blåsstarr växer oftast på ganska näringsrik, fuktig till blöt mark i dammar och diken i odlingsmark samt i sumpiga kärr och på strandängar längs vattendrag och sjöstränder.

Blåsstarren förekommer i allehanda mer eller mindre näringsrika kärr, ofta i små öppna skogskärr, där arten kan bli täckande. Den växer dessutom ofta vid sjöstränder och i våtare partier av näringsrika fuktängar och är vanlig i diken och vattenhål.

Blåsstarr har blad som är rent gröna till skillnad från flaskstarrens gråblåaktiga färg. Bladen övervintrar åtminstone delvis gröna. Arten blommar i skogsstjärnans tid, med uppåtriktade honax. Snart därefter utvecklas frukterna, och honaxen får sin karakteristiska lutande eller hängande ställning.