vindor

Calystegia australis

Örebro Glanshammar Hagtorp, på rödbetor i trädgårdsland 1973 L. Carlsson (Nilsson ms: bestämd från diabild).

[”Calystegia sylvestris”]
Status: uppgiven ca 40 gånger men namnet är mångtydigt och uppgifterna kan avse såväl rosenvinda C. pulchra som storvinda C. pulchra × sepium subsp. sepium och ibland har troligen även skärvinda C. sepium ssp. spectabilis innefattats i begreppet.

Släktet snårvindor (numer inkluderat i släktet vindor, Convolvulus) representeras i Sverige av flera arter och underarter, vilka tidigare ej hölls isär. I Småland finns rosenvinda C. pulchra med skära, mycket stora blommor och säcklika, i toppen brett avrundade förblad (dessa omger fodret), skär snårvinda C. sepium ssp. spectabilis, som har skära blommor men nästan platta, i toppen trubbiga men ej avrundade förblad, och vit snårvinda C. sepium ssp. sepium, som har vita blommor och platta, spetsiga förblad. Två vindor har förekommit tillfälligt: storvinda, som anses vara en hybrid mellan rosenvinda och vit snårvinda, och björnvinda C. pellita, som avviker genom att vara starkt hårig. – Under inventeringen urskildes de olika snårvindorna i de flesta fall och många belägg har granskats. Vi har därför en ganska tillförlitlig bild av deras aktuella utbredning och frekvens. I litteraturen ges däremot i regel inte någon närmare bestämning än till C. sepium (som även omfattade C. pulchra), och det är därför svårt att kartlägga den tidigare utbredningen.
Uppenbart är dock att snårvindor som grupp ökat starkt under 1900-talet. De hör till vanhävdsväxterna, som bidrar till den allmänna igenväxningen och gynnas av den ökade näringstillgången.
Funna i 887 rutor; tidigare uppgifter från 117 rutor. Ganska vanliga och jämnt spridda. – Dels ursprungliga, dels förvildade (se vidare nedan).

Snårvindorna kan vara svåra att skilja åt, eftersom det finns både vilda och förvildade arter, som dessutom hybridiserar. Dels förekommer de i naturlig miljö, framför allt på havsstränder och utefter vattendrag, dels blir de mer och mer vanliga i kulturmarker av alla slag, utefter vägkanter, i hamnar, i skogsbryn nära bebyggelse, på industritomter, schaktmassor och soptippar. Ofta ser man snårvindor slingra uppför stag till ledningsstolpar och på viltstaketen utefter de större vägarna.
I början av inventeringen var vi bara medvetna om Calystegia sepium, snårvinda i vid mening och noterade efter detta. Så småningom tillkom de båda rosablommiga underarterna och senare C. pulchra rosenvinda och dess hybrid med skär snårvinda. Detta innebär att sannolikt en del av det som noterats som C. sepium snårvinda i själva verket kan avse andra arter eller underarter, men det mesta kan nog räknas till den vitblommiga underarten C. sepium ssp. sepium. Däremot är det mycket möjligt att de rosablommande underarterna bland sina fynduppgifter döljer en del som är rosenvinda eller hybriden skär storvinda. Med dessa reservationer redovisas fynden för snårvindorna.