ängshaverrot

Det finns endast en rapport, av Almquist (1948, i fotnot): Sveg: vid järnvägsbron i samhället (16E 6e).

1878 Tragopogon pratensis L.

This polymorphic species originates mainly from the open grassland areas of C., S. and E. Europe and W. Asia. From there it has spread with agriculture towards W and N. Among the three subspecies mentioned in Fl. Eur. 4/1976, p. 324, subsp. orientalis (L.) Celak. is distinguished by a southern and eastern distribution in Europe. The species has been introduced into N. and S. America and New Zealand.

En gammal, kulturberoende växt som trivs bäst på vägkanter och järnvägsområden, men som även förekommer på åkerrenar, mer eller mindre vildvuxna gräsmarker i tätorter, avfallstippar och andra ruderatmarker.

Växten är under spridning och ökar i frekvens där den funnits sedan gammalt.

Torr- och friskängsart, allm. på Närkeslätten och med avtagande frekvens i Skogsbygden. I Kvistbro och Nysund var den 1996, till skillnad från förekomsten på Närkeslätten, ovanligare än svinrot.

Under 1920-talet förekom den allm. längs järnvägar och landsvägar (Broddeson ms) men sågs på en enda lokal i Garphyttans nationalpark (Asplund 1925). Utom i skiftande ängsvegetation har den setts i Hjälmarens landvinning, i slaggslänt m.m.

Den anmärktes som vildväxande vid Örebro (Bagge 1785) och var vid Viby prästgård ”kvarstående från odling, möjligen från 1830–1850-talen” (Sernander 1933).

Gammal bofast art.

Se även småhaverrot Tragopogon pratensis subsp. minor.

Införd med barlast samt med järnvägs- och landsvägstrafik, möjligen utsådd på vägrenar med fröblandningar. I nutiden ett fåtal förekomster på banvallar, vägrenar och vägslänter. - 14 (8).

Larsson 1859.

Allmän på Mälarslätten och i Skogslåglandet; tämligen allmän i Nedre Bergslagens kulturområden; närmast spridd i Övre Bergslagens d:o (huvudsakligen längs vägar och järnvägar). Enligt ALMQUIST (1949) "nyare synantrop" i Dalarna. Så tydligen också i NV. Västmanland, vilket torde vara huvudskälet till den avtagande frekvensen där (spridning ofullbordad). Utbredningstyp: S1 (pU).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: allt material som påträffats i blom under inventeringen har fördelats på följande underarter men då individ utan utslagna blommor är omöjliga att bestämma till underart har kollektiv behandling ibland varit nödvändig.

Se även småhaverrot Tragopogon pratensis subsp. minor, guldhaverrot Tragopogon pratensis subsp. orientalis och vanlig ängshaverrot Tragopogon pratensis subsp. pratensis.

Ängshaverrot växer solöppet på torr, gärna grusig mark. Den är främst en vanlig vägkantsväxt men är även sedd i åkrar och på trädor. Rikard Sterner noterade växten vid järnvägsstationer och på banvallar; än idag är den vid ett 10-tal tillfällen funnen längs den gamla banvallen. Ängshaverrot ses ofta i ruderatmiljöer som gamla stenbrott, sandtag och på tippade jordhögar. Diken, bevattningsdammar, röjda betesmarker, hamnområden och gårdsplaner är andra kulturpåverkade växtmiljöer. I Sterners liggare finns ängshaverrot antecknad från Vickleby storkarst. Under den aktuella inventeringen är arten inte funnen i någon karst men väl i grusalvar tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum.

Ängshaverrot följer främst det större vägnätet och är väl spridd på Öland. Endast Stora Alvaret saknar fynd frånsett enstaka i grusalvar samt längs de tvärvägar som korsar från väster till öster. En antydd ökning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Telfer).

Ängshaverrot företräds på Öland av underarterna vanlig ängshaverrot subsp. pratensis och småhaverrot subsp. minor Av fynden är ca 1/3 bestämda till underart där majoriteten av dessa bedöms vara subsp. pratensis (85 %). Underarterna kan endast skiljas åt när blommorna är fullt utslagna och då får man vara uppe i ottan. Linné (1755) skriver "Korgarna öppnar sig tidigt på morgonen, ofta redan kl. 3, sluter sig mellan kl. 9 och kl. 10 på förmiddagen, om de ej fördröjs av oväder." Den engelska benämningen på växten, "Jack-go-to-bed-at-noon", anspelar på detta.

