blåeld

Gammal bofast art.

Första uppgift: Birger (1908a), sagesman F. Behm: Vemdalen: Hån (17E 2b). Därutöver är följande fynd gjorda: Vemdalen: åker vid kyrkbyn (Cedergren 1916, i UPS) och Lillhärdal: [kyrkbyn] i en vall (1912, N. Nilsson i S). Arten växer ännu i Härjedalen: N. Lundh sände ett exemplar, som han samlat i Tännäs: Funäsdalen 1993 (ca 600 m).

1541 Echium vulgare L.

This species is considered to originate from the Mediterranean and Pontic regions. It has spread as a weed far beyond that area, for instance to N. Europe, S. Africa, N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 361.

Blåeld är en gammal, kulturberoende växt. Den tvååriga, ljusälskande, kalkgynnade och konkurrenssvaga arten växer sparsamt på vägkanter, järnvägsområden och grusplaner. Ibland odlas den som prydnadsväxt och via trädgårdsavfall kan den spridas till avfallstippar. Arten är bofast på vissa stationsområden medan många av de övriga förekomsterna är tillfälliga.

Blåeld, som är inhemsk i sydöstra Europa och västra Asien (Hulten 1985), har sannolikt införts oavsiktligt till Sverige under historisk tid. I samband med vallodlingens införande under 1800-talet fick arten ökad spridning genom att den ingick som fröförorening i orent vallfrö (Hård av Segerstad 1924).

Konkurrenssvag växt, förr åkerogräs, nu spridd på Närkeslätten. Hartmans (1866) förmodan att arten var tillfällig förbyttes snart i insikten om en rad järnvägsförekomster. Nyetablering sker fortlöpande, särskilt längs järnvägar, exempelvis i Hallsberg och Sköllersta (Dalhielm 1984, Holmer). Från att ha betraktats som ett svårt åkerogräs i Sverige (Lyttkens 1885) är växten nu en oförarglig gäst i mullfattig mineraljord i grustag och industriområden m.m.

Förr främst införd med barlast, någon gång inkommen i kulturvallar, på vägkanter etc, tillfällig. - 15 (12).

Ojämnt spridd på Mälarslätten Tämligen många, delvis bofasta bestånd efter Ludvika-banan mellan Hallstahammar N och Ramnäs, nordligast Färmansbo banvall 1950-talet (Almquist)-77(!). För övrigt sällsynt t.o.m. Övre Bergslagen Kan tänkas bli beständig i hela området på passande ståndorter järnvägsområdet, åssand). Spridningen ofullbordad. Som den uppgetts vara övervägande tillfällig i Dalarna (ALMQUIST 1949), gynnas den förmodligen av temperaturklimatet i S och SÖ. Preliminär utbredningstyp: S2.

Hård 1935.

Blåeld härstammar från Medelhavsområdet men har spridit sig till större delen av Europa samt Nordamerika och Nya Zeeland. Till Sverige har den inkommit med barlast, som inblandning i vallfrö men är även spridd från trädgårdsodling. I Sverige förekommer den främst i södra och mellersta delarna upp till Hälsingland med spridda fynd norr därom. På Öland är de tidiga fynden främst från åkrar och möjligen odling (se primärfynd). Från 1900-talet blir vägkanter, ruderatmark och klapperstensvallar vid havet allt viktigare växtmiljöer. Däremot har järnvägen inte haft någon direkt betydelse för spridningen av blåeld på Öland, detta till skillnad från förhållandet i Småland (Edqvist & Karlsson 2007). Sterner noterade endast växten vid ett tillfälle från ett stationsområde (Vickleby 1942).

