ängsbräsma

Den äkta ängsbräsman och kärrbräsman är till synes väl skilda enheter som ibland betraktas som underarter, men som nog snarare bör ses som skilda arter. De har inte regelbundet hållits åtskilda under inven­teringen. Det går därför inte att ge någon fullständig bild av deras utbredning och frekvens. Texterna under resp. taxon grundas på våra egna erfarenheter.

Spridd. Sannolikt ganska förbisedd.

Ängsbräsma/kärrbräsma är ursprunglig men kulturgynnad. De utan jämförelse vanligaste växtplatserna är fuktstråk, kärrpartier och stränder vid sjöar och vattendrag, ofta ingående i natur- och kulturbetesmarker. Mindre vanliga ståndorter är lövsumpskogar, sänkta sjöar och stränder vid dammar och märgelhålor samt diken.

Äldre uppgifter om ”C. pratensis” avsåg ofta växten i kollektiv mening. Ängsbräsmans formvariation omfattar flera kromosomtal (Lövkvist 1956). En viss hybridisering tycks pågå men kan inte överblickas.

Se även: kärrbräsma Cardamine pratensis subsp. paludosa och äkta ängsbräsma Cardamine pratensis subsp. pratensis

Gammal bofast art.

Arten representeras i Ångermanland såvitt bekant av två underarter. De ångermanländska ängsbräsmornas formtillhörighet har inte studerats närmare, men följande belägg redovisas med reservation för att materialet i vissa fall är svårklassificerat (Å. Lundquist i brev).

Se även kärrbräsma Cardamine pratensis subsp. paludosa och äkta ängsbräsma Cardamine pratensis subsp. pratensis

Först meddelad av HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

930 Cardamine pratensis L.

This widespread species s. lat. forms an intricate complex (cf. Lövkvist in Symb. Bot. Ups. 14:2, 1956). It is here divided into two groups, one arctic-subarctic consisting of subsp. angustifolia (Hook.) O. E. Schulz (syn.: C. nymani Gand.) with an almost continuous circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 335 f. and map 72) and another group including temperate types, thus occurring more to the south, in most of Europe, in C. and E. Asia and N. America (and there perhaps adventive and naturalized). The closely related C. occidentalis (S. Wats.) Howell in western N. America is mapped separately. C pratensis has been introduced into New Zealand.

Perenn, rosettbärande, 1–4 dm hög ört. Små rosetter med parbladigt sammansatta, 5–10 cm långa blad med 3–8 par små, mer eller mindre runda småblad med “hörn” vid nervändarna. Småbladen lossnar lätt. Ändsmåbladet har liknande form men är större. Stängeln har några strödda blad med mer långsträckta flikar. I toppen med en samling 4-taliga, rosa, korssymmetriska, 2–3 cm vida blommor. Frukten är en platt skida med frön i en rad i varje rum.

Ängsbräsma växer i mer eller mindre fuktiga miljöer (se under variation). Har en god förmåga till vegetativ spridning genom att lossnade småblad bildar rötter och adventivskott. Hos vissa populationer, där detta förökningssätt dominerar, ses bräsmorna endast sällan blomma.

Förväxlingsrisk:
Andra bräsmor (Cardamine) har större bladflikar eller mindre blommor. Mest lika är rosetterna hos bergbräsma (C. hirsuta) (huvudsakligen Götaland och Svealand) men den är annuell, småblommig (kronblad 3 mm) och växer oftast torrare, t.ex. på berg, grus och som ogräs i rabatter.
Skogsbräsma (C. flexuosa) (rätt sällsynt, saknas i norra och östra Norrland) växer blött, oftast i källor och sumpskog. Den har en liknande rosett, men bladen är små och veka och vissnar snart bort. Småblommig (kronblad 3 mm).
Strandgyllen (Barbarea stricta) kan förekomma i mängd på störda stränder. Den är bienn, varför man ofta finner rosetter. Bladen är parflikiga med stor ändflik, men de övriga flikarna är betydligt smalare och mindre och liknar inte ändfliken till utseendet.
Fränen (Rorippa) har också parflikiga blad som ofta är sammansatta, men småbladen är antingen större eller smala och tandade.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert p.g.a. inkonsekvent taxonomisk behandling men inget tyder på några dramatiska frekvensförändringar.
Kommentar: allt material som insamlats under inventeringen har fördelats på följande underarter men det finns ingen skarp gräns mellan dessa underarter utan det handlar snarare om en kontinuerlig variation där vi betraktat individ med små, oftast mörkt färgade blommor och övre blad med oskaftade småblad som kärrbräsma C. p. subsp. pratensis och individ med stora, vita eller mycket ljusa blommor och tydligt skaftade småblad som kärrbräsma C. p. subsp. paludosa.

