åkerspärgel

Trivialart

Se jättespärgel Spergula arvensis subsp. maxima och foderspärgel Spergula arvensis subsp. sativa

770 Spergula arvensis L.

This variable, annual species originates from Europe (and surroundings?). It is widely spread and naturalized in, for instance, N. America. With its present distribution the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 258 and map 250).

Arten Spergula arvensis är numera uppdelad i fyra varieteter, två linogräs (var. maxima och var. praevisa, den senare ytterst sällsynt i Norden) och två trivialogräs (den vanliga var. sativa och den sällsynta var. arvensis). Under inventeringen har vi inte beaktat denna uppdelning. Några äldre, expertgranskade belägg av var. arvensis och var. maxima redovisas dock nedan.

Spergula arvensis är en gammal, kulturberoende växt; odlad som foderväxt från tidig järnålder och in på 1900-talet. Den är konkurrenssvag och växer, ofta mycket rikligt, i åkrar och trädgårdar samt på andra mer eller mindre nakna jord-, sand- och grusytor. En mycket vanlig biotop av det senare slaget är de större vägarnas sand/grussträngar mellan asfalten och vägrenens slutna vegetation.

Sedan gammalt inkommen och numera ett vanligt ogräs i odlad jord. Växten bekämpades förr i länets åkrar genom besprutning, t.ex. 1923 då upp till hälften av plantorna dog (ÖLHÅ 1924). Den har även införts som foderväxt.

Den ansågs förr och enl. nutida inventeringar vara allm. i landskapet, åtminstone på den uppodlade Närkeslätten. I Skogsbygden har växtplatserna blivit färre. I Garphyttetrakten i Tysslinge var växten sälls. 1994. Den är allm. i Villingsbergstrakten men avtar i skjutfältets inre delar (O. Nilsson).

Åkerspärgel var förr ”et ledsamt ogräs i lin- och rofåkrar, äfwen beswärligt i wårsäden i Snaflunda” (Samzelius 1760). Broddeson (ms) såg den allm. i alla åkrar vid Ingelsby i Lerbäck 1929 och Segerström (1932) ansåg att den var allm. i Tylöskogen. Kjellmert (1947) menade att den var ”allmän, särskilt i sand- och myråkrar” i Svennevad.

Åkerspärgelns främsta växtplatser är sandjordsåkrar av skilda slag. I en sådan träda vid Dalen i Knista 1991 var den allenarådande i ofantliga mängder. Växtställen är f.ö. vägrenar, grustag, trädgårdsland, stränder etc.

Se även: sydspärgel Spergula arvensis subsp. arvensis], linspärgel Spergula arvensis subsp. linicola, jättespärgel Spergula arvensis subsp. maxima och foderspärgel Spergula arvensis subsp. sativa

Gammal bofast art.

Se även sydspärgel Spergula arvensis subsp. arvensis, jättespärgel Spergula arvensis subsp. maxima och foderspärgel Spergula arvensis subsp. sativa.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Status: gammal och bofast, vissa former av arten dock fordom odlade som vallväxter. Påträffad i avlagringar från yngre stenålder (HHje 1955).
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: uppdelas ofta i ett flertal underarter men endast en mindre del av fynden under inventeringen har preciserats till denna nivå.

Se även sydspärgel Spergula arvensis subsp. arvensis, linspärgel Spergula arvensis subsp. linicola,  jättespärgel Spergula arvensis subsp. maxima och foderspärgel Spergula arvensis subsp. sativa.

Åkerspärgel växer på torr, kalk- och näringsfattig, gärna blottad och sandig mark och ses främst i magra, sandiga åkrar och trädor. Den kan även växa i ruderatmiljöer som tippade jord- eller sandhögar. Sällsynt är den funnen i torrängar med glest växttäcke, på grusplaner och i nyanlagda gräsmattor.

Åkerspärgel har en ojämn utbredning på Öland. Flest noteringar finns längs västra sidan, från Glömminge sn i norr till Vickleby i söder. Runt Färjestaden är många av fynden gjorda i ruderatmiljöer. I området vid Köping tall samt från Föra och vidare norrut finns också en anhopning av fynd. Utbredningskartan speglar väl var kalkfattiga, sandiga marker förekommer på Öland. Eftersom sandiga åkrar numera sällan brukas har ruderatmarkerna blivit en allt viktigare växtmiljö för åkerspärgel men fortfarande står åkermiljöer och trädor för drygt häften av fynden. En viss minskning bedöms ha skett sedan Sterner (1938), speciellt gäller detta åkermiljöer.

Åkerspärgel odlades förr på sandiga, magra jordar där den bidrog med grönfoder till korna. Fröna kunde även ätas av höns eller malas och blandas i nödbröd. Ett äldre namn på växten är åkerfryle (Nyman 1867). Åkerspärgel har frön som kan ligga i jorden så länge som 50 år för att sedan gro när betingelserna är de rätta. Fröproduktionen är ofta god, 10 000 frön kan komma från en enda planta (Jonsell 2001).

