viden

Inom släktet Salix finns ett stort antal hybrider beskrivna, ibland t o m med tre eller fyra arter inblandade. Man är numera i allmänhet skeptisk till att sådana går att urskilja med ledning av enbart växtens yttre. Följaktligen har vi endast ett fåtal aktuella uppgifter att publicera. Vad gäller äldre uppgifter följer vi Hylander (1966 a) och har med något enstaka undantag utelämnat alla hybrider som inte finns med i denna flora.

För Salix-hybrider har vi valt att ange någorlunda säkra fynd efter 1990 och för äldre fynd enbart citera Flora Nordica (Jonsell, ed. 2000). Detta för att inte onödigtvis föra vidare äldre, mycket osäkra hybridrapporter. Liksom hybrider inom andra släkten har Salix-hybriderna säkerligen blivit kraftigt underrapporterade under inventeringen, varför ”ej funnen efter 1990” inte betyder att förekomster numera saknas eller ens är ovanliga.

Salix pentandra × repens: Uppgiven från Mästermyr av Alroth (1940–41). Inga andra uppgifter om denna hybrid finns från Norden. Troligen vilar Ahlrots uppgift på en felbestämning.

[Salix alba × daphnoides]
Status: uppgiven från stranden av Västra Ringsjön 1901 (BCös) men belägg i LD tillhör vitpil S. alba (det. TBg).

[Salix alba × triandra]
Status: uppgiven två gånger men alla belägg tillhör andra taxa.

[Salix aurita × caprea × cinerea]
Status: uppgiven ett 20-tal gånger men inga korrekta belägg har påträffats.

[Salix aurita × caprea × cinerea × myrsinifolia]
Status: uppgiven från Lund 1924 (Blom i LD) men enligt TBg tillhör belägget troligen en form av S. caprea.

[Salix aurita × caprea × cinerea × viminalis]
Status: uppgiven 1922–24 från Lomma (Blom i LD) men bestämningen är osäker (vidi GLar).

[Salix aurita × caprea × viminalis]
Status: uppgiven 1922 från Lomma (Blom i LD), 1915 från Knästorp (Blom i LD) men bestämningarna är osäkra (vidi GLar), samt 1942 från Hov (Axell i FRD; bestämning ej bekräftad).

[Salix aurita × cinerea × hastata]
Status: uppgiven 1916–17 från Dagstorp (Blom i LD), men bestämning ej bekräftad.

[Salix aurita × cinerea × myrsinifolia × viminalis]
Status: uppgiven 1918 från Lackalänga (Blom i LD), men bestämning ej bekräftad.

[Salix aurita × cinerea × viminalis]
Status: uppgiven 1902 från Löberöd (BCös i LD) och 1918 från Lackalänga (Blom i LD) men bestämningarna är osäkra (vidi GLar).

[Salix caprea × cinerea × myrsinifolia]
Status: uppgiven 1916–25 från Lund (FHAn det. Blom i LD), men bestämningar ej bekräftade av nutida experter.

[Salix caprea × cinerea × myrsinifolia × viminalis]
Status: uppgiven 1915 från Ottarp (Wide i LD), men bestämning ej bekräftad.

[Salix caprea × cinerea × viminalis]
Status: uppgiven 1917 från Lackalänga (Blom i LD), men bestämning ej bekräftad av nutida experter.

[Salix cinerea × hastata subsp. vegeta]
Status: uppgiven 1965 från Dagstorps mosse (SSp i LD), men bestämningen ej bekräftad.

Obestämda 7 000 år gamla lämningar av Salix från Närke har hittats (Florin 1961).

Vid Bleckholmen, i Trädgårdsföreningens park och vid Kruthuset m.fl. ställen i Örerbro samlade The Svedberg de första åren på 1900-talet (UPS) en mängd arter och hybrider på 100-tals ark, delvis i ”pilvallar”.

”Myrvide Salix fusca”

Namnet användes av Samzelius ms (1758) men det kan inte nu avgöras vilken växt som avsågs. Julin (1971) gissade på någon varietet av krypvide S. repens.

Till detta släkte förs viden, pilar och sälg. De är kända för att lätt hybridisera med varandra, och även om antalet arter i Blekinge är relativt lågt, så finns här en ansenlig mängd hybrider representerade. En modern översikt av de nordiska videna finns i Elven & Karlsson (2000).

[Salix alba × fragilis × pentandra – vitpil × knäckepil × jolster]
[Ett belägg från KK Aspö Lotsbacken (3F3g 4947) vägkant 2000 NN, kan eventuellt motsvara denna trippelhybrid (LD, det. T. Berg).]