Se även kärrbräsma Cardamine pratensis subsp. paludosa och äkta ängsbräsma Cardamine pratensis subsp. pratensis.

Ängsbräsma företräds på Öland av två underarter: äkta ängsbräsma subsp. pratensis och kärrbräsma subsp paludosa. De har delvis olika ekologiska krav och inventerarna har uppmanats att försöka skilja på dem och samla belägg. Av drygt 600 fynd är ca 2/3 bestämda till underart. Av dessa är majoriteten kärrbräsma (280 fynd), en mindre andel äkta ängsbräsma (100 fynd). Kanske är "typisk" kärrbräsma lättare är identifiera? En del av de fynd som endast rapporterats som "ängsbräsma" kan vara underarten äkta ängsbräsma eller utgör mellanformer.

Kärrbräsma har stora, nästan vita blommor (18–21 mm) medan äkta ängsbräsma har violetta och mindre blommor (13–18 mm). Kärrbräsma har stjälkblad med skaftade småblad medan de hos äkta ängsbräsma är oskaftade. En möjligen användbar fältkaraktär är att äkta ängsbräsma smakar skarpt, vilket kärrbräsma inte gör. Som med andra underarter är mellanformer vanliga. Ibland förekommer ängsbräsma med fyllda blommor. Det är noterat vid fem tillfällen under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Johansson (1897) bedömde arten som allmän, utbredd från Öja till Fårö. Han avsåg säkerligen (liksom Wahlenberg) främst kärrbräsma ssp. paludosa eftersom han angav ”β parviflora” från Vall, Visby och Endre. Dessa socknar passar väl in i utbredningsområdet för äkta ängsbräsma ssp. pratensis (se denna underart), och epitetet parviflora användes av bl.a. T. Lange och E.T. Fries på belägg som senare bestämts till äkta ängsbräsma. Lindman (1914) urskilde två arter, vilka i dag behandlas som underarter: C. pratensis (äkta ängsbräsma ssp. pratensis) och C. dentata (kärrbräsma ssp. paludosa).

Ängsbräsma växer i friska till fuktiga, öppna gräsmarker av alla slag: både natur- och kulturbetesmarker, ängar, hagar och strandängar vid sjöar och vattendrag, även sötvattenspåverkade havsstrandängar. Vägkanter, diken och lövskogsbryn i igenväxande marker är också vanliga ståndorter. Underarterna har inte konsekvent hållits isär, men en del fynd som bestämts till underart redovisas nedan. Huvuddelen av fynden som rapporterats under huvudarten avser äkta ängsbräsma.

Se även kärrbräsma Cardamine pratensis subsp. paludosa och äkta ängsbräsma Cardamine pratensis subsp. pratensis

Ängsbräsma Cardamine pratensis representeras i landskapet av två underarter, äkta ängsbräsma subsp. pratensis och kärrbräsma subsp. paludosa. De är inte skarpt skilda utan förenas av mellanformer. Huvuddelen av det vi ser av dessa taxa tycks dock vara kärrbräsma. Detta styrks av belägg på Riksmuseet, där 21 insamlingar utgörs av kärrbräsma men endast två av äkta ängsbräsma, båda samlade under inventeringen. Beskrivningen nedan avser ängsbräsma i vid mening.
Ängsbräsman sprids bland annat genom att småblad lossnar från bladets mittaxel, skjuter rot och gror, antingen intill moderplantan eller på större avstånd, fraktade med vatten. I höstfärgernas tid kan man finna stora mängder av sådana småblad i en skyddad vik vid havet.Ängsbräsma koloniserade blottlagd älvbotten i ­Arbrå-
­­strömmarna efter kraftverksbygge där 1964, men försvann åter. Den koloniserade blottlagd åbotten i Galvån efter ett dammras 1985.Ängsbräsman bildar bladrosetter som övervintrar gröna. Den växer oftast ovan vattenytan, men klarar sig bra under vatten, till exempel på ett par dm djup vid sommarlågvatten vid Vinströmmen i Voxnan. Den blommar i skogsstjärnans tid.
Ängsbräsma växer vått och föredrar finkorniga jordar som mjäla eller lera, gärna med inslag av dy eller gyttja. Den växer helst på bördig jord och gynnas av bete. Sällsynt finns den i sumpskog men saknas vid bäckar i skogen. Arten finns med måttlig frekvens vid Ljusnan och Voxnan och vid näringsrika sjö- ochåstränder i jordbrukslandskapet, sällsynt vid å- och sjöstrand i skogen. Den är tämligen frekvent på sötvattenpåverkad flack havsstrand. Den är karaktärsart på strandbeten, som numer blivit sällsynta.

Se även äkta ängsbräsma Cardamine pratensis subsp. pratensis