ängsgentiana

Ängsgentiana är en gammal, hävdberoende art. Trots Montins frekvensuppgift från södra Halland (se ovan) har den tvååriga växten förmodligen varit sällsynt i landskapet under mycket lång tid. Varken Osbeck, Fries, Neuman eller Ahlfvengren har egna observationer av den. Med undantag av en uppgift från 1972 har arten inte rapporterats eller samlats sedan 1929 och den kan betraktas som utgången. Orsakerna till försvinnandet är svåra att fastställa, men eftersom ängsgentianan är beroende av välhävdad, naturlig ängs- och betesmark har den svårt att klara sig i ett landskap, som är så starkt präglat av rationellt jordbruk som det halländska.

Starkt kalkgynnad ängsväxt, efter 1930-talet på kraftigt tillbakagång i Närke sedan slåtterängsbruket upphört. Också på kvarvarande ståndorter med kortgräsig kalkmark, ss. ledningsgator och kalkberg, uttunnas bestånden.

Se även: sen ängsgentiana Gentianella amarella var. amarella och tidig ängsgentiana Gentianella amarella var. lingulata

Ängsgentiana är kalkberoende och växer i Bohuslän endast på skaljord, helst naken eller med mycket gles vegetation. Därför är arten mycket känslig för igenväxning och har minskat kraftigt sedan mitten av 1900-talet. Även på en del lokaler funna under inventeringen har arten gått ut. Den tycks försvinna eller minska i antal även från lokaler, där hävden fortfarande upprätthålls. På några spridda lokaler i söder samt inom ett litet område på Sotenäset och Härnäset finns arten fortfarande kvar. Här är det svårt att avgöra om arten stadigt minskar, eftersom den varierar mycket i antal mellan åren. Att det verkar vara fler lokaler än förr i denna trakt är nog skenbart, beroende på noggrannare eftersök.

Gammal bofast art, nu utgången.

Cirka 57 lokaler, belägna, frånsett två, i Mälarområdet, Salas kalkområde och Bergslagen Härav blott cirka 15 kända efter 1920-talet, varav 11 på kalkrik mark. Senast iakttagen 1963 på lokal 15 (var. amarella senast 1924). Tycks utdöd på Mälarslätten men torde ännu (åtminstone vissa år) kunna anträffas på en och annan kalklokal i Bergslagen och Sala. Kräver väl neutraliserat, mullrikt substrat och är starkt kalkgynnad ovan Mälarområdet, varför utbredningsluckan i skogslåglandet i hög grad kan antas bero på edafiska förhållanden. Utbredningstyp: Kalk (fdU).

Gynnad av slåtter och måttlig betning, har minskat på senare tid. - 47 (19).

Av Örtenblad (1973) uppgiven från Skållerud Ryr. Uppgiften är felaktig, avser G. campestris.

Hot. Igenväxande stigar och betesmarker gör att ängsgentianan är hotad i Härjedalen liksom på de flesta andra håll. I något fall, såsom N om Storsjön, har arten dessutom försvunnit från vägkanter i samband med vägbreddning.

Tvåårig, kal ört med upprätt, fyrkantig upp till 4 dm hög stjälk. De motsatta bladen är lansettlika, tydligt bredast vid basen och med parallella nerver. De violetta blommorna har en lång blompip med fem hylleflikar med fransar vid basen och sitter på långa bladlösa skaft i toppen och från bladvecken. Fodret är djupt femflikigt och de liklånga flikarna är något kortare än blompipen. Nederst finns en rosett som bildats föregående år men som oftast vissnat vid blomningen.

Ängsgentiana växer på frisk kalkrik gräsmark. Typiska lokaler är naturbetesmarker, vägkanter och skogsbilvägar. Den är för det mesta sällsynt men kan i vissa kalkområden vara lokalt allmän och mycket riklig. Utbredningen sträcker sig från Västergötland (+ Öland och Gotland) upp till Lappland. Den förekommer i fjällen men är kulturbunden och går sällan upp ovan trädgränsen.

Förväxlingsrisk:
Fältgentiana (G. campestris) och kustgentiana (G. baltica) har fyrtaliga blommor och foder samt foderflikar som är oliklånga. Blomskaften har högst upp äggrunda stödblad.
Sumpgentiana (G. uliginosa) växer på blöt mark, som rikkärr och strandängar, i södra landets kusttrakter. Den är ettårig och har därför vid basen gröna groddblad istället för en vissnad rosett när den blommar i augusti och september. Foderflikarna är oftast lika långa som blompipen.

Ängsgentiana har aldrig varit vanlig på Öland och de få aktuella fynden är alla gjorda nära havet i betade och artrika friskängar. I Sterner (1986) anges ca 25 lokaler mellan 1856–1970 men endast fyra fynd efter 1970. Ängsgentiana missgynnas av upphörd hävd eller ändrad hävdregim (från slåtter till bete). Eftersom gentianor knappast har någon frövila kan de inte återkomma på en gammal, igenväxt lokal om hävden återupptas. Den senblommande formen kan förväxlas med sumpgentiana G. uliginosa som är vanlig på Öland (för skiljekaraktärer se sumpgentiana). Säkra öländska fynd finns endast av tidig ängsgentiana var lingulata, alla aktuella fynd avser detta taxon.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängsgentiana representeras på Gotland av två varieteter, sen ängsgentiana G. amarella var. amarella samt tidig ängsgentiana G. amarella var. lingulata. Se vidare under resp. varietet.

Ängsgentianan är ettårig och vanligen höstgroende. Den växer främst på kalkrik mark, förr mest i slåtterängar och beteshagar, numera är den nästan helt inskränkt till kalkhällmarker. På grund av ängarnas försvinnande har arten helt försvunnit från många trakter. Arten förekom förr i en tidigblommande och en senblommande form, men denna uppdelning tycks sedan ängsslåtterns upphörande vara svår att upprätthålla.

Europa, Västsibirien. I Sverige hela landet, men med ojämn utbredning. 

Ängsgentiana gror under sensommaren och utvecklar en planta med bladrosett, som vissnar på hösten. Plantan utvecklar nästkommande vår en ny bladrosett och småningom även blomställning. Plantorna har styva vedartade stjälkar, rotade med lika styva rötter. Arten blommar ganska kortvarigt, i linneans tid. En enskild planta kan blomma länge, genom att blomställningen successivt utökas då blommande sidogrenar utvecklas. I lingonens tid står ängsgentianans plantor raka upp över vekare arter. Frökapslarna är då vid torrt väder öppna och fröna sprätter ut när de fjädrande stjälkarna stöts till. Plantan har då några basala blad kvar, rester av den rosett som utvecklades på försommaren, men inga basala skott för övervintring.