vit näckros (aggregat)

Gammal bofast art.

Se även sydnäckros Nymphaea alba och nordnäckros Nymphaea candida

Status: gammal och bofast, dessutom ofta odlad som prydnadsväxt.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såväl sydnäckros N. alba och nordnäckros N. candida samt mellanformer dem emellan förekommer i landskapet men deras relativa utbredning och frekvens kan inte fastställas utifrån det mycket ringa material som insamlats och underartsbestämts. Röd- och rosablommiga former odlas ofta och har noterats som kvarstående på något tiotal lokaler. En del av dessa kan tillhöra andra arter eller vara av hybridursprung, men belägg saknas.

Vit näckros förekommer i sötvatten ner till tre meters djup. I näringsfattiga vatten är den vanligare än gul näckros Nuphar lutea. I klara eller humösa sjöar påträffas den särskilt i yttre delen av vassbältet och utanför detta. Arten är också vanlig i skogstjärnar, mossegölar, långsamt flytande åar, bäckhöljor och vattenhål i kärr liksom i dammar, torvgravar och stora diken. Den klarar en inte alltför långvarig uttorkning och kan t.o.m. blomma direkt på dyn.

Under inventeringen noterades vita näckrosor i allmänhet kollektivt. Inom en del av sydvästra Småland studerades de dock ingående av Bertil Möllerström, som också fick sig material tillsänt från flera andra delar av Småland. Han mätte/bedömde många egenskaper hos varje exemplar, bland annat pollenkornens skulptur, som anses vara en särskilt viktig skiljekaraktär (sydnäckros har taggigt pollen, nordnäckros nästan slätt). Resultatet står i viss mån i motsättning till Samuelssons: såväl typisk sydnäckros som typisk nordnäckros fanns, men vanligare än båda var mellanformer, och dessa bildade en jämn övergång mellan underarterna. Ett representativt urval belägg har donerats till Riksmuseet (S) och Möllerströms bestämningar av dessa har bekräftats av Pertti Uotila, finsk vattenväxtexpert.

Stora delar av Småland ingår alltså i den zon, där mellanformer mellan underarterna dominerar. Från inventeringen finns sådana noterade från 43 rutor; från 33 av dessa har Bertil Möllerström gjort eller godkänt hybridbestämningen.

En rödblommig form har antecknats från 15 rutor; sex tidigare uppgifter finns också. I Västervik Hallingeberg Sandebo rör det sig rimligen om en naturlig förekomst. I övriga fall handlar det sannolikt eller säkert om utplanteringar. På ett par av dessa lokaler har den röda näckrosen dock nått stor spridning.

En tredje underart som ibland urskiljs, men som ofta inkluderas i sydnäckros, är atlantnäckros ssp. occidentalis. Den är småblommig som nordnäckros men har taggigt pollen som sydnäckros. Den finns på norska västkusten och upptäcktes 1988–98 på tre lokaler i Halland och Bohuslän, alla i havsbandet. Andersen (ms 1936) rapporterade ´Nymphaea occidentalis´ från Markaryd Traryd, men något belägg har inte påträffats, och en förekomst av atlantnäckros där ter sig osannolik.

Vit näckros växer i näringsfattigt–måttligt näringsrikt sötvatten på dyiga bottnar. Den odlas ofta och de flesta av förekomsterna i bevattningsdammar är säkert medvetet inplanterade. Att skilja naturliga förekomster från inplanterade har inte gått att göra varför de redovisas tillsammans. Dessutom har det under senare tid framkommit att en del av de planterade bestånden i stället är parknäckros N. × marliacea som kan ha blommor i hela färgskalan, från vitt till rött.

Vit näckros är sällsynt på Öland och en del av de äldre, naturliga förekomsterna har försvunnit. Exempelvis har växten inte återfunnits från följande större våtmarker och kärr, årtal inom parentes avser när senaste fynd gjordes: Svartvikskärret (1985), Vedborms träsk (1963) och Öjmossen (1981). Utdikningar och en fortgående dränering av landskapet har medfört att de klarvattenytor som tidigare fanns i de större träsken numera är helt försvunna. Som kompensation planteras näckrosor in i nygrävda bevattningsdammar men då handlar det ofta om andra taxa i släktet Nymphaea.

