backsippa

Uppgiven från Lockerud nära Vänersborg av Sahlén (1854). Uppgiften citeras av Larsson (1859, 1868) och Hartman (1861, 1864, 1870): lokalen är dock belägen i Västergötland.

835 Pulsatilla vulgaris Mill.

Syn.: Anemone pulsatilla L.

This variable species is restricted to Europe, including subsp. grandis (Wender.) Zamels in C. Europe and Ukraine. The closely related, variable P. turczaninovii Kry!. & Serg., widely distributed in Asia, is also mapped. For P. halleri (All.) Willd., the southern counterpart of P. vulgaris with disjunct distribution, see Meusel et al. 1965, map p. 161.

Backsippa är en gammal, huvudsakligen kulturberoende art. Den är framför allt betesgynnad och de flesta växtplatserna finns i naturbetesmarker, oftast i anslutning till hällar eller på sand och isälvsgrus i torra sluttningar. Mindre vanliga ståndorter är gravfält/gravhögar som hävdas med slåtter och ibland bränning samt vägslänter.

Backsippa är på många lokaler hotad av igenväxning orsakad av upphörd hävd, gödsling och kvävenedfall. Fridlyst.

Läkeört. Beteskrävande art på åsar och sandfält m.m. Enl. svepande omdömen hade ett 20-tal lokaler setts i Närke t.o.m. 1800-talet (ovan, Samzelius 1764, Wahlenberg 1824, Hartman 1866, Sterner 1922, 1935). Under 1900-talet avslöjades ytterligare bestånd på skilda håll. Den hade då ”på senare mansålder starkt reducerats i antal” genom plockning (Kierkegaard 1932). Plockning av växten skedde också i Snavlunda (Spong 1961), ”för några år sen... gott om... har nu betänkligt tunnats ut genom plockning” (Roseen 1972). Utarmningen har fortsatt, främst genom upphört bete och igenväxning. Av länets 20-tal då kända bestånd var 3 ”lagligt skyddade” (Bengtsson 1974). Stark tillbakagång av bestånden har rapporterats från bl.a. Glanshammar (Nilsson 1986)

Den största anhopningen av växtplatser för backsippan finns i Snavlundadeltat, bl. a. vid Snavlundareservatet och Tycke. Den rikaste växtlokalen är Egeby i Lännäs.

Backsippan prydnadsodlas och har från odling såtts in längs landsvägen vid Hidingsta i Gällersta på 1980-talet. På sandåsen vid missionskyrkan vid Lunger i Götlunda sågs backsippan spridd ute i gårdsgruset från odling intill 1976.

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd på Mälarslätten från Upplandsgränsen till Hedströmsdalen (vanligast längst i SÖ i lrsta- Kärrbo-Björksta). V och S denna dal samt i nedersta Skogslåglandet några få lokaler Utbredning är klimatbetingad. Troligen är frekvensojämnheterna inom utbredningsområdet också delvis klimatbetingade. Samtliga perifera lokaler, möjligen med undantag av 9, är/var belägna på åsmaterial. Utbredningstyp: S7.

Flerårig tuvad ört med mycket stora lila blommor. Hela växten inklusive de mycket fint handflikiga bladen är utspärrat vitludna. Strax nedan de mycket typiska blommorna som slår ut i april sitter till basen flikiga, nästan linjära svepeblad. Frukterna är nötter med långa vithåriga spröt vilket ger överblommade exemplar ett typiskt tovigt utseende.

Förväxlingsrisk:
I blomning går den endast att sammanblanda med den sällsynta (Gotland och Ångermanland) nipsippan (P. patens) som dock har trefingrade blad med betydligt bredare flikar.
Fältsippa (P. campestris) har mycket likartade men något bredflikigare blad. Blommorna är dock mindre, brunaktiga och nickande med typiskt tillbakavikta hylleblad. Den växer tillskillnad från backsippa alltid på kalkrik mark. Svår att skilja från backsippa efter blomning!

