ängsfräken

Utbredningen otillräckligt känd, ofta förbisedd och förväxlad med E. arvense. Tämligen allmän åtminstone i kustbandet och älvdalarna.

18 Equisetum pratense Ehrh.

This not very variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. The knowledge of the distribution of this sometimes perhaps easily overlooked species is still insignificant for large areas, especially parts of Siberia. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 92 and map 83).

Ängsfräken är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i mullrika ädellövskogar, gärna i sluttningar och i anslutning till bäckar och källflöden. Ett par fynd har också gjorts på näringsrik mark i gammal granskog samt i alsumpskog. Enstaka förekomster i fuktiga vägdiken i skogstrakter tyder på att arten i viss mån är kulturgynnad.

Ej konsekvent antecknad eller meddelad men förekommer troligen ojämnt spridd–täml. allm. I Viby är den vanligare än åkerfräken men saknas i stora delar av socknen (Nilsson 1978).

Ängsfräken växer i naturlig vegetation bl.a. i Tysslinge vid källflödet intill Flyhagen (Löfgren 1994). Artens främsta tillhåll är friska–fuktiga skogar och kärr, men den ses även i starkt kulturpåverkad vegetation, exempelvis på och inom kyrkogårdsmuren i Axberg och Hidinge.

Rika förekomster: Asker Källfallet, massvis 1939 och Kilsmo S-ut, ca 1 km längs landsväg 1926 (båda Broddeson ms).

Genom åren mycket litet uppmärksammad (få meddelade lokaler); i verkligheten troligen allmän i hela området i skogstrakterna, sparsam i större kulturområden. Utbredningstyp: U.

Gammal bofast art.

Rosendahl 1919.

Först uppgiven av Thedenius (1839, som "E. umbrosum").

Ängsfräken är näringskrävande och gynnas av frambrytande markvatten vid källor och i översilade sluttningar. Man finner den såväl i skogsmark – både i lövskog, barrblandskog och ren granskog – som i fuktiga betesmarker och ängar, gärna vid bäckar eller i fuktstråk, lövkärr, åbrinkar och raviner. Den kan också uppträda på vägslänter, dikeskanter och åkerrenar, men kanske då oftast som rest efter tidigare, mera naturliga biotoper. I delar av Tjust har ängsfräken varit ett vanligt ogräs på åkrar med grovmo.

Ängsfräken förekommer främst i de fyra nordligaste socknarna: Böda, Högby, Källa och Persnäs. Det finns även några fynd från delar av Mittlandet och västra kustskogen. Utpostlokalen längst i söder vid Ottenby Norra lund har inte återfunnits (Ås: Klockarängen RS 1934 belägg i S). Några nya lokaler har tillkommit och några har försvunnit, främst från västra kustskogen. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ängsfräken är lätt att känna igen i fält på sina sterila stjälkar som är tydligt sträva av små kiseltaggar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk, mullrik skogsmark, oftast granskog med inslag av lövträd, men även t.ex. tallskog med inslag av ask eller hassel. Även i lövskog. Ofta på underlag av lättare jordar.

Enligt Johansson (1897) ”Flerst. på sandområdena” stämmer ganska bra in även på nutida förekomster, även om ängsfräken nu är rapporterad från ett något bredare biotopspektrum. Utbredningen är koncentrerad till mellersta Gotland; enstaka lokaler finns från Sundre till Fårö (saknas dock på Gotska Sandön).

Ängsfräken växer i skugga eller halvskugga på mullrik, ofta skalförande jord, i friska till fuktiga ädla lövskogar såväl som triviallövskogar, bland- och granskogar, där den kan bilda mycket stora bestånd, gärna i anslutning till bäckdalar. Man ser den dessutom i öppna gräsmarker och trädbevuxna hagmarker, då gärna i betade sluttningar i halvskuggiga lägen. Ibland uppträder den också längs vägkanter. I åtskilligt fler kustsocknar än Fries anger, saknar vi fynd av arten under inventeringen.

Ängsfräken växer i källpåverkade alkärr, genomsilade sumpskogar och i fuktiga ängsskogar, särskilt på moigt underlag, ofta tillsammans med skavfräken. Den är mer krävande än skogs- och åkerfräken och troligen kalkgynnad. Arten förekommer också på dikeskanter och vägkanter men är i motsats till åkerfräken sällan funnen på skräpmark.

Ängsfräken växer i friska till fuktiga skogar och hagar. Den finns på någorlunda näringsrik mark och är troligen kalkgynnad. Man finner den i örtrik granskog, i lundar, skogsbryn och naturbetesmarker.

Förändring +4 %.

Ängsfräken är en ursprunglig växt. Den ansågs som tämligen allmän i Gävletrakten på 1800-talet och den är troligen minst lika vanlig idag.

De vanligaste följeväxterna är älggräs (31%), vitsippa, stenbär, gran, harsyra, ekorrbär och blåsippa. Sporspridningen sker i början av vitsippstid från särskilda vårstänglar.

Som andra fräkenarter är ängsfräken djuprotad och förfaller ha mycket vittförgrenade jordstamssystem. Om man gräver finner man från samma jord­stam kommande sterila och fertila skott. Små, nyligen etablerade plantor har vi aldrig sett. I början av vitsippans tid, i övergången mellan april och maj, har de sterila skotten grenkransar som är från några millimeter till en dryg centimeter i diameter. De fertila har då inga grenar eller möjligen millimeterlånga grenanlag, och sporax som börjar spricka upp och sprida sporer. Arten betas vid denna tid ibland av tjäder. Senare växer grenarna ut även på de fertila skotten, och sporaxen vissnar. De fertila skotten är inte enhetliga. Somliga har nästan ingen klorofyll, är grova och har något bredare tänder i tandkransarna. De kan erinra om åkerfräken. Andra har mer klorofyll, är smalare och har smalare tänder, mer lika tänderna på de sterila skotten. Fertila skott finns mindre ofta än på skogsfräken, mest där skogen öppnar sig, till exempel mot kulturmark. Sommartid är ängsfräken lika yvig och har samma gröna färg som skogsfräken, som den ofta växer tillsammans med. I höstfärgernas tid tappar den färg och lägger sig kritvit på marken. Ingen annan växt blir kritvit när den vissnar. Inget grönt övervintrar, bara smalt klubbformiga 3 cm långa svartgrå skott i förnalagret.