[Salix caprea × dasyclados – sälg × sammetsvide]
[Uppgiven från KK Karlskrona (Holmgren 1942); motsvarar sannolikt sammetssälg S. ×calodendron, eller möjligen sammetsvide S. dasyclados (jfr. Larsson 2000).]

Släktet veterligen först nämnt i tryckt skrift av LOHMAN 1737 så som Wide (Arboga).

Anmärkningar till Salix: Hybridbildning föga undersökt; få Salix-insamlingar under det skede (omkring 1910–60), då sakkunniga salicologer var verksamma i landet. Nedan anförs främst sådana hybridkollekter, som granskats av C. Blom, S. J. Enander, B. Floderus, S. Grapengiesser, Erik Marklund och Heribert Nilsson.

Vad gäller de av dem urskilda, delvis publicerad och också här upptagna tre- och fyrartshybriderna, är jag medveten om, att deras existens numera ifrågasätts och att det i varje fall av genetiska skäl kan vara omöjligt att säkert identifiera sådana.

En på sin tid omtalad och ofta besökt hybridlokal bör omnämnas. Denna – numera delvis torrlagd och på annat sätt förändrad - var belägen i Ervalla S strax N om Ervalla station och Närke-gränsen (= Dyltaån) på och invid banvallarna till Köping-Hult- och Ervalla-Nora-banorna.

Lokalen undersöktes först av K. Kjellmark 1894 och beskrevs av honom påföljande år (KJELLMARK 1895): "På de tidtals öfversvämmade ängarne i trakten norr om Ervalla station på ömse sidor om Ervalla-ån --- har en yppig Salix-vegetation uppkommit. Täta och ända till 4 m. höga dungar af Salix nigricans, aurita och cinerea omväxla med mera spridda buskar af Salix pentandra och Salix lapponum. - Den senare är föröfrigt i flere former ganska ymnig, men de yngsta individen afstubbas årligen 'vid höbärgningen. Ymnigt förekommer här äfven en glabrata-form af Salix repens, täckande stora ytor, vidare vid åns stränder Salix fragilis samt i utkanterna af området på torrare lokaler Salix caprea.

Föröfrigt odlas i långa häckar på banvallarne hufvudsakligen Salix viminalis och Salix purpurea men äfven Salix acutifolia, caprea x viminalis och möjligen några andra.

På ett område, der så många Salix-former förekomma blandade om hvarandra och i så stort individantal, kan man med skäl vänta sig en mängd hybrider. På den exkursion, jag förliden sommar företog till trakten, gjorde jag också flere intressanta fynd af hithörande egendomliga former.''

Ståndort för dessa hybrider var också järnvägsgravar N om Dyltaån: " Dessa fylldes vid ombyggnaden och intagas nu av ny järnvägsbank och tryckbankar. Utmed Norabanan finnas dock alltjämt gravar med Salix lapponum etc." (ALMQ. 1957).

Jag har själv inte besökt platsen.

[Salix aurita x caprea x cinerea: Västerås-Barkarö: Askötrakten 1925 (Håkansson manuskript). Vore enligt Håkanssons kommentar granskad av B. Floderus, vilken dock sedermera (B. FLOD. 1931) inte anförde någon förekomst av denna hybridkombination från Västmanland. Belägg ej anträffade]

Salix aurita x caprea x lapponum: Västmanland (B. FLOD. 1931).

Som Salix aurita x cinerea x nigricans x phylicifolia 6
Under rätt namn först publicerad av B. FLOD. 1931 (Västmanland). Avser lokal 3. - [3); Mälarslätten: Kärrbo 1 Springsta 1885 (A. E. Luhr s.n. S. nigricans, S; det. A. Arrhenius 1923, conf. B. Floderus 1933). Västerås 2 Västerås 1882 (A. E. Luhr s.n. S. caprea x phylicifolia, GB; det. B. Floderus 1932). - Nedre Bergslagen: Grythyttan 3 Loka 1918 (SEGER. 1923 s.n. S. cinerea x nigricans; S; det. B. Floderus 1927).

Salix aurita x lapponum x viminalis [?]
1; enda skandinaviska lokalen hos B. FLOD. (1931): Mälarslätten: Ervalla S Ervalla [station N-ut] (B. Floderus). Hybridkombinationen först publicerad av B. Floderus hos LINDM. (1926) (avser alltså denna lokal). Sedan (avsiktligt?) utelämnad av Grapengiesser hos HYL. (1966a) - eventuellt förd under S. a. x viminalis. Belägg ej anträffade.

Salix aurita x bebbiana x starkeana (Som Salix aurita x starkeana x xerophila)
1; Nedre Bergslagen: Grythyttan Loka 1918 (Segerström s.n. Salix aurita x repens, S; det. B. Floderus 1935). Troligen publicerad som Salix aurita x repens hos SEGER. (1923); jfr anmärkning under föregående hybrid (Salix aurita x starkeana).

