vanlig brudsporre

Vanlig brudsporre ses i miljöer som slåtterängar, måttligt betade torr–friskängar, tuviga kalkfuktängar som är svagt–måttligt hävdade, rikkärr, fuktiga dynsvackor och i kanten av ohävdade agkärr. Bland extrema växtplatser kan nämnas uppfrysningsmark och vätar på Stora Alvaret.

Vanlig brudsporre växer främst inom Mittlandet, östra sjömarken och delar av västra stenkusten. På Stora Alvaret är den ganska sparsamt förekommande och ses främst vid de större alvarträsken. Väster om väg 136, från Borgholm i norr till Ås sn i söder, saknas orkidén. Detta mönster känns igen från andra växter som är knutna till kalkpåverkade marker. De tidigblommande populationerna (se nedan) har troligen minskat då kvalitén på deras habitat försämrats.

Vanlig brudsporre har en utsträckt blomningstid med början första veckan i juni och en topp runt midsommar. Men det finns brudsporrar som blommar långt senare, under hela juli månad. De tidigblommande formerna går inte skilja morfologiskt från de senblommande. Forskning har visat att den tidigblommande brudsporren skiljer sig genetiskt från den senblommande; den tidigblommande har närmare släktskap med luktsporre G. odoratissima. Senblommande vanlig brudsporre å andra sidan står närmare praktsporre G. conopsea subsp. densiflora (Gustafsson & Lönn 2003).

Tidigblommande vanlig brudsporre växer på torr–frisk, kalkpåverkad mark som är hävdad genom slåtter eller måttligt betad. Följeväxter på Öland är ofta ängsnattviol Platanthera bifolia subsp. bifolia, flentimotej Phleum phleoides, backklöver Trifolium montanum och ljus solvända Helianthemum nummularium subsp. nummularium. Senblommande vanlig brudsporre växer på frisk–fuktig, kalkpåverkad mark som kan vara ohävdad eller måttligt betad. Följeväxter är gräsull Eriophorum latifolium, majviva Primula farinosa, slåtterblomma Parnassia palustris, småvänderot Valeriana dioica och ängsstarr Carex hostiana. I dagsläget är hoten många främst mot de hävdberoende och tidigblommande populationerna i vårt land medan de senblommande klarar sig bättre. Men senblommande vanlig brudsporre är knepig att skilja från småvuxna plantor av praktsporre. På många lokaler finns båda underarterna och gränsdragningen blir svår.

I en studie som jämför brudsporrar i södra Sverige med dem i centrala Norge har intressanta resultat framkommit. I Sverige är de viktigaste pollinatörerna nattaktiva medan de i Norge är dagaktiva. Detta har lett till att svenska brudsporrar avger mer doftämnen nattetid än de norska; denna skillnad kvarstod om brudsporrarna flyttades till en annan omgivning vilket tyder på att egenskapen är genetiskt betingad. Även vilka doftämnen som avges dag- respektive nattetid skiljer men skillnaden var inte signifikant mellan populationerna (Chapurlat m. fl. 2018).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Vanlig brudsporre börjar blomma redan i början av juni. Den bildar ofta rika bestånd i friska till fuktiga ängen och annan gräsmark. Med sin tidiga blomning är den väl anpassad till traditionell slåtter. Den kan emellertid även påträffas i fuktängar, kärr och frisk skogsmark och kan då även stå tillsammans med praktsporre ssp. densiflora. Pettersson (1958 s. 91) skrev: ”Under det äldre kulturlandskapets upplösning har mer oordnade förhållanden inträtt, och det är inte längre så lätt att hålla isär var. densiflora som tidigare.” Medan Johansson (1897) beskrev vanlig brudsporre som ”Mycket allm.” får den i dag karakteriseras som tämligen allmän, en klar tillbakagång under 1900-talet. Vanlig brudsporre förekom på Johanssons tid troligen mest i kulturlandskapet, och de växtplatserna har minskat starkt. Denna minskning har inte kompenserats av att vanlig brudsporre kunnat erövra ny terräng i ohävdad mark.

Vitblommiga individer är inte ovanliga (Fries 1932, Larsson 1994).