ängsskallra

Se fjällskallra Rhinanthus minor subsp. groenlandicus och äkta ängsskallra Rhinanthus minor subsp. minor

Allmän

Ängsskallra är en gammal, starkt kulturgynnad växt. Den ettåriga, slåtter- och betesgynnade halvparasiten växer främst på öppen, torr till fuktig mark med lågvuxet fältskikt - betes- och slåttermarker samt vägkanter, stigar, åkervägar och ibland gräsdominerade ruderatmarker.

Arten växte förr i slåtterängar och på kolbottnar samt var allm. i åkrar och vallar. Numera ses den mest på skogsvägar och banvallar. I Örebro stad ses den som ett lerjordsogräs (Lindström 1999b).

Zetterstedts UPS-belägget från Handberga i Hardemo 1862 är förebild till en teckning i Nilsson & Nilssons (1986) fjällflora.

Se även: smalskallra Rhinanthus minor subsp. stenophyllus

Gammal bofast art.

Se även äkta ängsskallra Rhinanthus minor subsp. minor.

Bristfälligt antecknad i vissa trakter men är med säkerhet allmän i Bergslagen, Skogslåglandet och på Övre Mälarslätten; åtminstone i vår tid något mera ojämn inom Mälarområdet, där den dock är spridd-tämligen allmän inom alla delområden (i äldre tid alltid betraktad som allmän även här). Utbredningstyp: U.

Jag måste behandla detta artkomplex kollektivt, eftersom jag påträffat alltför många exemplar som jag funnit svåra att hänföra till endera underarten.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast äkta ängsskallra R. m. subsp. minor i landskapet.

Ängsskallra växer ljusöppet eller i lätt skugga på svagt fuktig till torr mark. Den var förr en allmän art i slåtterängarna. Nu är den vanligast på måttligt starkt betad mark samt på åkerrenar, vägkanter, stigar, magra vallodlingar och igenväxande åkrar. Den kan även förekomma på skräpmark.

Variation. Av ängsskallra finns det tidig och en sen ras. Den tidiga rasen, äkta ängsskallra ssp. minor, blommar från mitten av juni till mitten av juli; den har inga eller endast några få korta grenar samt korta, breda och parallellsidiga stjälkblad; stjälken har 5–8 ledstycken mellan hjärtbladen och den nedersta blomman. Om det finns grenar brukar den nedersta blomman sitta i bladparet närmast ovanför den översta grenen. Den sena rasen, smalskallra ssp. stenophyllus, blommar från mitten av juli till slutet av augusti; den är rikt grenig (om den inte är svältfödd) och har långa och smala stjälkblad som smalnar av jämnt nästan ända från basen; stjälken har 10–14 ledstycken mellan hjärtbladen och den nedersta blomman. Det brukar finnas åtminstone ett bladpar mellan den översta grenen och den nedersta blomman.

I herbariematerialet (LD, OHN, S och UME) var antalet mellanformer litet och ssp. minor var vanligare än ssp. stenophyllus (49 respektive 13 lokaler). För ssp. minor angavs biotopen för 21 insamlingar; i 17 fall rörde det sig om ängsmark (slåttermark); 2 var åker och 3 vägren. För ssp. stenophyllus angavs två som ängsmark, 2 som vägren. Det kan tänkas att äkta ängsskallra var mera bunden till slåttermark än smalskallra. Tyvärr kan vi inte säga någonting om de båda rasernas nutida vanlighet och ståndorter, eftersom de inte skildes åt under fältarbetet. Kanske är smalskallra numera vanligare i förhållande till äkta ängsskallra (jämför under fältgentiana Gentianella campestris, som har liknande variation).

Funnen i 1369 rutor; tidigare uppgifter från 201 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.

Ängsskallra växer på alvarets betade torrängar samt friskare strandängar och många lokaler ligger påfallande nära havet. Ibland ses den i vägrenar, åkerkanter, fuktiga sandtag, slåtterängar och skogskanter. Växten ansågs av Rikard Sterner ursprunglig på alvaret och havsstränder.

Utbredningen är relativt jämn över Öland med en viss övervikt för Stora Alvaret och östra sjömarken dvs. områden som hyser de största naturbetesmarkerna på ön. Numera är ängsskallra funnen i samtliga socknar där den tidigare saknades. Således förefaller ängsskallra möjligen ha ökat sedan Sterner (1938), orsaken till detta är oklar.

På Öland finns två underarter av ängsskallra: äkta ängsskallra subsp. minor och smalskallra subsp. stenophyllus. Underarterna skiljs åt genom blomningstiden (maj–mitten av juli resp. mitten av juli–augusti), antal sidogrenar (inga eller fågrenad resp. rikt grenad) och antal ledstycken under nedersta blomman (5–9 resp. 9–12). Dessutom finns minst ett bladpar mellan översta sidogrenen och nedersta blomman hos smalskallra, något som saknas hos äkta ängsskallra. Under inventeringen har inga fynd av smalskallra noterats.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, sandig strandäng och torräng, gärna betad; även enstaka fynd vid vägkanter. Arten är nästan uteslutande funnen på Storsudret och på Fårö. Två underarter är kända från Gotland: äkta ängsskallra ssp. minor och smalskallra ssp. stenophyllus. De har inte separerats under våra inventeringar.

Ängsskallra växer solöppet på torr till frisk oftast gräsbevuxen mark som naturbeten och betade gamla åkrar, hagar, gräshedar, åkerrenar, torrbackar, utefter stigar och på vägkanter, mycket ofta tillsammans med käringtand och blodrot.

Ängsskallra blommar från linneans till mjölkens tid, efter den kalla och regniga sommaren 1987 fortfarande i höstfärgernas tid. Plantan dör på hösten och inget grönt övervintrar. Arten växer på gräsmark, dels i kulturlandskapet, dels på havsstranden. Den gynnas starkt av bortröjning av buskar och träd samt av slåtter. 

 Vi har under inventeringen inte urskilt några underarter. Underarterna fjällskallra subsp. groenlandicus, äkta ängsskallra subsp. minor och smalskallra subsp. stenophyllus finns dock alla representerade från landskapet i de offentliga herbarierna. Antalet belägg är störst för smalskallra, men det är knappast möjligt att dra några säkra slutsatser om underarternas relativa frekvens. Alla tre har också samlats både vid kusten och i inlandet. Alla belägg i S är kontrollerade av Thomas Karlsson.

Se även fjällskallra Rhinanthus minor subsp. groenlandicus, äkta ängsskallra Rhinanthus minor subsp. minor och smalskallra Rhinanthus minor subsp. stenophyllus