vintergäck

En vanlig, flerårig prydnadsväxt som någon gång kan förvildas tillfälligt. Den härstammar från södra Europa och är i Sverige känd som förvildad sedan 1870.

Sydlig prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1870-talet.

Odlad som prydnadsväxt och kvarstående eller förvildad och etablerad t.ex. i Karlskrona och Tivoli-området N om Sölvesborg (bokskog).

[Odlas (numera) mycket litet och har ingenstans - varken i parker, trädgårdar eller på ödetomter - visat sådan vitalitet, att annan beteckning än ergasiofyt är berättigad. Blott två gånger nämnd som halvt vildväxande: Arboga: Kobergs ödetomt, 0,5 m², inplanterad på 1950- eller 1960-talet (LÖFG. 1976a, 1978a). Vid Fullerö slott i Västerås-Barkarö samlad 1932 "i en backe öster om växthusen" (Wollert, VÄ), fotograferad där av honom 1933 (15-talet skott i obestämd gräsmark); sedan snart utgången. Sannolikt avsiktligt planterad.]

Vintergäck härstammar från södra Europa och sydvästra Asien. I Småland är den känd i odling sedan början av 1700-talet – den fanns i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1736 under namnet Helleborus uniflorus, på svenska wårtyda) och är alltjämt populär som en av de allra tidigaste vårblommorna. Då och då påträffas den kvarstående på gammal tomtmark, på utkast eller förvildad på grusplaner, gräsmattor och vägkanter eller i lövbryn. I gräsmattor, som bjuder övermäktig konkurrens, blir den knappast långvarig, men i häckar och bryn kan den stå kvar länge och även sprida sig.

Vintergäck är ursprunglig i Italien och norra Balkan. Den växer på frisk, kalk- och näringsrik mark. Vintergäck är vanlig i odling och har lätt för att sprida sig ut i glesare gräsmarker och vägkanter; den kan också hittas i ruderatmiljöer (jordhögar, trädgårdstippar och stenbrott). De flesta förekomster ligger i snårmarker nära bosättningar men den har även noterats i lundar, tallskogar, friskare betesmarker och åkerrenar långt från bebyggelse. Vintergäck är ibland kvarstående på ödetomter.

Vintergäck är idag spridd över en stor del av Öland, framför allt i byarna längs östra och västra landsvägen. Några rika lokaler finns på Öland som öster om Vickleby kyrka där vintergäck spridit sig ut i en hästbeteshage och bildar sammanhängande gula mattor precis när snön har smält. Vid Mellstabylund, Gräsgård sn, sätter vintergäck sin prägel på den lilla lövskogsresten. På Stora Alvaret är det normalt alltför torrt för växten. I Mittlandet finns däremot många lämpliga miljöer för vintergäck. Expansionen har varit påtaglig under de senaste decennierna och den kan förväntas fortsätta.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Mycket vanlig som planterad, särskilt i villaträdgårdarnas gräsmattor, där den ofta har spritt sig med frö och bildar stora bestånd. Från inventeringarna huvudsakligen rapporterad från gräsmattor på kyrkogårdar. Några rapporter avser spridning från trädgårdar. Oftast växer den då i glesa grupper strax utanför trädgården eller i vägkanter och diken i närheten. Arten finns även spridd med utkast till jordhögar och skräphögar. Den är försvunnen vid normal inventeringstid och därför troligen förbigången. Vi bedömer att den är bofast på parkers och kyrkogårdars gräsmattor, men tillfällig på övriga lokaler.

Vanlig prydnadsväxt från östra Medelhavsområdet och sydvästra Asien. Förekommer tillfälligt förvildad på vägkanter och i gräsmark nära bebyggelse. 

Vintergäcken är en flerårig prydnadsväxt som har blivit allmän i odling först under 1900-talet. Den frösår sig lätt och bildar ibland stora bestånd på gräsmattor och i buska ge i parker och trädgårdar. Arten är säkert vanligare än porterna anger och kommer säkert att bli allt vanligare i framtiden.

Södra Europa. I Sverige odlad och förvildad.