
blåhallon
Rubus caesius
blåhallon är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

blåhallon är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- blåhallon




Inga nycklar finns för detta taxon.
Flora över Dal
Av Myrin (1832) förtecknad utan precisering. Uppgiften är sannolikt felaktig, vilket redan Larsson (1851) framhåller. I Larssons flora (1859) anges: Gunnarsnäs Rostock. Belägg saknas dock och arten är ej senare observerad i landskapet.
Hallands Flora
Blåhallon är en ursprunglig men kulturgynnad art. Den växer beståndsbildande i steniga strandslänter vid havet samt i snår och bryn. Vanligast är den emellertid utmed åker- och vägrenar, vid stenmurar, på järnvägsområden och ruderatmarker.
Atlas of North European vascular plants
1071 Rubus caesius L.
This species is widely distributed in Europe and W. Asia. It has occasionally escaped from cultivations, so too in eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 213.
Närkes flora
Kalkgynnad hushålls- och läkeväxt i bryn och vägkanter etc. Odling av blåhallon är känd från Lerbäck (Robson 1833). Den kallades i Närke björnbär (Samzelius 1760), i östra Närke björnhallon (Samzelius ms 1758). ”Bären lagde på win gifwadet en angenäm smak” (Samzelius ms 1758).
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Västmanlands Flora
Spridd-lokalt allmän i Mälarområdet V-ut några gamla fynd längst i Söder. Högre upp mycket sällsynt, mer eller mindre tillfällig (kulturspridd). Sydlig, värmekrävande. Utbredning är klimatbetingad. Trolig utbr. typ som bofast: S12.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Smålands flora
Blåhallon växer på fuktig eller frisk, näringsrik jord och gynnas av störningar i markskiktet. Arten är kalkgynnad. I naturlig miljö finner man den längs stränder av vattendrag, i snår och lövskogsbryn samt på klippiga eller steniga havsstränder. Vanligast är den emellertid vid vägkanter och på banvallar, och de flesta lokalerna i södra Smålands inland är av det slaget.
Bristen på återfynd i Oskarshamn och Västervik är märklig; under förutsättning att flertalet av de äldre uppgifterna är korrekta (många är obelagda) måste arten betecknas som försvinnande i detta område. Orsakerna är okända. I södra Kalmar län hävdar sig arten däremot väl.
Ölands flora
Blåhallon växer i de flesta någorlunda näringsrika miljöer och är tydligt kalkgynnad. Vanliga växtplatser är bland annat vägrenar, åkerkanter, diverse brynmiljöer och ruderatmarker. Arten är även ganska vanlig i ädellövskogar och i kanterna av kärr och fuktängar. Efter skogsavverkningar kan blåhallon fullkomligt explodera. På alvaren förekommer den i buskage och karstområden.
Blåhallon är en mycket vanlig art på Öland utan större luckor i sin utbredning. Den har tagit sig ända ut till yttersta spetsen av piren vid Beijershamn, Vickleby sn, och växer på moränöarna strax norr om Ölandsbron, Algutsrum sn. Igenväxningen av landskapet har gynnat blåhallon.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Frisk till fuktig barrskog eller lövskog, ängen, våtmarkskanter. Mycket vanlig i dikesrenar, vägrenar och åkerrenar; även på strandgrusvallar. Blåhallon växer också vid gårdar – den kan vara ett besvärligt rabattogräs i trädgårdar – och på ruderatmark. I skogsmark bildar blåhallon ofta utbredda bestånd, vilket återspeglas i den höga andelen i provrutorna. Johansson (1897) uppgav frekvensen ”Allest.”. Detta gäller ännu i dag.
Blåhallon plockas kommersiellt för tillverkning av salmbärssylt, ett måste tillsammans med den gotländska specialiteten saffranspannkaka.
Bohusläns Flora
Blåhallon växer som trassliga revor och låga buskar i lövskogsbryn, naturbeten, hällmarker, på havstrandsängar och blockstränder, gärna i lite stenig terräng och ofta på skalgrus. Allra vanligast är den dock på kanten av små vägar och utefter stigar, ibland också på banvallar och i skräpmark. Arten är starkt kustbunden.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Blåhallonen växer nästan uteslutande i lundbryn, ofta mängdvis i strandsnår vid Mälaren, ibland vid havet eller mindre slättsjöar, även mot åkermark. Hybriden med hallon har rapporterats från några lokaler i landskapet, särskilt vid Mälaren, men är säkert mycket förbisedd.
Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige främst i Götaland och Svealand.
Upplands flora
De ursprungliga lokalerna för blåhallon finns antagligen på sjö- och havsstränder. Den är en karaktärsväxt för Mälarens stenstränder, där den växer både öppet och i albården. Vid havet finns den i likartad miljö och kan bilda utbredda bestånd på ganska exponerade stenstränder. Den förekommer även på åkerholmar, i åkerkanter, kring stenrösen, på vägkanter, vägslänter och i diken.
Förändring + 6 %.
Gästriklands flora
Blåhallon förskjuts med landhöjningen upp i strandskogen och lever länge kvar trots att fruktsättningen upphört. Fruktmognaden sker under sensommaren och hösten, samtidigt som den fortfarande blommar. Varma somrar kan flera liter bär plockas på bra lokaler i kustbandet. Blåhallon förekommer i mindre utsträckning även i andra öppna miljöer i skärgården och mycket sällsynt i inlandet. Några lokaler har hittats i bryn till strandskogar vid Dalälven och i naturliga gläntor vid tidvis översvämmade svackor i skogen. Dessa lokaler är troligen isolerade restförekomster från tidigare stadier i Östersjöns utveckling. Sist kan tilläggas att ett par fynd även gjorts i öppna kantzoner mot odlad mark och vid några tippar och industriområden.
De vanligaste följearterna är havtorn (32%), hägg, hundkäx, ask, rörsvingel, klibbal och måbär.