alvaroxbär

Alvaroxbär är i världen endast känt från Öland och Gotland. Det växer solöppet, sällan halvskuggigt, på torr och kalkrik mark. Växtplatserna är främst alvarkarst, hällmarker eller sprickrika kalkstensplatåer. Alvaroxbär växer även i skogskanter, kalkstensbranter, gles tallskog och någon gång i gamla stenbrott. I betade torrängar finnar man alvaroxbär i kanten av stenmurar eller skyddad av mindre buskar.

Alvaroxbär växer främst på norra halvan av Stora Alvaret där det finns gott om lämpliga miljöer. Det har även intagit de småalvar man finner i Böda sn såsom Västeralvar, Långalvaret och Mensalvaret. Även Slottsalvaret strax söder om Borgholm hyser en del förekomster liksom västra landborgen och västra stenkusten. En hot mot växten kan vara oförsiktiga röjningar av karstmiljöer, exploatering (stentäkt och bebyggelse) och ibland igenväxning. Även konkurrens från odlade oxbär som sprider sig invasivt är ogynnsamt. I Sterners liggare finns fynd av C. integerrimus × melanocarpa vilket troligen motsvarar dagens alvaroxbär. I Sterner (1938) nämns att "En form med violetta frukter (C. "haematocarpa Rupr."? eller hybrid) är funnen på flera ställen på Stora Alvaret." Även i Aulin (1912) anges "Cotoneaster integerrima Medik. *nigra (Ehrh.) Wahlb. Mörbylånga, Borgbyborg". Eftersom alvaroxbär är sent urskild går det inte att dra några slutsatser om den ökat eller minskat på Öland.

I Sterners liggare är C. integerrimus × melanocarpa dvs. troligen alvaroxbär antecknad från 6 socknar (Högby, Vickleby, Sandby, Mörbylånga, Hulterstad och Segerstad); samtliga utom fyndet från Högby är gjort på Stora Alvaret, företrädesvis i karster.

Holotypen för alvaroxbär är från Öland, Slottsalvaret, väster om Drottning Victorias byst, Räpplinge sn, där den samlades av Gustaf Neander 1917 (belägg i S). Avläggare till denna buske finns än idag på lokalen. Holotyp = det enda exemplaret av en växt som ligger till grund för när arten formellt beskrevs.

Alvaroxbär skiljer sig från rött oxbär C. scandinavicus på att bladen hos alvaroxbär har insänkta nerver, kanten är något vågig och ovansidan hårig när bladen är nyutslagna. Blomskotten är 15–50 mm långa, vanligen med 3–5 blommor. Frukten är mörkröd–purpurröd. Rött oxbär har helt släta blad som är kala (vaxartade) redan när de slår ut. Blomskotten är 8–13 mm långa med 2–3 blommor. Frukten är orangeröd–ljusröd. Buskar av rött oxbär växer oftast nedliggande och tryckta mot kalkstenen medan alvaroxbär har buskar med grenar som strävar uppåt. Från svartoxbär C. niger skiljer sig alvaroxbär på växtsättet med bågböjda grenar och sidokvistar som är antytt spärrgreniga. Svartoxbär har ett upprätt växtsätt och sidokvistar utgår i spetsig vinkel. Dessutom har svartoxbär frukter som vid full mognad är svarta med blå dagg. Nyutslagna blad är ofta tydligt antocyanfärgade liksom fruktämne och foderblad. Utan frukt kan man ha nytta av att studera barkens färg; svartoxbär brukar har några kvistar med gulbrun bark medan den hos alvaroxbär är jämnt rödbrun.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr mark på hård kalksten: hällmark, kalkkullar och klintar, kalktallskog; även torrbackar samt tallskog på djupare underlag. Alvaroxbär saknas på lerjordar och på märgelsten. Arten beskrevs först 1993, då inventeringarna för Projekt Gotlands flora pågått i tio år, varför den inte alltid antecknades; utbredningskartan redovisar därför troligen inte artens hela utbredning. Alvaroxbär är, efter rött oxbär C. scandinavicus, det vanligaste oxbäret.