backmåra

1520 Galium pumilum Murr.

Syn.: G. sylvestre Poll.

This polymorphic species is restricted to Europe. Some subspecies or closely related species are distinguished (Fl. Eur. 4/1979, p. 31 f.), each with its specific distribution area. Subsp. normanii (O. C. Dahl) Nordh. occurring on Iceland and in two places in Nordland (Norway) is of special geographic interest. Most of the occurrences in Fennoscandia are adventive (subsp. vulgatum Sterner).

Gammal bofast art.

Backmåra är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

G. pumilum ssp. suecicum
Backmåra växer på torr och mager jord, oftast på lågvuxen gräsmark, där den påträffas på grusiga kullar, kring hällar, i skogsbryn och i gläntor. Den förekommer också i ogödslade betesmarker (ibland gammal slåttermark), på åkerholmar, vid stigar, på vägkanter och järnvägsbankar samt i gamla grustag. Totalutbredningen är mycket egendomlig. I västra Blekinge, nordöstligaste Skåne och södra inre Småland är den tämligen allmän. En avvikande typ finns i Västergötland. Utanför dessa två områden är arten bara påträffad på några platser i Brandenburg.
Eftersom backmårans utbredning nästan helt och hållet är inskränkt till vårt land har Sverige ett internationellt ansvar för arten. Dess lokaler får inte växa igen. Hagmarker och gamla slåttermarker där växten förekommer bör betas eller slås, och gödsling måste undvikas. Slåttern får inte ske tidigare än i mitten av juli.
Funnen i 92 rutor; tidigare uppgifter från 63 rutor. Ganska vanlig i ett område i södra inre Småland, i resten av landskapet endast enstaka fynd. – Gammal kulturföljeslagare.
Backmåran är rödlistad i Sverige och betecknas som missgynnad (Gärdenfors 2005).

Redovisas under västgötamåra G. suecicum var. vestrogothicum, då det är den enda varieteten som omnämns i floran.