vårspärgel

Gammal bofast art.

771 Spergula morisonii Boreau

Syn.: S. vernalis Willd.

This annual species occurs mainly in Europe. It has probably been introduced into many places within and outside the hatched area. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 151.

Vårspärgel är ursprunglig. Den ljusälskande och konkurrenssvaga arten förekommer både i skogstrakter och jordbruksbygder. Den växer främst på exponerade, lavklädda klipphällar, dels direkt på berget och dels i små fördjupningar med tunt jordlager. Vid kusten finns den även på sandig hedmark.

Åven om vi tar hänsyn till olikheter i inventeringsintensitet mellan förr och nu verkar vårspärgeln ha ökat i norra Halland under senare delen av 1900-talet. Ahlfvengren (1924) uppger den från 4 lokaler och Lundberg (i handskrift 1949) från 1, medan Ohlander under 1960-talet kunde rapportera den från 11 platser.

Täml. allm. i Lerbäck, Viby, Hallsberg, Sköllersta, Kil, Axberg och Glanshammar, f.ö. sälls.–spridd men okänd i många socknar på västra Närkeslätten samt i Kilsbergen söder om Kil.

Vårspärgel växer på triviala hällkrön och deras omgivning i tallskog, på kalkberg vid Skala i Glanshammar 1993 (Nilsson, !) och på diabas vid Bottorp i Svennevad 1936 (Broddeson ms). Den har också setts på en nyanlagd sandplan vid Kolön i Ramundeboda 1990.

Växten förekommer mestadels enst.–spars. men Dalhielm (ms) fann ”massor” vid Kvarsätter och mellan Römossen och Norrängen i Hallsberg 1970.

(90-talet lokaler, varav ett fåtal kända före 1950); spridd-sällsynt på Mälarslätten; troligen spridd (-lokalt tämligen allmän) i Skogslandet växande i triviala klipphedsamhällen, ej synlig alla år, tvivelsutan förbisedd i Skogslåglandet, i synnerhet i Norra delen av utbredningsområdet, kanske också i delar av Nedre Bergslagen. Totalutbredning dock uttalat sydlig med en säkerligen temperaturklimatiskt betingad utbredningsgräns i det svenska inlandet kring den biologiska norrlandsgränsen (inklusive SÖ. Dalarna). Den för nuvarande kända utbredningen i V och NV Västmanland kan därför antas överensstämma rätt väl med den faktiska. Utbredningstyp: S2.

Individantalet växlar olika år; enstaka-fåtaliga ex. gror dock vanligen alla år. Att den också av skilda anledning Helt kan utebli har påpekats av MALMG. (1970).

Larsson 1859.

Svensk nordgräns i Västerbotten. - 50 (22).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med mer är 75 %, i synnerhet i Vombsänkan där blott enstaka lokaler noterades vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Vårspärgel växer på torr, kalkfattig och sandig mark med för övrigt sparsam vegetation. De få öländska lokalerna utgörs av sandiga betesmarker, sandig åker, ljunghed, träda och tallskogsbryn.

Vårspärgel är ovanlig på Öland men påfallande stabil på sina lokaler. Den växer främst på kalkfattig sand i Köping, Glömminge och Algutsrum sn. Några äldre lokaler i Böda sn och längre söderut är inte återfunna. På sikt missgynnas vårspärgel av igenväxning av sandiga marker och trädor samt ökad näringsbelastning av landskapet.

Gammal, bofast.

Säve (1837, som Spergula arvensis β pentandra): från Tomsarve i Eksta. Uppgiften citerades i senare floror (Hartman 1854–79, Krok 1889, men Johansson (1897) som granskat belägg tagna av Säve (i VI) och av Sundberg (ej återfunnet av oss) ombestämde dem till S. arvensis.

Vårspärgel växer ofta på torr, mager, glest bevuxen jord i tunt lager på berg i hällmarker, på klipphyllor, i sandhed, på torrbackar, åkerholmar och vägkanter.

Vårspärgel bildar rikligt med frön, som är viktiga för artens överlevnad på växt­platsen. En torr vår och försommar dödar delar av, eller hela plantor. När regn kommer återhämtar sig arten dels genom skottskjutning från levande delar av plantor, dels från frön. Efter en mycket regnig sommar fanns i september 1987 rikligt med fröplantor i olika stadier av utveckling på renlavsklädda hällar på Agön. Normala somrar torde större delen av frögroningen äga rum på sensommaren eller hösten. Vårspärgel börjar blomma i skogsstjärnans tid och blomningen kan fortsätta länge. Om den första blomningen avbryts av torka fortsätter den när vädret blivit fuktigare. Gröna blomknoppar kan finnas både högt upp och långt ned i blomställningen. Utslagna blommor kan finnas samtidigt med öppna kapslar. Blommorna är öppna bara i starkt ljus. Det förekommer att blomman aldrig slår ut, men att frukten ändå utvecklas. Man kan då se märkena komma fram med kvarsittande gult pollen, trots att ståndarknappar aldrig har synts. Uppenbarligen har självpollinering ägt rum i blomknoppen. I höstfärgernas tid är arten överblommad. Kapslarna är stora och halmgula, nästan lika synliga som blommorna. Plantorna övervintrar gröna. På håll kan de likna små tallplantor.