alvarklofibbla

Alvarklofibbla är endemisk för Öland och växer på små mosskuddar eller i tunn alvarmo som täcker kalkstenshällen. Den ses även i kanten av uttorkade vätar, uppfrysningsmark med grusalvar samt på betade torrängar med glest växttäcke, helst där kalkstenshällen nästan går i dagen. De flesta lokaler är hävdade genom bete av nöt, får eller häst. Alvarklofibbla uthärdar, åtminstone en tid, även på ohävdade lokaler om de är mycket skarpa med endast ett tunt jordtäcke över flisan. Växten varierar mycket i antal mellan åren. Efter torrsommaren 2018 som följdes av en fuktig höst, kunde man följande försommar på en del alvarmarker glädja sig åt mattor med blommande alvarklofibbla. Även 2021 var extremt med en period av värme och torka i början av sommaren, följt av regn i augusti vilket gjorde att alvarklofibbla blommade rikligt under september och bitvis färgade alvarmarken gul.

Alvarklofibbla är spridd över hela Stora Alvaret, speciellt riklig på den norra halvan, men den har även hittat till övriga småalvar, exempelvis Karum, Greby och Långalvaret (Högsrum, Räpplinge och Böda sn). Den är även funnen längs västra stenkusten, från Högby sn och söderut till Köping. I östra sjömarken växer den på små alvarlika partier som ligger insprängda i betesmarken. Vår inventering visar en likartad bild med den i Sterner (1938) men alvarklofibbla är idag funnen i marginellt fler socknar.

Alvarklofibbla påminner om de hällmarksformer som finns i andra områden (Gotland, Stockholms skärgård, södra Finland, Estland), men har en kombination av extrema särdrag som gör den unik bland klofibblans ekotyper: en ovanligt kort stjälk, djupt flikade blad, och relativt stor blomkorg som på grund av hög självsterilitet måste besökas av insekter för att sätta frukt. Dessa anpassningar har sannolikt utvecklats för att minska avdunstningen, behovet av näringsämnen och risken att ätas upp av betande djur samt för att öka graden av korsbefruktning (Andersson 1990, 1993). Alvarekotypen kan dock se lite olika ut i olika områden. Som exempel är klofibblor från det nordliga Mensalvaret mer högväxta och tidigblommande i odling än de från sydligare lokaler (Norell 2010). Det tycks alltså även finnas en lokal anpassning till olika typer av alvarmark på Öland. Detta är ett bevis för hur viktigt det är att bevara de småalvar som finns norrut på Öland.

Gammal, bofast.

Felaktigt uppgiven för Gotland hos Mossberg m.fl. (1992), Gotlands Botaniska Förening (1994) m.fl. artiklar i Rindi; uppgifterna avser hällklofibbla C. tectorum var. glabrescens.