vippfryle

Arten uppgavs först av Fristedt (1854) från "Rutstöten" i Tännäs, och insamlingar därifrån har gjorts från 1853 till 1915 (redovisning i Herner 1986). Göran Herner, som återfann arten 1986, har utrett att Rutstöten benämns Stor-Ruten på moderna kartor. Emellertid förekommer namnet Lill-Ruten på en insamling av Skårman 1915 liksom i Smith (1920), och det var här som Herner fann arten (17C 9b 4- 4-, ca 930 m). Det är fortfarande något oklart om arten dessutom finns eller har funnits på det som nu kallas Stor-Ruten. – År 1988 fann Herner ytterligare ett bestånd av arten ca 50 m från det tidigare kända. På den förra lokalen växer vippfrylet bland vide och gräs, på den senare bland grus och stenblock (Herner, brev 1991). Herner (1986) erinrar också om artens intresse ur teoretisk synpunkt som ett tänkbart element i den flora, som eventuellt överlevde den senaste nedisningen i Skandinavien. Björkman (1939) har en
utförlig diskussion kring detta fascinerande problem.

166 Luzula parviflora (Ehrh.) Desv.

This arctic-montane species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 56 and map 50). Some lower taxa are distinguished (cf. 1. cit.), int. al. subsp. divaricata (Wats.) Hult. occurring in western N. America.