vätmaskros

Vätmaskros är endemisk för Sverige och vanligast på Öland. Den bedöms som sällsynt på Gotland (Johansson m.fl. 2016) och är ytterst ovanlig i östra Småland. Öland har därför ett stort ansvar för att livsmiljöerna för arten bevaras.

Vätmaskros växer på välhävdade naturbetesmarker där den främst förekommer i tuviga kalkfuktängar, i kanten av vätar eller alvarkärr. Ibland växer den på kalkbleke i agkärr, i uppfrysningsmarker, på bottnen av gamla stenbrott samt de mindre fuktområden som ligger insprängda i ädellövskogen. Vätmaskros växer främst på Stora Alvaret, övriga småalvar, längs västra stenkusten, i alvarpartier och våtmarker inom Mittlandet och delar av östra sjömarken. Längs västra kusten, söder om Borgholm, saknas den helt. Man ser tydligt på utbredningskartan var fuktiga, kalkrika och hävdade marker förekommer på Öland. Som för andra arter i sektionen bedöms en viss minskning föreligga.

Vätmaskros är en typisk representant för sektionen. Pollen saknas, de yttre holkfjällen är tätt tryckta mot blomholken och vackert kontrasterande, ofta purpurfärgade med tydliga hinnkanter och ett mörkt mittparti. Bladen är lansettlika med klolikt nedböjda tänder. Den kan närmast förväxlas med kalkmaskros T. decolorans men denna maskros har kantblommor vars utsida saknar färgade strimmor; dessa strimmor finns hos vätmaskros.

Ursprunglig.
Fuktängar och vätar, leriga alvar (såsom Bälsalvaret). Utan blommor svår att skilja från kalkmaskros T. decolorans (se denna art), som växer i samma slags biotoper. På Fårö är vätmaskros ovanligare än kalkmaskros (Rydberg 2006); kanske gäller detta även för övriga Gotland, men rapporterna härifrån är för få för att vi ska kunna dra säkra slutsatser ur.

Vätmaskros är känd från Öland, Gotland och några få lokaler på fastlandet. Den är inte känd utanför Sverige (Kirschner & Štěpánek 1998).