vanlig knylhavre

Vallgräs, möjligen odlat fr.o.m. 1700-talet, numera spridd–täml. allm. på Närkeslätten. Fr.o.m. 1840-talet förvildad ”utmed Örebroåns stränder, ej sälls.” (Hamnström 1842). Hartmans (1866) omdöme, att växten var sälls. i Närke grundades på tre av honom kända lokaler. Segerström (1932) hade ej sett den i Hammar och Lerbäck ”där arten väl dock ej torde saknas”.

Efter en omfattande expansion sedan 1800-talet finns den nu längs vägar och järnvägar och i intilliggande diken, på åkerholmar, i ekhagar etc. Hedera (1887) anmälde den från ett potatisland i Örebro. Flera omfattande bestånd är kända längs alla landsvägar miltals omkring Svennevad 1989, längs vägen mellan Hallsberg och Pålsboda 1989 och kring Värnsta i Viby (Löfgren m.fl. 1999h). Vid Åmmeberg i Hammar fanns den ”överallt i hela gamla industrisamhället, totalt dominerande” 2004 (Nilsson).

Beståndet i Klockarhyttans park i Lerbäck (Hylander 1936, 1943b; Sernander 1921a) är måhända från början odlat. Enl. Lyhagen (1991) salufördes ett franskt frö 1892–1948 i Sverige. Men växten försöksodlades årligen vid Mariedam i Lerbäck långt tidigare (Gumaelius 1846). Det är olklart om Hederas (1887) uppgift om Grillska trädgården i Örebro gällde odlat eller förvildat ex. Utsädet utlottades till bl. a. Vinala och Värsta i Sköllersta (ÖLHK 1889) och är känt från Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891). Den odades vid Irvingsholm i Tysslinge 1902 (Hegardt 1909).

Inkomling, introducerades som vallgräs från Centraleuropa, växer på torr till frisk mark i kultiverade betesmarker, på åkerrenar och på vägkanter, på banvallar, kring gårdar och på annan kulturmark. I kalktrakter går den in även i naturliga gräsmarker när ohävden ökar. Något kalkgynnad, men framför allt kvävegynnad; gynnas av ohävd och har ökat sin utbredning längs vägkanter kraftigt under de senaste årtiondena. Mycket vanlig på slättbygderna, mindre vanlig i skogsbygderna men påträffas allt oftare där. 555 rutor (67 %).