Blåeld växer på torr, öppen, gärna kalkhaltig och stenig mark. Längs kusterna kan den bilda sammanhängande, blåa band på klapperstensvallar medan den är sällsynt på sandiga och grusiga stränder. När traktorvägar förbättras med grus från havsstränder kan frön av blåeld följa med och dyka upp på oväntade ställen. Längs de större vägarna är den vanlig, speciellt om skrapning av vägkanten har skett. Grusplaner, åkerkanter och betade torrängar kan också vara växtmiljö för blåeld. Arten är vanlig i olika ruderatmiljöer såsom gamla stenbrott, jordtippar, slagghögar och dammkanter. Blåeld klarar även den extrema miljön grusalvar där den växer tillsammans med bl.a. ölandssolvända Helianthemum oelandicum.

Blåeld är en relativt nyinvandrad växt på Öland. Rikard Sterner fann den främst nära kusten på sydvästra Öland. Så sent som 1945 noterades blåeld för första gången vid Byxelkrok, Böda sn, en lokal som idag hyser stora bestånd av växten. Enligt uppgift inkom växten 1934 med grustransport från skånska Ven (Sterners liggare). Dagens kartbild visar att blåeld expanderat ytterligare jämfört med kartan i Sterner (1986) med förekomster utmed alla de större vägarna på Öland. Längs västra kusten är den också vanlig. Något sparsamt förekommer den längs östra kuststräckan som ofta saknar de steniga stränder som blåeld föredrar. Endast inom delar av Stora Alvaret och de centrala partierna av Mittlandet saknas växten än idag. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Många besöker Neptuni åkrar norr om Byxelkrok för att se den vackra blomningen av blåeld. Tyvärr varierar antalet plantor en hel del mellan åren och några får besvikna återvända hem. Växten är tvåårig och beroende av god frösättning, grodd och övervintring av bladrosetter för att bjuda på de blåa hav som många önskar se. När Linné besökte norra Öland 18 juni 1741 myntade han begreppet "Neptuni åkrar". Men Linné avsåg ett område söder om Byxelkrok, väster om byn Torp, dvs. inte den kuststräcka som vi idag tänker på när vi hör namnet. Naturligtvis hittade han ingen blåeld vid sitt besök eftersom den noterades första gången 1810 på Öland. Sällsynt kan blommorna hos blåeld vara vita eller rosa, det är noterat några gånger under inventeringen.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Blåeld är en typisk vägkantsväxt men finns även på kulturpåverkad kalkhällmark, alvar och torrängar samt på sandiga till grusiga stränder. Den står även vid gårdar, i grustag, på soptippar och annan störd mark.

Exemplar med vita blommor förekommer sällsynt (Fries 1932); vanligare är plantor med olika starkt inslag av blått, rött och vitt (Larsson 1994).

Uppslag av blåeld kan ofta ske några år efter buskröjningar, då en fröreserv uppenbarligen aktiveras. Med tanke på hur framträdande blåeld är i landskapsbilden förekommer den bara i en låg andel provrutor, men växtplatser med liten area (t.ex. vägkanter) blir, med den metodik som vi använt, underrepresenterade i provrutematerialet. Dagens frekvens är densamma som under slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) betecknade arten som ”Allm.”.

Blåeld växer exponerat på torr, sandig öppen mark, ofta med skalinslag. Den kan ha kommit in med barlast eller med vallfrö. Man har också odlat arten som prydnadsväxt och den har förvildats från sådan odling. Blåeld har förmodligen spritts med järnvägar och numera sprids den vidare med vägtransporter. Man finner den i kustsamhällen, på vägkanter, banvallar, grusplaner, i industriområden, hamnar, stenbrott och på tippar.

Blåeld bildar massor av frön, som sprids några meter och bevaras länge i fröbanken. De gror också lätt, men plantorna trivs bara på gödslad jord eller i nyligen stört växttäcke. Arten är alltså mycket konkurrenskraftig på naken jord, men inte alls i gräs- eller skogsmark. Den börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter länge medan den stora blomställningen gradvis utvecklas. Basala blad tål på hösten minus 5 grader och går gröna in i vintern. Vissa vintrar är de gröna även vid snösmältningen, andra, speciellt barmarksvintrar, skadas de svårt.