Salix caprea x lapponum x repens subsp. argentea x repens subsp. repens
1; säkerligen sällsynt: Skogslåglandet: Surahammar Ståltorpet (Eng. enligt B. FLOD. 1931).

Salix caprea x lapponum x viminalis
1?; möjligen enda kända, svenska lokal: Mälarslätten: Ervalla S Ervalla [station N-ut], sparsam (B. Floderus enligt B. FLOD. 1931). (Hybridkombinationen upptas ej av Grapengiesser hos HYL. 1966a.)

[Salix purpurea x viminalis: Från odlat (eventuellt friplanterat) material härrör troligen ark från Arboga: Gäddgården 1943, 44 (Kjell., LD, UPS). - Odlas sparsam men förvildad mycket sällan enligt B. FLOD. (1931).)

Jag har avstått från att uppräkna alla de Salix-hybrider som uppgivits från Härjedalen, främst genom insatser av S. J. Enander och kretsen kring honom. Det torde numera vara en ganska vanlig uppfattning att det är äventyrligt för ickespecialister att enbart genom okulärbesiktning av hybriderna bedöma vilka föräldrarna är, speciellt som hybriderna i sin tur kan bilda hybrider. Jag har i varje fall inte ansett mig kapabel att bedöma riktigheten av de hybridbestämningar (och ombestämningar) som överflödar i herbarierna. Under varje art har jag dock angett vilka primärhybrider, som enligt Hylander (1966) uppgivits från Härjedalen, antingen direkt (Hrj) eller indirekt (t ex TL–Dlr). Nomenklaturen följer Hylander (1966). Trippel- och kvadruppelhybrider har jag helt bortsett ifrån. Förhoppningsvis blir det i framtiden möjligt att genom biokemiska metoder på ett objektivt sätt rekonstruera stamtavlan för Salix-hybrider.

Videna är beryktade för sin stora benägenhet att hybridisera i naturen, och det är också visat i experiment att många av arterna lätt bildar hybrider. Att släktet kommit att betraktas som botanisternas kors beror dock till viss del på botanisterna själva. Tidigare definierade man nämligen arterna ytterst snävt. En buske som avvek i någon enda egenskap från hur arten ´skulle´ se ut tolkades då som en hybrid – exempelvis ansågs håriga kapslar hos svartvide S. myrsinifolia som ett säkert tecken på hybridisering med gråvide S. cinerea. Nu accepterar man mera variation inom arterna och är mindre generös med hybridbestämningar. I vårt landskap är bara en spontan hybrid någorlunda spridd, nämligen bindvide × krypvide S. aurita × repens; övriga är stora sällsyntheter. – Bland de odlade och förvildade videna och pilarna finns däremot många hybrider. De har tillvaratagits eller uppstått i kultur och sedan saluförts.

[Bindvide × sälg × gråvide Salix aurita × caprea × cinerea]

Publicerad av Floderus (1931) utan lokaluppgift men sannolikt baserat på ett belägg (i S) från Älmhult Stenbrohult Diö bangård, samlat 1929 av Nils Johnsson och bestämt till S. aurita × caprea (× cinerea) av B. Floderus 1930. Belägget är sannolikt inte en hybrid (det har välutvecklade kapslar medan verkliga hybrider i denna grupp viden är sterila) och ombestämdes till S. aurita av ThK 1999. – C. E. Gustafsson (ms 1923) noterade hybriden från Västervik Törnsfall prästgård; bestämningen hade gjorts av Carl Blom; belägget finns i G men har inte granskats av specialist. Belägg från Tranås Säby Tranås 1919, samlade av Blom och av honom bestämda till denna hybrid har däremot granskats: ett i LD ansåg T. Berg 1995 ej vara säkert bestämbart; ett i S ombestämdes till S. aurita × cinerea av B. Floderus 1933 och till S. cinerea av T. Berg 1995.
Det är osäkert om denna trippelhybrid alls existerar; den accepterades inte av Grapengiesser (i Hylander 1966) eller av Berg & Christensen (i Jonsell 2000).

[Bindvide × gråvide × krypvide Salix aurita × cinerea × repens]

Hybriden ansågs tidigare förekomma sparsamt i södra och mellersta Sverige (Floderus 1931) men accepteras inte av Grapengiesser (i Hylander 1966) eller Berg & Christensen (i Jonsell 2000). Från Småland publicerades den av Floderus (1931) utan lokaluppgift men sannolikt baserat på material samlat i Tranås Säby Tranås 1919 av Blom och av honom bestämt till denna hybrid. En del av Bloms material bestämde B. Floderus 1933 till ´S. (arenaria ×) aurita × cinerea (× repens)´; annat åsattes andra namn. Allt har nu (av S. Grapengiesser 1943, T. Berg 1995 och ThK 1999) ombestämts till gråvide S. cinerea.

