vanlig kärleksört

Kärleksört är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer vanligen i små grupper på torra ståndorter. I naturlig vegetation förekommer den främst i sprickor och skrevor vid klippstränder, i sanddyner och på hyllor i ljusexponerade bergbranter. De vanligaste växtplatserna finner man emellertid i anslutning till odlad mark, t ex vid hällar, på rösen, stengärdesgårdar, åkerrenar och i åkerkanter. Växten är också vanlig i grustag, stenbrott och på annan ruderatmark. I slutet av 1800-talet kunde den i södra Halland förekomma ymnigt i åkrar (Lyttkens 1885).

Vanlig kärleksört förekommer regelbundet i klippängsvegetation av alla slag från kalkrika örtberg till magra, nästan hedlika miljöer. Särskilt rikligt brukar den förekomma på branta strand klippor, både vid insjöar och havet. Arten är näringsgynnad och blir särskilt storvuxen på kreaturspåverkade gårdshällar och på fågelrika skär. Arten finns också i torra grusslänter, vägskärningar, järnvägsområden, stenmurar och rösen. Förr var den allmän på städer­nas tak och murar (Carlsson 1791, Wikström 1840).

Europa, Asien. I Sverige i Svealand och Götaland samt utefter Norrlandskusten.

Läke- och trolldomsört, möjligen inhemsk på skär och strandhällar i Vättern, i bergbranter och på block i ålundar etc., allm. på Närkeslätten, avtagande i Skogsbygden. Skulle enl. Segerström (1932) vara allm. i Hammar och Lerbäck men tycktes ovanlig på Tiveden 1993 liksom i Garphyttetrakten av Kilsbergen (Löfgren 1994).

Växtplatser är vanligen sandplaner, murar, vägrenar etc. och växten tycks långlivad i igenväxande tidigare betade ädellövlundar. Vid Köpmanudden i Götlunda växte den 1991 bland hässlebrodd och smånunneört m.m. Förekomster på torvtak sågs senast vid Tolshyttan i Kvistbro 1932 (Broddeson ms), på något av de åtta torvtakshusen vid Skalltorp i Askersund (Spong 1935) och i Nordhult 1989.

Den betraktades som ett svårt ogräs i Sverige (Lyttkens 1885) men inga uppgifter från Närke tyder på problem vid odling. Åtminstone numera är förekomster i sandjordsträdor mkt sälls. och i åkrar ses den aldrig.

Gammal bofast art; förr även odlad på torvtak (Gosselman 1865).

Sedum maximum; S. telephium ssp. maximum

Vanlig kärleksört växer på öppen eller halvöppen torr mark, särskilt på berghyllor, kring hällar och på annan blockig och stenig mark, till exempel på klippöar i norra skärgården och i bryn vid havet. Arten är vanlig kring stenrösen och på vägkanter. Förr växte den som åkerogräs i västra Småland (känt från Hylte Femsjö och Jälluntofta, E. Fries ms 1810a respektive Forsander ms 1820), och det händer ännu att den koloniserar vallåkrar och igenlagda åkrar. Tidigare planterades den ofta på torvtak. Den har också använts som prydnadsväxt och står ibland kvar på stenmurar och i gamla trädgårdar.

Vanlig kärleksört växer på öppen, torrängsartad mark nära kusten, men även i vägrenar, åkerkanter, stenrösen och på andra ställen i närheten av bebyggelse. Den är allra vanligast på mellersta Ölands västra sida. Arten indikerar god tillgång på lättillgängligt fosfat (Tyler 1996) och den undviker därför de mest kalkrika markerna där fosfor är hårt bundet till kalcium. Förekomster på alvarmark är därför ovanliga. Men i den så kallade hasselkarsten söder om Tornrör, Sandby sn, växer vanlig kärleksört flerstädes i karstsprickor tillsammans med bland annat gulkronill Hippocrepis emerus och murruta Asplenium ruta-muraria.

Under inventeringen har en del inventerare rapporterat på underartsnivå medan andra rapporterat på artnivå. Vi har utgått från att samtliga rapporter, där inget annat särskilt sägs, gäller underarten vanlig kärleksört. Enstaka uppgifter skulle kunna avse någon förvildad art, men det bör inte påverka utbredningsbilden. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
I naturlig miljö främst på kustnära lokaler på nordöstra Gotland: på kalkgrus (strandvallar), block och klippor, i klintmiljöer och grottor samt på torr gräsmark. Merparten av växtplatserna finns emellertid i kulturpräglade miljöer, såsom vid gårdar, i steniga åkrar, i vägkanter, på skräphögar och på soptippar; kanske spridd med utkast från odling (släketäkt kan möjligen vara en annan källa). Under Projekt Gotlands flora funnen från Hoburgen i Sundre (isolerad naturlig förekomst) till Fårö. Johansson (1897) angav ”Flerst.”, vilket motsvarar dagens frekvens. Han uppgav minst 27 lokaler (inklusive kanske kulturspridda förekomster i åkrar inom flera socknar). Förmodligen är frekvens och miljö ganska oförändrade sedan slutet av 1800-talet.

Kärleksört växer solöppet i stenbunden mark. Vid havet finner man den i hällmarker, på blockstränder samt i skrevor och springor på havsklippor, där den praktiskt taget aldrig saknas på mindre öar och skär. I inlandet finner man kärleksört på klipphyllor, i vägskärningar, på vägkanter, åkerholmar samt vid stenmurar och rösen.