björkpyrola

Gammal bofast art.

Trivialart

Björkpyrola är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer vanligen i små grupper i friska/blöta skogar av varierande sammansättning samt i skogskärrskanter. Ibland träffar man också på den i skogstrakternas vägdiken, på skogsvägar och banvallsslänter.

Allmän

1441 Orthilia secunda (L.) House

Syn.: Pyrola secunda L., Ramischia secunda (L.) Garcke

This species s. lat. is widely distributed in Eurasia and N. America. Besides subsp. secunda in Eurasia and N. America, subsp. obtusata (Turcz.) Böcher in Siberia and northern N. America are distinguished. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 138 and map 129). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 324.

Allm.täml.–allm. i Skogsbygden. En ovanligt rik förekomst sågs i Kumla mellan Torp och Brånstad och betecknades mkt allm. (Gyllenhaal ms 1774).

Arten växte i naturlig vegetation på en berghylla i ett stup vid Kårberg i Snavlunda 1992. Vanligen ses den i barr- och blandskogar, även på vitmossa eller i dråg, samt på skogsvägrenar, i kalkbrott, grustag, hagar etc.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän utom inom sammanhängande, uppodlade områden i SÖ (i de barrskogsfattigaste slättsocknarna sällsynt-tämligen sällsynt); känd från alla delområden. Utbredningstyp: U.

Kortkrypande, mycket lågt ris (ca 1 dm) med rosetter med skaftade, fasta blad och små, smala, fjällika blad längs grenarna. Bladen är ovala eller närmast äggrunda, och har fina tänder och tydlig spets, till form och struktur något påminnande om ett litet björkblad. Bladen sitter i rosetter, vanligen finns fjolårets rosett “en våning” under årets. Från skottspetsen utvecklas en 10–15 cm hög blomstängel med några få fjällika blad, och en toppställd blomställning med kortskaftade, vita, 5-taliga blommor med ur blomman utskjutande stift med märke som “huvud på en spik”. Frukten är en klotrund kapsel med kvarsittande, nu än mer förlängt stift. Blomställningen lutar över, och alla blommor vänder sig slutligen nedåt åt samma håll.

Björkpyrola är allmän i skog, men även på hedar och konstgjorda slänter, t.ex. vägkanter.

Förväxlingsrisk:
Småplantor av björk (Betula) har ej fjolårsblad som övervintrat och saknar de smala, fjällika bladen på grenarna.
Inga andra pyrolor (fam. Pyrolaceae) har spetsiga blad, och ingen har heller ensidigt lutande blomställning.

Björkpyrola växer på frisk, näringsfattig och skogsklädd mark. Den är främst noterad i tallskogar på sand men är även frekvent i barrskogar med lövinslag. Björkpyrola växer i hässlen, björkskogar och på socklar i tallsumpskogar. I Böda sn är den funnen i de bokplanteringar som är vanliga längs många av de kanaler som genomlöper området. Björkpyrola kan växa i brynmiljöer som i kanten av hyggen och skogskärr, längs skogsvägar och i kraftledningsgator.

Björkpyrola växer spritt över Öland och är vanligast längs västra kusten och längst uppe i norr, Böda och Högby sn. Några av utpostlokalerna nere i sydost i Gräsgård sn har inte återfunnits och inte heller lokalerna i de östliga socknarna Runsten och Långlöt. En tillbakagång har skett beroende på att skogarna blivit alltför täta och igenväxta med hög undervegetation vilket missgynnat björkpyrola. Dessutom har en del av de tallplanteringar som hyst björkpyrola avverkats under senare tid. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en fortgående minskning under 1900-talet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr till frisk tallskog, gärna på sand, även i ängs- och blåbärsgranskog samt skog på torvjord och i myrkanter, på Gotska Sandön i lövmorer; även i nordvända granskogssluttningar och ung tallskog. Att björkpyrola är allmänt spridd i de gotländska skogarna framgår även av den höga andelen provrutor. Johansson (1897) bedömde arten som ”Täml. allm.”. Utifrån dagens frekvens innebär det att björkpyrola förmodligen ökade något under 1900-talet. Arten kan eventuellt ha gynnats av ett minskat utmarksbete.

Björkpyrola växer i frisk till fuktig, mager skogsmark, både i löv-, bland- och barrskogar. Oftast ser man den stående i grupper i gläntor, bryn och längs stigar liksom i vägkanter och diken vid skogsbilvägar. Den förekommer också på tuvor i sumpskogar. Arten tycks ha ökat sedan förra inventeringen, förmodligen därför att skogarna har brett ut sig och krupit närmare kusten.

Björkpyrola har små frön med potential att spridas långt med vinden. Dess etablering kan studeras på havsstrand med grovt grus, där plantorna kan friläggas genom att sten efter sten plockas bort. Fröna har vita rötter, som löper i sick-sack mot djupet. En decimeter ner, där gruset är fuktigt, breder rotfilten ut sig på större stenars ytor. Utlöpare saknas. Oavsett om fröet gror ytligt eller djupt är det förvånande att de nya rötterna förmår överbrygga det stora avståndet mellan ytans ljus och fukten som finns djupt ned, där lite mylla har samlats mellan stenarna. När björkpyrolan har etablerat sig lever den kvar i skog med slutet trädskikt och tjockt mosstäcke. Den kan förekomma rikligt i flerhundraårig tall–granskog på platser som inte visar några spår av störning. Björkpyrolan är beroende av näring från ett svampmycel, då den får hälften av sina kolföreningar från fotosyntes i bladen, andra hälften från svampen (Tedersoo m.fl. 2007). Björkpyrola har blomknopp i skogsstjärnans och blommar i linneans tid. Blommorna är trånga i öppningen men ståndarknapparna sticker ut utanför blomman, tydligen för att erbjuda pollen till pollinatörerna. Ändå längre ut når märket. Den karakteristiskt vinklade blomställningen rätar på sig efter blomningen. Bladen övervintrar oklanderligt gröna, och arten hette i vissa floror under 1900-talet vintergröna.