Taxasida

vingpimpinell

Poterium sanguisorba subsp. balearicum

(Bourg. ex Nyman) Stace

vingpimpinell är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

vingpimpinell är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vingpimpinell
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Poterium sanguisorba subsp. balearicum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Poterium sanguisorba subsp. balearicum (Bourg. ex Nyman) Stace
Svenskt namn
vingpimpinell
norwegianBokmal
ribbepimpernell
norwegianNynorsk
ribbepimpernell
Danskt namn
Vingefrøet bibernelle
Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Flera exemplar växte 1993 på en vägren i Tännäs: Funäsdalen (N. Lundh, 600 m), dit den förmodligen kommit med orent gräsfrö. Fröna har vingkant, vilket tyder på vingpimpinell subsp. polygama (subsp. balearica). Belägg i UPS.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Förvildad i Sverige från 1840-talet, spridd med gräsfrö i odlingar och vägslänter.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Tillfälligt inkommen som vallogräs, samt med insått ängsfrö och förvildad.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(subsp. muricata)
Status: sällan odlad foder- eller kryddväxt, dessutom inkommen som förorening i gräs- och vallfrö och förekommer ännu som avsiktlig och oavsiktlig inblandning i utsäde; ibland dock långvarigt etablerad, bofast och på enstaka lokaler fullt naturaliserad. Först uppgiven 1876 från Bara (GHum det. GDg i LD).
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mycket färre (8) rutor vid förra inventeringen. Sannolikt främst ökande till följd av fortgående insåning.
Kommentar: B, granskare GDg och KAO.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

S. minor ssp. muricata
Vingpimpinell har en sydligare utbredning än äkta pimpinell och ersätter den i stort sett i Medelhavsområdet. I Mellaneuropa växer den gärna i lite friskare och frodigare vegetation än äkta pimpinell (Nordborg 1967), och åtminstone på 1960-talet fanns dess frukter – till skillnad från den äkta pimpinellens – i kommersiella fröblandningar. Den angavs också vara en ständig följeslagare till odlad esparsett Onobrychis viciifolia.

På de sentida småländska lokalerna växer vingpimpinell i anlagda gräsytor, på vägrenar eller på utfyllnader. På tre lokaler (Kalmar Ljungby Harby, Jönköping Jönköping Högskolerondellen och Oskarshamn Misterhult Utlångö) fanns även esparsett. Allt detta tyder på att vingpimpinell fortfarande ingår i fröblandningar. De tidigare lokalerna hade nog ett liknande ursprung; en sådan tolkning får stöd i de två fall miljön är känd (gräsrik kulle respektive park).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vingpimpinell växer i Europa främst i de mellersta och södra delarna. Till Sverige har den inkommit med gräs- och vallfrö.

Vingpimpinell växer främst i vägrenar, åkerkanter och ruderatmiljöer (alunskifferhögar, gammal industrimark och övergivna sandtag). På Öland har den lika lång historia som äkta pimpinell men har till skillnad från den inte förmått sprida sig över ön. Kanske är den sämre anpassad till Ölands torra klimat? Vingpimpinell har inte klarat att etablera sig på alvarmark eller i betade torrängar. Möjligen kan den vara något förbisedd då frukter behövs för säker bestämning. Åtminstone i området runt Grönhögen, Ventlinge sn, har den hållit sig kvar länge och bedöms som bofast på Öland.

Inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen.
På hällmark och i kalkgrus på alvarmark; även i grustag och vägkanter. Förmodligen inkommen till ön med frövaror. Under våra inventeringar gjordes intressanta fynd i åkrar med odlad esparsett och i en vall. Dessa var troligen resultatet av sentida introduktioner med utländskt frö. Tidigare är vingpimpinell sedd även på banvallar, vilket kan tyda på att vingpimpinell också spritts med järnvägstrafiken. Johansson (1897) uppgav tre lokaler: Visby vid DBW:s botaniska trädgård och vid Snäckgärdet samt Hangvar. Vingpimpinell finns kvar både vid Snäckgärdsbaden med omgivningar och i Hangvar.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vingpimpinell har under inventeringen dykt upp som gräsfröinkomling på vägkanter, banvallar, grusplaner och schaktmassor. Antagligen har den ingått i fröblandningar för utsådd på vägkanter. Åtminstone på en lokal, en gammal pestkyrkogård i Askum, där den växer rikligt på skalgrus, förefaller den etablerad sedan minst 20 år, förmodligen betydligt längre.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Vingpimpinellen förekommer numera allt oftare i nysådda gräsytor där den ofta kan stå kvar i flera år.

Europa. I Sverige sällsynt inkommen med gräsfrö.