bergjohannesört

1313 Hypericum montanum L.

This species is restricted to Europe (mainly C. and W. Europe) and adjacent parts of Africa and Asia Minor. It has been introduced into New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 284.

Johannesörter, släktet Hypericum

Perenna (beståndsbildande), 0,5–8 dm höga örter med upprätta, något förvedade stjälkar. Korsvis motsatta grenar och korsvis motsatta, oskaftade, mörkgröna blad med helt jämn kant. De är oftast ovala, alltid rundspetsade, har rundad eller hjärtlik bas, och framåtriktad, nästan bågböjd nervatur. I allmänhet slanka, eller vidgreniga endast i blomställningen Blommor 5-taliga, gula, med många ståndare. Mosar man en blomma blir fingrarna vinröda. Frukten är en 3-rummig kapsel som öppnas upptill.

Johannesörter har en bred spännvidd. De två vanligaste arterna (fyrkantig johannesört, Hypericum maculatum, och äkta johannesört, H. perforatum) hör till kulturlandskapet och har stor utbredning på torr ängsmark, skräpmark etc. Från Svealand och söderut finns andra arter i fuktigare miljöer, på klippor och i skog. Våtast växer kärrjohannesört, H. tetrapterum (Skåne).

Förväxlingsrisk:
Nejlikväxter (fam Caryophyllaceae) har i allmänhet spetsiga blad. De som har mest rundtoppade blad är vekare, eller håriga.
Törlar (Euphorbia) har strödda blad och mjölksaft.
Dunörter (Epilobium) har mjukare stängel och alltid mer eller mindre ojämn, eller tandad, bladkant.
Hönsbär (Cornus suecica) är lågvuxen och tuvad, med vita “blommor” (svepen) och röda bär.

Värme- och kalkkgynnad ört, “icke funnen” i Närke (Hartman 1879) men upptäcktes av Broddeson i Hammar. Kil-lokalen har aldrig bekräftats.

Bergjohannesört är ursprunglig. Den växer sparsamt i gles och gärna ekdominerad löv- eller blandskog i sluttningar och bergbranter där berggrunden innehåller basiska bergarter. Arten gynnas av måttlig markstörning som skapar fläckar av naken jord.

Från Tjolöholm är en avvikande form med blekt vitgul krona, utdragen blomställning och mycket långskaftade glandler i foderbladskanterna känd. Den växte på tångvallar ca 0,5 m över havet (Nilsson 1966 a).

Bergjohannesört har minskat under senare delen av 1900-talet. En del förekomster har utplånats av granplanteringar, andra av tät gräsväxt eller mycket stark förbuskning.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Bergjohannesört växer på basrik, torr och grusig jord, särskilt på berghyllor, i sydvända bergbranter och slänter samt på grusåsar och steniga backar. Växtplatserna kan vara öppna, men oftare är de belägna i gles löv-, tall- eller blandskog. Arten gynnas av markstörningar som gör att vegetationen inte blir helt sluten.

Bergjohannesörten har minskat i den sydvästra delen av sitt utbredningsområde, troligen framför allt på grund av igenväxning och skogsplantering.

Bergjohannesört växer solöppet–halvskuggigt på torr, näringsfattig men något kalkpåverkad mark. Arten är konkurrenssvag och gynnas av en viss störning av markskiktet. De få aktuella fynden är gjorda längs en nygjord grusväg respektive traktorväg som löper genom lövskog samt i en örtrik och gallrad granskog.

Bergjohannesört är mycket ovanlig på Öland. Före inventeringen sågs den senast 1985 på ett hygge norr om vägen väster om Skogslund, N. Möckleby sn. Den återfanns 2013 i närområdet men nu söder om vägen, två närbelägna lokaler finns i dagsläget. Dessutom tillkom 2020 ytterligare en lokal ca 600 m längre åt sydost. Bergjohannesört har missgynnats av den igenväxning som skett av Mittlandet när skogsbetet upphört.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Gles kalktallskog, kalkgläntor, hällmark (ofta i spricksträngar) och annan alvarmark samt torrängar; även i skogsbryn, vägkanter och ängen. Johansson (1897) angav bergjohannesört som ”Sälls.”. Bergjohannesört måste därför ha ökat under 1900-talet. Möjligen har minskat utmarksbete gynnat denna expansion.

Bergjohannesört växer ofta exponerat i torr, basrik jord i steniga backar, på klippor och i bergbranter men finns också i nästan sluten löv- eller blandskog i sluttande, stenbunden terräng. Liksom i Halland (Georgson 1997), Västergötland (Bertilsson 2002) och flera andra landskap har arten minskat starkt under 1900-talet, förmodligen på grund av granplantering och försurning. Störst är minskningen i inlandet i södra halvan av landskapet.

Bergjohannesörten lever i Sörmland vid nordgränsen av sitt utbredningsområde. Den är beroende av hög sommartemperatur och växer helst på solexponerade slänter i vägskärningar och skogsbryn, gärna på något störd mineraljord. Utbredningen är koncentrerad till de östra delarna av Södermanlands län och Vårdinge vilket är inlandets allra torraste del. Bergjohannesörten har minskat under 1900-talet, ställvis dramatiskt, som i Bogsta, där den bara är återfunnen på en enda av de många tidigare växtplatserna. Orsaken är främst igenväxning och beskuggning av bryn och slänter efter upphört bete.Europa, norra Afrika. I Sverige upp till Sörmland och Värmland.