vargtörel (aggregat)

Uppdelning av vargtörel på två underarter är, som Hylander (1958) uttryckte det, ”hopplös” p.g.a. otaliga mellanformer. Av ett par hundra lokaluppgifter har ett fåtal bestämts enl. senare tiders rön. Hylander (1971) och Malmgren (1982) tar upp arten kollektivt, men i förteckningen till Flora Nordica anges två underarter. Situationen i Närke är bristfälligt känd. Mellanformer är vanliga enl. belägg som bestämts av bl.a. G. Samuelsson.

Vall- eller gräsfröinkomling, förvildad i Sverige sedan 1890-talet, i Närke i huvudsak spridd eller sälls. Växtplatser är vägkanter, lövbryn, åkerkanter, banområden m.m.

I Garphyttans nationalpark var den täml. allm. (Kihlstedt ms 1910-t). Stora bestånd, upp till 10 m², fanns 1993 i ängsvegetation vid Ingelsta i Tysslinge och 1998 i en hage vid Solberga i Vintrosa.

1285 Euphorbia esula L.

This polymorphic species, here taken in a wide sense (cf. Fl. Eur. 2/1968, p. 225 f.), originates from S. and SE. Europe and probably adjacent parts of Asia. It has spread widely on the northern hemisphere, even to N. America. The map may be regarded as preliminary. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 270.

Ny bofast art, sannolikt inkommen med vall eller andra gräsfrön och etablerad, t.ex. på primärlokalen.

De båda arterna (underarterna) har (ehuru skillnaden utreddes av OSTENFELD 1903) sällan hållits isär. Förekomster, som jag inte själv sett i naturen eller vilkas omnämnande inte åtföljts av beläggexemplar eller påpekande om typ, sammanförs här som Euphorbia esula agg. Samtidigt behandlas kollektivt deras likartade autekologi och spridningshistoria.

Tämligen sällsynt, funnen i alla regioner (se kartan). Bland de artbestämda fynden överväger E. virgata något. Härdig och beständig upp t.o.m. Nedre Bergslagen; i sistnämnda område, så vitt känt, endast på kalkrik mark. I Övre Bergslagen ännu aldrig konstaterad längre tid på samma lokal. Trolig utbredntyp: pS4.

Förr tillfälligt inkommen med barlast , senare mest spridd utmed landsvägar. Tidigaste uppgifterna från 1902. I nutiden kvarlevande och ställvis expanderande på ett knappt tiotal lokaler i vägslänter och åkerrenar. - 14 (10).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Status: ursprungligen inkommen med frövaror och järnvägstransporter samt någon gång odlad som prydnadsväxt och förvildad; åtminstone vegetativt starkt spidd och ofta bofast. Först uppgiven 1835 från Huaröd (Fries 1835), men känd som odlad sedan 1400-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många rutor (ca 65) vid förra inventeringen.
Kommentar: det material som samlats in under inventeringen har fördelats på följande underarter (arter).

Vargtörel är inhemsk i södra och sydöstra Europa och har främst kommit in i landet med frövaror (vallfrö, gräsfrö). Arten växer på torr till frisk, sandig eller lerig jord och är något näringsfordrande. Den påträffas oftast på vägkanter, banvallar, åkerrenar och vallåkrar men också på industriplaner, gårdskanter och skräpmark. Genom kraftig rotskottsbildning kan den bilda omfattande bestånd.

Från Småland har vi inga belägg för att arten har odlats och förvildats. Däremot har den möjligen kommit in med skeppsfarten till Oskarshamn Oskarshamn Mudderviken, där den påträffades ´bland videsnår på barlastplats´ 1948 (Lindholm i OHN).

När nyinventeringen började avgränsades vargtörel E. esula som en art med tre underarter: bredbladig vargtörel subsp. esula, smalbladig vargtörel subsp. tommasiniana och mellanvargtörel subsp. × pseuodovirgata, den senare en hybrid mellan de två andra. Thomas Karlsson på Riksmuseet hjälpte oss att granska belägg från Öland och fann då endast äldre fynd av bredbladig vargtörel. Av mellanvargtörel och smalbladig vargtörel finns aktuella fynd granskade av Thomas. En artikel som behandlade komplexet runt vargtörel kom i slutet av inventeringen och gjorde att en del av det vi trodde oss veta ställdes på ända (Reichert m.fl. 2018). Aktuella belägg från Öland, området väster om Lilla Frö Resmo sn, angavs i artikeln vara mellanvargtörel E. saratoi, nu som en egen art. Eftersom ingen expert kunnat granska aktuella belägg utifrån den nya kunskapen tvingas vi redovisa fynden kollektivt och texten avser vargtörel aggregat.