Vit näckros N. alba har tidigare delats upp i två underarter: sydnäckros subsp. alba och nordnäckros subsp. candida. Numera anses de vara två arter: sydnäckros N. alba och nordnäckros N. candida. Eftersom taxonomin ändrades mot slutet av inventeringen har det inte alltid gått att reda ut vilken art det rör sig om varför redovisningen får ske kollektivt.

En typisk sydnäckros har mångamärkesflikar 13–16(–23), fruktämnet är bredast ovan mitten, fröstorleken 2–3 mm, de inre ståndarsträngarna är smala (ofta smalare är ståndarknappen), pollenkornen har en taggig struktur, pollenstorlek 30–40 µm, foderbladen är lansettlika (2,7–5,2 längd/bredd), blomfästet saknar urgröpning och de basala bladnerverna är nästan raka. Nordnäckros har få märkesflikar (8–12), fruktämnet är bredast nedom mitten, fröstorleken 3–5 mm, de inre ståndarsträngarna är bredare än ståndarknappen, pollenkornen har en vårtig struktur, pollenstorlek 40‒45 µm, foderbladen avlånga‒äggrunda (1,6–2,3 längd/bredd), blomfästet har en djup urgröpning och de basala bladnerverna är böjda. Hybrider mellan sydnäckros och nordnäckros uppges vara vanliga i södra Sverige (Möllerström 2017).

Gammal och kvarstående, bofast.

Den vita näckrosen – Sörmlands landskapsblomma – består i Sverige av två skilda populationer, sydnäckros – subsp. alba som efter istiden invandrat söderifrån och nordnäckros – subsp. candida, som förmodligen vandrat in från nordöst. De har ömsevis behandlats som arter eller underarter i olika floror.

I Svealand och Sörmland möts populationerna i en bred övergångszon. Näckrosor i olika, eller ibland i samma sjöar kan likna än den ena, än den andra av underarterna. Ofta finner man i stället mellanformer, som inte säkert går att föra till någondera. De två näckrosorna korsar sig till synes obehindrat med varandra och bör därför betraktas som underarter av en enda art. Flertalet näckrosor i Sörmland överensstämmer dock mest med den sydliga underarten (rapporterade från 33% av rutorna). Här och där, särskilt i mindre och högt belägna sjöar i inlandet men även i Mälaren, finner man emellertid bestånd, som i stället mest liknar nordnäckrosen (rapporterad från 13% av rutorna). Informationen är emellertid ofullständig eftersom många inventerare inte har försökt sig på att skilja på de olika näckrostyperna.

Den vita näckrosen växer i sjöar och åar av olika slag, från starkt humuspåverkade myrgölar till näringsrika slättsjöar. I större sjöar växer den vanligen endast i skyddade vikar och sund. I igenväxande myrgölar och på gungflyn blir arten småväxt och ibland nästan landlevande. I Sörmland är arten inte funnen i Östersjön.

Röd näckros – f. rosea är känd från Tystberga Horssjön 1979 (MRY). Två bestånd (plantor) växte i Horssjöns västra del 1991 (HEW S). De liknar i alla delar odlat material från sjön Fagertärn i Närke och avviker helt från de småblommiga vita näckrosor som annars finns i Horssjön. Det är nog inget tvivel om att den röda näckrosen någon gång inplanterats i denna skogssjö. Andra rapporter av röda näckrosor från Sörmland kan kanske också avse denna inhemska form men inga belägg finns. Storblommiga trädgårdsnäckrosor av olika slag, vanligen ”Marliacea-hybrider”, vita, gulvita och även röd blommiga, finner man ibland utplanterade i Sörmlands sjöar. De är ofta starkväxande och i näringsrika vatten kan de bilda vidlyftiga bestånd som i sjön Hålviken vid Grönsö i Västerljung (HEW).

Denna text avser mellanformer mellan nordnäckros och sydnäckros, vilka vid florans publikation ansågs vara underarter till vit näckros. Idag är arten uppdelad i två arter, nordnäckros Nymphaea candida och sydnäckros Nymphaea alba. Se även under nordnäckros Nymphaea candida.