Vanlig ängshaverrot har kantblommor som är ungefär jämnlånga med holkfjällen; ståndarknapparna är gula med brunviolett spets. Småhaverrot har kantblommor som är ungefär hälften så långa som holkfjällen; ståndarknapparna är bruna. Som ofta är fallet med underarter förekommer mellanformer. Ytterligare en underart finns nämligen guldhaverrot subsp. orientalis som härstammar från sydöstra Europa. Den har guldgula blommor och frukt med kort näbb; från Öland är den inte känd.

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Öppen, torr, kulturpåverkad miljö: gårdar, dikesrenar, åkerrenar och vägrenar, körvägar, åkrar, ruderatmark; även i mer naturlig vegetation: gräsmark och ängen. Det framgår av andelen provrutor med ängshaverrot att den är allmän. Johansson (1897) bedömde arten som ”H o. d. … Fleringe … Grötlingbo” (frekvensen motsvarar tämligen allmän). Ängshaverrot ökade således under 1900-talet; dessutom vidgades dess utbredning till Storsudret och Fårö.

Ängshaverrot representeras på Gotland av två underarter: småhaverrot ssp. minor och vanlig ängshaverrot ssp. pratensis. Småhaverrot är (troligen) sällsynt på Gotland, och de flesta uppgifterna om ängshaverrot från våra inventeringar avser troligen vanlig ängshaverrot.

Underarterna av ängshaverrot har inte studerats närmare under inventeringen, men förmodligen är det bara småhaverrot subsp. minor och vanlig ängshaverrot subsp. pratensis som förekommer i landskapet. Dessutom är vanlig ängshaverrot den i särklass vanligaste. Det är möjligt att något enstaka fynd av småhaverrot har blivit noterat som vanlig ängshaverrot.

Se även småhaverrot Tragopogon pratensis subsp. minor och vanlig ängshaverrot Tragopogon pratensis subsp. pratensis

Ängshaverrot är en kulturmarksväxt som kommit in i sen tid. Arten nämns första gången 1833 då den noterades av K.F. Thedenius i Gävle hamn. I andra utgåvan av Gävletraktens växter 1863 anges ytterligare fyra lokaler. Från i huvudsak 1900-talets första halva finns dessutom ett tjog lokaler från hela landskapet. Arten etablerade sig troligen under 1700-talet eller 1800-talets början. Den har till stor del spridits med järnvägen och sannolikt också med importerat vallfrö.

Vanliga följeväxter är stormåra (34%), maskrosor, röllika, hundkäx, hundäxing, kråkvicker, ängskavle, kvickrot och rödklöver. Ängshaverroten blommar samtidigt som skogsstjärna, liljekonvalj och hundkäx. Blommorna är bara utslagna på förmiddagen.

Ängshaverrot blommar i ekorrbärets och i linneans tid. Ett karakteristiskt drag är att blomkorgarna sluts redan tidigt på förmiddagen. Frö sprids i mjölkens tid. Korgarna angrips ofta av sotsvampen Ustilago tragoponis-pratensis som förvandlar dem till en svart spormassa. Arten är hög och hävdar sig väl även i igenväxande gräsmark. Den beskrivs som en kortlivad perenn och har kraftig pålrot. Några blad övervintrar gröna. Ängshaverrot finns mest på och nära järnvägsmark. Bara 9 av totalt 72 lokaler är längre från järnväg än 5 km. Ängshaverrot finns både vid stambanan, från Lingbo till Hälsinge–Nybo i Ramsjö, och vid banorna Kilafors–Söderhamn, Bollnäs–Furudal, Hudiksvall –Ljusdal (Dellenbanan), Harmånger –Bergsjö och vid lokala banor till industrier i Ljusne, Sandarne, Söderhamn och Stocka. Flera av dessa järnvägar trafikeras inte längre, på en del är även spåren borta. Arten tycks ha kommit in för länge sedan. Vad våra observationer visar är dels att någon spridningsmekanism tycks ha varit aktiv i samband med järnvägsbyggen för länge sedan, dels att de pensel­försedda fröna inte har lyckats sprida arten till mer avlägsna lokaler trots att den i vissa fall har haft hundra år eller mera på sig. 

Alla belägg som kunnat bestämmas till underart är vanlig ängs­haverrot subsp. pratensis.