Vargtörel har ansetts inhemsk i stora delar av Europa. Till Norden är den troligen inkommen med frövaror och har ibland även odlats i trädgårdar. Den sprider sig vegetativt genom rotskottsbildning och kan på detta sätt bilda större bestånd. Vargtörel växer på torr–frisk, gärna sandig och ohävdad mark. Vanliga växtmiljöer är vägrenar, åkerkanter och torrängar (både ohävdade eller svagt betade). Vargtörel kan även växa i ruderatmiljöer som gamla sandtag och tippade jordhögar. Sällsynt ses den i sandiga rasbranter vid havet och på klapperstenstränder.

Vargtörel har idag ett liknande utbredningsmönster som i Sterner (1986), dvs. en västlig orientering från Glömminge sn i norr till Smedby i söder. Intressant är att just från dessa socknar finns de första fynden angivna i Sterner (1938). Även längst i söder vid Ottenby, Ås sn, finns växten kvar efter 150 år. Endast i norr, Böda sn, har den inte förmått att etablera sig; den sågs där av Sterner 1934 vid Byxelkrok. Vargtörel har hittat till nya områden och expansionen är förmodligen ännu inte avslutad vilket tyder på att den är inkommen i relativt sen tid. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

I artikeln som presenterar nya kunskaper runt vargtörel finns en bra beskrivning av de numera tre arterna: bredbladig vargtörel E. esula, mellanvargtörel E. saratoi och smalbladig vargtörel E. virgata (Reichert m.fl. 2018). Antalet kromosomer skiljer och smalbladig vargtörel har 2n = 20 medan de andra två har 2n = 60. Bladen hos bredbladig vargtörel har den största bredden på den yttersta tredjedelen, mellanvargtörel har mer eller mindre parallella bladsidor medan smalbladig vargtörel har den största bladbredden på den innersta tredjedelen (närmast stjälken). Bredbladig vargtörel har klyvöppningar endast på bladets undersida medan de andra har klyvöppningar på båda bladsidorna. I artikeln ges beskrivningar och presenteras bilder på uppbyggnad av bladen som antal rader palissadparenkym samt de strukturer i blomman som skiljer mellan arterna (foton finns i artikeln). Troligen är det mesta (det enda?) vi har idag på Öland mellanvargtörel.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen (ev. förvildad), bofast.
Vägkanter, mer sällan åkerkanter, jord- och skräphögar samt soptippar. Förr även i åkrar (Sundre 1895, Vamlingbo 1910). Inkommen under slutet av 1800-talet, förmodligen med vallfrö, möjligen även genom sjöfarten (Johansson & Larsson 1997, jfr Edqvist & Karlsson 2007). Hultemans notering om förvildning kan tyda på att den även odlades. Johansson (1897) redovisade 12 växtplatser, från Sundre till Fårö, vilket visar på en snabb spridning under slutet av 1800-talet. Denna spridning fortsatte även under 1900-talet.

Det svenska materialet fördelades i början av 1900-talet på två arter, E. esula och E. virgata; numera betraktas de som en art, E. esula, med två underarter, bredbladig vargtörel ssp. esula och smalbladig vargtörel ssp. tommasiniana. Underarterna är ofta svårskilda, och ”hvarje lokal synes hysa sin särskilda form” enligt Johansson (1910b). På ett belägg taget vid Herrvik i Östergarn 1986 (UG i LD) noterade Per Lassen följande 1987: ”intermediär mellan esula och virgata (som de flesta kulturspridda formerna i N. & W. Europa! trädgårdshybrid?).” Under inventeringarna har vi vid flera tillfällen inte kunnat bestämma underarten (ca 40 % av de km²-rutor där arten påträffats). Vi har inte heller kunnat se några skillnader i biotopval mellan underarterna, och även frekvensen är ungefär densamma. Bredbladig vargtörel har sin tyngdpunkt längst i söder, medan smalbladig vargtörel är klart vanligare på norra halvan av Gotland. Det skulle kunna bero på att vargtörel har introducerats på Gotland vid flera tillfällen.

Vargtörel är en utpräglad kulturföljeslagare, men troligen inte som prydnadsväxt utan som ogräs. Almquist (1957) trodde den var insådd på järnvägsbankar. Arten har mycket långa jord­stammar på 1 dm djup eller djupare. De skjuter tätt sittande skott till ytan vilket gör arten svårutrotad. I Nordamerika är vargtörel invasiv. I Hälsingland är den dock snarare ganska svår att plantera in och större bestånd får antas vara gamla, till exempel vid den 1932 nedlagda Voxna–Lobonäs järnväg i Lövriset, Voxna. Den kan ses blommande från skogsstjärnans till ljungens tid. Blommorna doftar gott. Ingen del övervintrar grön.

Att döma av de belägg som bestämts till underart är mellanvargtörel E. esula subsp . × pseudovirgata den vanligaste underarten i Hälsingland, liksom i landet i övrigt. Av denna finns i S 8 belägg, medan det finns 5 belägg av smalbladig vargtörel subsp. tommasiniana.