bergrör

Gammal bofast art.

Spridd–täml. allm., meddelad från naturlig vegetation vid Vissbodamons skarpa tallhed i Lerbäck och kalkbergen i bl.a. Glanshammar. F. ö. växer bergrör på sand- och grusområden, på stränder och banvallar etc. Bestånden är ofta täta men sällan mer än ca 30 m².

Allmän

319 Calamagrostis epigeios (L.) Roth

This species is widely distributed in Eurasia. There may be some occurrences in N. Africa. It has been introduced at least into eastern tropical S. Africa and eastern N. America. The dispersal has been favoured by clearings in the forest landscape. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 48.

Bergrör är en ursprunglig men kulturgynnad art. Den bildar täta och ibland mycket vidsträckta bestånd. I någorlunda naturlig miljö växer den i klippterräng och på sandområden vid havet. Exempel på kulturståndorter är torra naturbetesmarker, vägkanter och vägslänter, banvallar, åkerrenar och torra ruderatmarker.

Arten gynnas av upphört eller minskat bete och av att man inte längre slår renar och bryn. Den har stor vegetativ spridningsförmåga och erövrar snabbt lämplig mark, varvid annan växtlighet konkurreras ut. Sannolikt gynnas bergröret, i likhet med många andra storvuxna gräs, också av kvävenedfallet.

Arten har ökat i frekvens under 1900-talet och ökningen verkar fortsatta.

Spridd-tämligen sällsynt i kulturtrakter med anhopning vid åsarna. Överallt klimathärdig. Kalk-, sand- och lättjordsgynnad. Många järnvägsförekomster, beroende på förekomst av sandigt fyllnadsmaterial. Utbredningstyp: U.

Trivialart i kusttrakterna och älvdalarna, sällsyntare i övriga inlandet med avtagande frekvens norrut. Uppgifter saknas i de nordliga inlandssocknarna Gideå och Trehörningsjö där belägg som kan belysa förekomsten är önskvärda.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: morfologiskt ganska variabel och mer eller mindre sterila exemplar med smala ståndarknappar och dåligt pollen är inte helt ovanliga (ÅWg muntl.).

Bergrör växer på torr, gärna grusig eller sandig mark. Man finner arten på steniga och grusiga stränder både vid havet och vid sötvatten, på berghyllor, i sandiga tallsluttningar och gles, blockig löv- eller blandskog. I kulturmiljö anträffas den särskilt på vägkanter och banvallar. Den har ökat framför allt genom vägbyggena men också på grund av upphörande skogs- och hagmarksbete och troligen genom kvävenedfallet. På en del för natur- eller kulturminnesvården värdefulla platser börjar den dominera allt mer, vilket är bekymmersamt på grund av artens storlek och förmåga att bilda täta bestånd.

Bergrör växer på torr–frisk, sandig eller stenig, oftast på kalksvag mark. Den är vanlig i skogsbryn, vägkanter och åkerrenar. Gräset är kulturgynnat och ses vid bevattningsdammar, diken, på grusplaner, i stenrösen och ruderatmiljöer (tippade stenhögar). Även torrängar, ohävdade eller svagare betade, hyser ofta bergrör. Speciellt vid sent betespåsläpp klarar sig arten bra då de äldre bladskotten ratas av djuren medan de färska gärna betas. Längs kusterna växer bergrör i sanddyner och på steniga–grusiga stränder. Gräset kan förekomma på ganska våta lokaler som i tokfuktängar. Det är ofta sett i karstmiljöer som ett igenväxningsfenomen där det kan konkurrera ut andra, mer exklusiva arter.

Bergrör är spridd över hela ön och speciellt frekvent i de nordliga socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. Den är också spridd i Mittlandet och den västra kustskogen. På Stora Alvaret förekommer den mest i områden med karster och är spridd exempelvis längs den så kallade Resmozonen. På det skogfattiga sydöstra Öland är det mer glest med fynden medan den i sydväst är vanligare. Arten bedöms ha ökat något och gynnats av upphörande bete, igenväxning och ökad näringsbelastning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Oftast på sand: tallskog, hyggen, gräsmark, vägkanter och grustag; mer sällan vätkanter, åker- och dikesrenar och torvmossar. Jämfört med Johanssons (1897) bedömning ”H. o. d., i synnerhet på sandområdena” är arten mer allmän i dag, men fortfarande vanligast på sandområdena. Ökningen under 1900-talet torde bero på minskat utmarksbete.

Bergrör växer på torr grusig eller sandig jord, ibland med skalinslag. Man finner arten i hällmarkshed, på berghyllor, igenväxande torrbackar och öppna platser i blandskog som hyggen och kraftledningsgator, där den kan bilda stora bestånd. Allra oftast träffar man på arten i vägskärningar och på vägkanter, banvallar, i grustag och på torr skräpmark.

Bergrör är flerårig och beståndsbildande och växer på torr, väldränerad, vanligen sandig eller grusig mark men även i klippängar, särskilt på skärgårdens öar och på kalkbergen. Arten fordrar någorlunda solöppet läge och växer ofta på vägkanter och banvallar där den kan bilda vidsträckta bestånd. På skärgårdsöar med avslutat bete kan bergrör breda ut sig i de forna gräsmarkerna, t.ex. på Lacka i Västerljung.

Unga nyetableringar av bergrör har sällan observerats. En sådan var på 20 år tidigare torrlagd älvbotten i Arbrå. En annan var på en vändplan i Hassela. Somliga av de bestånd som växer längs vägkanterna torde kunna komma ur nygrodda frön. Arten bildar inte tuvor som piprör. Vanligen ser vi bergrör som grupper av tämligen glest stående strån, i periferin med mindre skott och färre strån, tydande på klonväxt. Sådana kloner växer både på solstekt sandjord och på sluttningsmyr som alltid har vatten nära mossytan. I lika kontrasterande växtmiljöer uppträder även skavfräken och möjligen har bägge arterna mycket djupgående jord­stammar, som förser skotten med vatten under torra perioder av året på deras utpräglat yttorra växtplatser.

Bergrör blommar i mjölkens tid, en aning senare än piprör. De icke blommande skotten i en klon har bara ett eller ett litet antal blad, som ofta står nästan vertikalt. Om bladet böjer sig och hänger vänder det ibland undersidan, ibland översidan uppåt. Bara minimala mängder grönt övervintrar på de skott som ska blomma nästa år. Stråna är mycket styva. På vintern kan man se två generationer av vinterståndare, den äldsta generationen med mycket slitna och uttunnade vippor.