Åkerspärgel har delats in i fyra underarter utifrån främst frökaraktärer varav två har aktuella fynduppgifter från Öland: sydspärgel subsp. arvensis och foderspärgel subsp. sativa. Hos sydspärgel har fröna tydliga, klubblika papiller som från början är vita men som med tiden blir rödaktiga. Denna underart växer främst i de södra delarna av Sverige och går upp till Svealand. Frön med papiller gror bäst under torra och varma förhållanden.

Foderspärgel har frön som saknar papiller och klarar att växa även i nordligaste Sverige. Frön utan papiller gror snabbare under kalla och fuktiga omständigheter (Jonsell 2001). Man kan ibland i samma åker hitta båda underarterna men mellanformer, med enstaka papiller, är ganska sällsynta. Av de aktuella fynden är ca 80 % bestämda till underart. Foderspärgel är vanligare än sydspärgel på Öland, foderspärgel har 2/3 av fynden medan sydspärgel står för resterande 1/3. Ingen skillnad i utbredning eller biotopval kan utläsas mellan underarterna.

Förr kunde man i linåkrar finna högväxta, nästan kala plantor av åkerspärgel. Även denna linåkerform har frön med eller utan papiller, fröna är dessutom större och med en tydligare vingkant. Kapslarna öppnar sig endast i toppen vilket gör att fröna tröskas ut tillsammans med linet. Plantorna i linåkrar delas in i underarterna linspärgel subsp. linicola och jättespärgel subsp. maxima.

Linspärgel har glatta frön som mäter 1,3–1,7 mm (foderspärgelns frön är 1,1–1,4 mm). I Jonsell (2001) anges endast fyra fynd från Sverige varav det senaste är från Öland. Jättespärgel har papillösa frön som mäter 1,6–2,1 mm (sydspärgelns frön är 0,8–1,3 mm). Den har varit spridd i linodlingar i vårt land och sågs senast 1925 (Gotland). Jättespärgel förkommer idag som insådd i några allmogeåkrar, men inte på Öland. Från Öland finns endast ett säkert, äldre fynd (se under underarten).

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Sandiga åkrar, även trädor samt i sandiga, nötta vallar, någon gång rabattogräs. Fyra underarter är kända från Gotland, men bara två finns kvar i dag: sydspärgel ssp. arvensis och foderspärgel ssp. sativa. De har i regel inte urskilts under inventeringen, så frekvensen för var och en av dem låter sig därför inte säkerställas. Vårt intryck från observationer i fält är att foderspärgel är betydligt vanligare än sydspärgel. Barbro Pettersson antar att det gotländska namnet leindöd är gemensamt med eller har övertagits från jättespärgel ssp. maxima, som bör ha varit ett större hot mot linet i åkrarna än de övriga underarterna. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allm. på sandområdena, i öfrigt h. o. d.”. Sedan dess har arten minskat betydligt.

Åkerspärgel i vid bemärkelse är en gammal kulturföljeslagare, som förr odlades på torra jordar till djurfoder. Den växer på frisk till torr, lätt jord i åkrar och trädor, där den ibland kan bli dominerande. Vidare finner man den på åkerrenar, vägkanter, gårdsplaner och schaktmassor. Ingen hänsyn har tagits till underarter under den aktuella inventeringen, och inte heller redovisas några underarter från den förra, men några noteringar om jättespärgel redovisas nedan. Förmodligen hör de flesta av de moderna fynden till underarten foderspärgel ssp. sativa.

Se även jättespärgel Spergula arvensis subsp. maxima

Åkerspärgel är i första hand ett åkerogräs, ett av de vanligaste i sandiga åkrar. Den växer även på annan störd mark såsom gårdsplaner och skräpmarker. Vid den norra kusten har den några gånger rapporterats på bar, sandig mark på små skär.

Åkerspärgel är ettårig och blommar i linneans tid. Inget grönt övervintrar. Den är starkt knuten till åker och till ruderatmark i jordbrukslandskapet (35 resp. 40 % av artens lokaler), men inte till köks­trädgårdsland och rabatter. Frön sprids av måsar till stora block i sjöar. Arten ses någon gång även på strand vid sjö och älv och vid havet, men då mest i närheten av jordbruksmark. På sandstrand i Norrfjärden, Gnarp, är den dock talrik, tillsammans med mindre mängder av några andra kulturmarksarter (Bild i Natur och vegetation, sid. 455).
Foderspärgel, S. arvensis subsp. sativa, är den dominerande underarten i landskapet. Många kontrollbestämda be­­­lägg finns i S. Sydspärgel, S. arvensis subsp. arvensis, är en sydlig art med bara två fynd hos oss. Jättespärgel, S. arvensis subsp. maxima, är helt försvunnen från Sverige, senaste fynd i landet 1946 (Aronsson 1999). Den förekom främst som ogräs i linåkrar.