ulltistel

Gammal bofast art.

Tillfälligt införd med barlast.- 1 (1).

(Hultén 1950.)

1860 Onopordon acanthium L.

This species occurs as a native plant probably in parts of Europe and W. Asia. Besides subsp. acanthium, two subspecies with restricted geographical distribution are distinguished (Fl. Eur. 4/1976, p. 245 f.). The species has spread northwards with human activities. It has been introduced into N. and S. America, Australia and New Zealand.

Ulltistel, som är hemmahörande i stora delar av Europa och i Främre Asien, är en relativt sent inkommen men numera bofast art. Den tvååriga tisteln är dock ganska obeständig på de olika växtplatserna, vanligen hamn- och utfyllnadsområden samt avfallsplatser. Ulltisteln odlas ibland som prydnadsväxt och åtminstone en del av de vildväxande förekomsterna har sitt ursprung i trädgårdsodlade exemplar.

Storvuxet ogräs vars frön kan gro efter lång vila i jorden. Växten är förvildad i Sverige sedan 1730-talet.

1; bofast på en lokal i Mälarområdets mest klimatgynnade, SÖ. del: Ängsö Berg [1870-talet enligt WALLDÉN 1955] (A. E. Luhr enligt SAMUELSSON 1925) - (WALLDÉN 1955) -77(!: askskuggad, S-vänd sandtagsbrink på kal, humusrik, eroderande sand, 4 blommande exemplar + flera bladrosetter; tillsammans med Cynoglossum, Anchusa officinalis m.fl.). - Dessutom några tillfälliga exemplar på andra håll: nedan.

Som bofast sydligt suboceanisk med stora krav på lång och varm vegetationsperiod och milda vintrar. Utbredningstyp: S13.

Ulltistel är ursprunglig i delar av Europa och västra Asien men har gamla anor som odlad prydnads- och köksväxt. De outslagna blomkorgarna kan anrättas som kronärtskockor.

Ulltistel växer på öppen, torr och näringsrik mark, ofta på starkt kulturpåverkade lokaler. Den är vanlig i gamla stenbrott, grustag, på tippade högar med jord eller kalksten, lantbruksdeponier och som ogräs i trädgårdar. Ulltistel är även frekvent förekommande i vägkanter och dyker upp när grävningar eller skrapningar sker så att jorden blottläggs. Troligen har växten en viss frövila och kan avvakta lämpliga betingelser. Ibland är den noterad på steniga eller sandiga havsstränder, i åkerkanter och kvävepåverkade betesmarker.

Ulltistel är spridd över ön men sällsynt på Stora Alvaret där den främst återfinns i gamla stenbrott och på nyligen tippade jordhögar. En viss västlig slagsida föreligger idag liksom förr. Ulltistel har expanderat och idag saknas fynd endast i Löt sn. Speciellt på östra sidan av ön, från Långlöt sn och söderut till Hulterstad, har många fynd tillkommit. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare, någon gång förvildad, bofast.
Gårdar, jord- och soptippar, ruderatmark, vägkanter, fårbeten; även grottor och rasmark, alvarmark, åkrar och hamnmiljöer. Ulltistel odlas ibland och förvildas åtmins-tone någon gång (Johansson 1998). Arten har uppenbarligen en stor fröreserv och kan hastigt blossa upp i stora bestånd om jorden rörs om, för att vara borta några år senare. Äldre fynd har gjorts på 46 växtplatser, så artens frekvens är rätt konstant.

Ulltistel är kalkgynnad och växer på torr, näringsrik jord vid hamnar och på skräpmarker. Den verkar åtminstone i äldre tid ha haft förmåga att hålla sig länge kvar på lokalerna. Primärfyndet ovan och ett fynd redan året därpå, från "Edet utanför västra Hisingen … troligen ditförd med barlast, ty få svenska växter kunna för dessa kala klippor vara mer främmande än denna” (Areschoug 1837), är från två närliggande öar. Vid Edet som senare kallas Stora Varholmen sågs arten fortfarande rikligt så sent som 1956 av Harald Fries.

Ulltisteln är en tvåårig eller flerårig art vars plantor dör efter blomningen. Det är en gammal gårdsväxt som ursprungligen odlats som prydnadsväxt och förvildats på näringsrik, lucker, gärna kalkrik men inte alltför torr gårdsmark och därefter kommit ut på skräpmarker, lastningsplatser och liknande. Den har aldrig varit vanlig i Sörmland och har under 1900-talet försvunnit från många lokaler. Ulltisteln är hotad i Sörmland. Eftersom växten är tvåårig, är den beroende av kontinuerlig tillgång till öppen jord. Detta kräver i många fall viss vård av själva växtplatsen. Information till gårdsägare att underhålla groningsmiljön för arten är en möjlighet att säkra kvarvarande växtplatser.

Europa, södra Asien. I Sverige spridd upp till Ångermanland men med stora luckor i utbredningen.