[Sälg × jolster Salix caprea × pentandra]

Sälg och jolster hör till olika undersläkten inom Salix och hybridiserar inte (Floderus 1931, Jonsell 2000). En uppgift från Jönköping Jönköping Dumme mosse invid vägen Jönköping–Borås 1948 (P. Bjurulf ms 1949) beror säkerligen på felbestämning.

Viden kan vara träd, buskar eller dvärgbuskar. De blommar ofta på bar kvist och är insektspollinerade. Många hybrider är kända och dessa förekommer främst i påtagligt kulturpåverkade lokaler. En del viden odlas och kan förvildas. Artbestämningen är ofta knepig, främst av de många hybriderna. En viktig karaktär är förekomst och utseende av eventuella vedåsar vilket bedöms bäst genom att skala av barken på färska fjolårskvistar. Som bestämningslitteratur rekommenderas boken Salix mm. av Elven & Fremstad (2018) som även går att ladda ner från nätet. De flesta tips om bestämning av olika taxa är hämtade från detta praktverk.

[Bindvide × sälg × gråvide] Salix aurita x caprea x cinerea

Denna trippelhybrid finns inte med i Jonsell (2000) och det är oklart om den alls existerar. Följande uppgift finns med i Sterner (1938) och (1986) men bedöms som mycket osäker.

I början ger salixarterna ett förvirrande intryck, med oklara gränser mellan de olika arterna. Något lättare blir det när man undviker att titta på färska lång­skott och håller sig till kortskotten på lite äldre grenar, som dessutom kan ha honblommor, som ger ytterligare skiljekaraktärer. Hanblommorna är mindre upplysande. Man vet att det existerar hybrider, och att de kan vara talrika, men innan man har lärt sig de (tämligen) rena arterna är det vanskligt att försöka identifiera hybrider. Efter några decennier av försök att lära känna arterna är de fortfarande svåra att hålla isär, men det förefaller som om det i Hälsingland går att artbestämma majoriteten av plantorna och att hybriderna är mindre talrika än sina föräldrar. Undantaget skulle möjligen vara hybriden mellan svart- och grönvide.

De enda salixarter som bildar grova och höga träd är sälg, jolster och planterade eller förvildade vit- och grönpilar. Den art som kommer närmast i storlek är svartvide. Mandelpil kan också få en stam med många centimeters diameter och bli flera meter hög. Självklart kan även dessa arter vara små, och speciellt i nordvästra delarna av landskapet är jolstern bara någon eller några meter hög. Dess blad är dock mycket karakteristiska.

De låga och buskformiga salixarterna är många. Vissa artpar är ständigt problematiska, som bindvide/gråvide och svartvide/grönvide. De senare anses ock­så bilda stora hybridpopulationer, vilket kan stämma med deras uppträdande i Hälsingland. Lappvide och ripvide är också mycket lika, men den senare arten så sällsynt i landskapet att den av det skälet troligen ofta förbises. Lappvide har en egenhet som kan leda tankarna till hybridisering. När det växer magert är bladen mycket ljusa av tätt sittande hår. När det växer frodigt blir bladen stora, men har fortfarande samma mängd hår, vilket gör bladen kraftigt gröna.

Krypvide är kameleontiskt – om vår uppfattning av den artens avgränsning är korrekt. Den är decimeterhög och gles på fattigkärr och rikkärr. När den växer på strand kan den bli flera decimeter hög och tätare i bladverket.

Ingen art kan bestämmas genom sin växtmiljö, men ängsvide är nästan ensam art på tallhed i landskapets nordvästra delar och karakteristisk genom att den sällan kommer över knähöjd och har så små blad. Karaktärer i honhängen och på blad bekräftar dess identitet.

Odonvide är tämligen karakteristiskt på sina lokaler i västra och norra delarna av landskapet. Namnet visar sig vara passande där det växer tillsammans med odon, vars blad kan ha nästan exakt samma färgton och ytstruktur.

Glansvide är mycket sällsynt men lyckligtvis lättidentifierat på grund av både bladens och honblommornas karaktär.

Vi ger här vår egen uppfattning om Salix-släktets arter. Om vi skulle försöka inkorporera även tidigare botanisters uppfattning och komma närmare någon definitiv beskrivning av detta komplex skulle texten här bli motsägelsefull och mycket svårtolkad. Noterade och insamlade hybrider är talrika. För äldre insamlingar anger vi här i allmänhet bara antalet belägg av respektive hybrid utan närmare kommentarer.