(Anemone pulsatilla)
Status: gammal och bofast, dessutom odlad som prydnadsväxt och någon gång förvildad.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %. Fridlyst i Skåne.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig backsippa P. v. subsp. vulgaris i landskapet.

Anemone pulsatilla

Backsippa växer i örtrik torräng på lätt, sandig eller grusig mark, särskilt på grusåsar eller åskullar, gärna i sällskap med ängshavre Helictotrichon pratense och mycket ofta tillsammans med backstarr Carex ericetorum. Den kan också växa i gles, ljusöppen, örtrik tallskog men knappast i tallmo; ej så sällan står den på vägkanter och i vägslänter.

Backsippan kan finnas kvar länge i sluten vegetation så länge denna inte blir alltför hög och tät – en enskild planta kan bli många tiotal år gammal, kanske rentav över hundra år (Lindell hos Jonsell 2001). För att backsippans frön skall kunna gro är dock väl betad mark eller öppen jord nödvändig. Ingen föryngring sker på lokaler med sluten grässvål eller tjockt mosstäcke.

Bete gynnar backsippan i hög grad (arten undviks av betesdjur). På de flesta platser kommer arten att försvinna om betet upphör. På många ännu betade lokaler nog en lätt markbearbetning till stor nytta för backsippan genom att den gör föryngring möjlig. Gödsling är naturligtvis negativt, eftersom den främjar starkväxande, höga arter.

Backsippan har gått tillbaka starkt under 1900-talet. Tidigare uppgifter talar ofta om massförekomster, men sådana var ovanliga under inventeringen – ej sällan rörde det sig om enstaka, starkt trängda exemplar i hög vegetation.

Backsippa växer på solöppen, torr, gärna sandig och välhävdad mark. Växten är till skillnad från släktingen fältsippa P. pratensis indifferent vad gäller jordens kalkinnehåll. Gamla strandvallar som hävdas genom slåtter, betade alvartorrängar och sandgräshedar, igenväxande torrängar, f.d. åkermark och en naturtomt utgör växtmiljön på de få kvarvarande öländska lokalerna.

Backsippa är ovanlig på Öland och har en minskande trend. Några av de lokaler som nämns i Sterner (1986) är numera igenväxta eller uppodlade. I dagsläget finns endast en rik lokal nämligen vid nedfarten till Haga Park från nedre, västra landsvägen, Vickleby sn. Där växer några tusen plantor på ett gravfält beläget på Ancylusvallen. Lokalen hävdas genom slåtter för sina fornminnens skull vilket även gynnar backsippa. Det finns ytterligare några lokaler på betade eller slåttade torrängar där växten inte förefaller hotad. På övriga lokaler är framtiden osäker då lokalerna växer igen och antalet plantor är få.

Backsippa kan ha kalkblad som varierar både i färg och form. Detta är omnämnt i Sjöstrand (1863) "Mellan Wickleby och Fröbygårda på Öland fann jag 1837, på en sandås, många exemplar af denna art, hvilkas kalkblad voro fördelade i talrika, jemnbreda, smala flikar." Rikard Sterner såg denna form av backsippa 1936 på samma lokal, benämnd f. schizantha. Ännu idag kan man vid nedfarten till Haga Park hitta flera plantor med smalflikade hylleblad.

Från Öland är endast vanlig backsippa subsp. vulgaris känd. På Gotland finns den för vårt land endemiska gotlandssippan subsp. gotlandica. Den skiljs bland annat på mer bredflikade blad samt hylleblad som är kortare och bredare.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Backsippa fanns under inventeringsperioden endast kvar som spontant vildväxande i landskapet på en lokal. Från denna, en järnvägsbank på Hisingen, försvann den sedan man tippat över växtplatsen i samband med förstärkningsarbeten.
På nuvarande lokaler är den förvildad eller ursprungligen planterad och kvarstående.