åkerviol

Gammal bofast art.

Spridd i hela landskapet, trivialart åtminstone i kustlandet och älvdalarna.

Allmän

Åkerviol är mycket kulturgynnad men sannolikt ursprunglig på hällmarker och sandfält. Vanliga växtplatser för den ettåriga, konkurrenssvaga och ljusälskande arten är åkerhällar, åkerkanter, grönsaksland, torra slänter, upptrampade gropar i betesmarker, grustag, jordhögar och nyplanerad mark.

Detta i landskapet sällsynta kulturogräs omnämns redan av Sjöstrand (1833).

1338 Viola arvensis Murr.

This variable species probably originates from open areas of SE. Europe and adjacent parts of Asia. It has been widely spread with cultivation, for instance to S. Africa, N. America, Tasmania and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 294.

Åkerviol är allm. utom i delar av Skogsbygden, exempelvis sälls. i Garphyttetrakten av Kilsbergen. Den växer vanligen i torr–frisk sand- eller hällmark, i åkrar, på jord- och gödselhögar etc. Vid Tryggeboda i Kvistbro sågs den 1993 på ett gammalt torvtak. Massförekomster utbildas ibland på unga sandjordsträdor.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Åkerviol växer på torr eller frisk, öppen jord, kanske främst lerjord. Arten är vanlig i åkerkanter, på åkerhällar, i trädgårdsland och glesa gräsmattor, kring gårdar, i vägskärningar samt på skräpmark. Den kan även förekomma på block- och hällmark, där den möter – och lätt bildar hybrider med – styvmorsviol. På grusåsar och backar finner man den oftast i markblottor.

Åkerviol är vanlig som åkerogräs och i ruderatmiljöer där den ses på jordhögar, stentippar och i sandtag. Den är också frekvent i betade torrängar, speciellt där marken blivit uppsparkad eller på annat sätt sårad. På alvarmark kan den växa i mer eller mindre extrema miljöer såsom uppfrysningsmark med ölandssolvända Helianthemum oelandicum, karstalvar men även i tunn alvarmo eller direkt på de mosskuddar som täcker kalkstenshällen.

Åkerviol är vanlig över hela Öland. Utefter havet växer den på sandgräshedar där den möjligen är ursprunglig. Endast i de mörka och magra skogarna i Böda sn saknas åkerviol men dyker upp på de soptippar och sandtag som kan hittas i skogen.

Åkerviol som växer på alvarmark kan vara svår att skilja från styvmorsviol V. tricolor. I denna miljö träffar man på plantor som ser ut som förkrympta styvmorsvioler, av Åke Lundqvist benämnda V. tricolor subsp. minima. Ett sätt att skilja dem åt är att studera pollenkornen vilket man kan göra i ett ljusmikroskop. Åkerviol har pollenkorn med fem öppningar medan styvmorsviol har pollenkorn med fyra öppningar; detta syns tydligt på moget pollen (Jonsell & Karlsson 2010). Endast en mindre andel, runt 10 % av pollenkornen, brukar ha fler eller färre öppningar än det stipulerade antalet. Våren 2015 undersöktes material av åker-/styvmorsvioler från Stora Alvaret (Andersson & Gunnarsson 2015 c). De flesta plantor hade pollenkorn som stämde med åkerviol medan en minoritet föreföll vara styvmorsviol. Hos några enstaka plantor var fördelningen 50/50 mellan fyra respektive fem öppningar vilket indikerar att det rörde sig om hybrider. Således kan man inte säkert utifrån makroskopiskt utseende bestämma "styvmorsvioler" på alvaret. Kanske håller åkerviol i alvarmiljö på att utvecklas till en helt egen form eller ekotyp?

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Ogräs i åkrar (såväl på sand- som på lerjordar), i höstsäd och i vårsäd; även trädgårdsrabatter och annan blottad jord, t.ex. på soptippar. Åkerviol kan också påträffas på alvarmark, troligen sekundärt spridd från ogräsförekomster. Arten är variabel på Gotland, och man kan finna plantor med små blommor (kronbladen kortare än foderbladen) likaväl som exemplar med stora, oftast halmgula blommor (kronbladen längre än foderbladen). Den senare beskrevs av Wittrock (1897) som ssp. curtisepala; Johansson (1897) redovisar den från sandiga åkrar och fält i Västerhejde, Visby, Lokrume och Othem. Under våra inventeringar har vi inte registrerat denna eller andra avvikande former.

Johansson (1897) bedömde att åkerviol förekom ”allestädes”. Förhållandena är desamma i dag; åkerviol saknas knappast i någon åker, vilket förklarar den höga andelen provrutor med åkerviol.

Åkerviol är en gammal kulturföljeslagare, som växer i kulturpåverkade miljöer, framför allt i åkrar, trädor, trädgårdsland och på jordhögar. Man finner den också på mer eller mindre blottad jord i betesmarker, på åkerholmar och hällmark.

Åkerviol har troligen kommit in med tidigt åkerbruk. Arten är helt kulturbunden och saknar ursprungliga växtplatser i naturen. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som allmän eller tämligen allmän.

Växten är lättspridd och följer ofta med jordtransporter till nya platser. Den är således vanlig på nyutlagda fyllnadsmassor och jordhögar från odlingslandskapet. Åkerviolen växer också på öppna hällar, men bara i anslutning till gårdar, betesmarker och annan kulturpåverkad mark.

De vanligaste följeväxterna är andra ogräs som åkerspärgel (30%), lomme, åkerbinda, svinmålla, åkerförgätmigej och våtarv. Åkerviolen blommar till skillnad mot andra violer nästan hela sommaren.

Åkerviolen beter sig som ett fröogräs, gror förmodligen på hösten, övervintrar som grön rosett och blommar året efter groningen. Dess årscykel är svårbedömd på grund av de små plantornas likhet med styvmorsviol. Bladen övervintrar troligen gröna. Åkerviolen börjar blomma i blåsippans tid och kan fortsätta in i linneans tid och blomma om på senhösten.

Frön av åkerviol har hittats i husgrund från tiden mellan 0 och 600 år e.Kr. i Forsa (Liedgren 1992).