vanlig gråbinka

1770 Erigeron acer L. subsp. acer

This Eurasiatic subspecies belongs to a complex of more or less well-defined taxa. Fl. Eur. 4/1976, p. 118 distinguishes, besides subsp. acer and two doubtful subspecies, four subspecies, each with rather distinct distribution areas (cf. no. 1771 and Hultén, Circumpol. Il, p. 288). Subsp. acer has, together with var. debilis Gray in northwestern North America and E. elatus Greene throughout Canada, a circumpolar distribution (Hultén, I. cit.).

Vanlig gråbinka växer på solöppna platser på torr, näringsfattig, bar, sandig eller grusig mark. Vanligast är den vid hamnar, på stationsområden, banvallar, vägkanter, industrimark och grusplaner samt i slänter och övergivna grustag. Ibland påträffas den på slitna betesmarker och övergivna åkrar, någon enstaka gång i torrängar på åsar.
Funnen i 717 rutor; tidigare uppgifter från 219 rutor. Ojämnt spridd, traktvis vanlig men ganska sällsynt i västra och centrala Småland; sällsynt i klippskärgården. – Gammal kulturföljeslagare.

Troligen ursprunglig, växer på torr, sandig eller grusig mark på åsar och backar i betesmarker och på bangårdar, banvallar, vägkanter, industriområden och i grustag. Vanlig till ganska vanlig i östra och centrala delen av landskapet, i väster sällsynt. 806 lokaler i 365 rutor (44 %).

Europa, Asien. I Sverige hela landet. I Sörmland tämligen allmän – (29%). Vanlig gråbinka är flerårig och växer helst på öppen sandig–grusig mark, där den kan bli ymnig. Den uppträder ofta på banvallar och i bottnar av grustäkter, någon gång också på sandiga skogsbilvägar, i vägskärningar och på gårdsplaner. I flera fall funnen på hällar av urkalksten. Tidigare har även subsp. droebachiensis – kalbinka rapporterats från landskapet. Den har inte återfunnits under inventeringen men är möjligen förbisedd.

Gråbinkan hör hemma i sandiga backar och slänter, helst i lite örtrika miljöer. Den är typisk för glaciofluviala avlagringar i kust och dalgångar, t.ex. på rullstensåsarnas sydsidor. Arten är annuell eller bienn och behöver lätt eroderade ytor för frögroning, som branta slänter eller gamla grustag. Den tycks vara svagt kalkgynnad men är funnen även på odlingar i sura höjdområden, t.ex. Liden Nordansjö och Ljustorp Laxsjön. En nyare biotop, som passar gråbinkan utmärkt, är nygjorda höga vägslänter längs de stora vägarna. Där har den idag sina största förekomster och växer med tjärblomster Viscaria vulgaris, gråfibbla Pilosella officinarum, färgkulla Anthemis tinctoria m.fl. Idag är gråbinka också vanlig vid kraftverksdammar och på grusiga strandplaner, särskilt längs Indalsälven. I tätorterna ser man den ibland på industriområden, banvallar och gamla kajer. Små obeständiga förekomster kan dyka upp på jordblottor i torr slåtter- och betesäng.
Möjligen har gråbinkan mer naturliga ståndorter på stränder, både vid havet och vid inlandsvatten. Den växer då rätt långt upp bland gräs på sandstränder, gärna vid slitna badplatser, gistvallar eller beten. Någon gång är den funnen i lätt eroderad älvbrink och på sandiga deltaöar, t.ex. Älgsand och närliggande småöar i Timrå. Den uppträder inte ofta på hällmarker men är sedd på betespåverkade kalkhällar vid Alnö Smedsgården.