trådfräken

14 Equisetum scirpoides Michx

This distinct, although sometimes not clearly identified species occurs in the arctic and boreal regions of Eurasia and N. America. The distribution, especially in the C. and E. Asiatic area, should be better verified. There may, however, be a gap in central Siberia. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 36 and map 30).

Nordlig art, bunden till frisk–fuktig kalkrik mark, om den inte trängs ut genom igenväxning, helst på grövre material vid kalkbrott. Närkelokalen är den sydligaste kända i Sverige (Flora Nordica 1).

Sällsynt; kalkbunden: en lokalgrupp i Sala, Centrala kalkområdet, kvar åtminstone på en lokal (1); en annan i Vikers kalkområde; en förekomst i Håkansboda d:o i Ramsberg N. Lokalerna bildar den arktiskt boreala växtens (ej absoluta) svenska S-gräns. Någon klimattendens kan inte spåras i Västmanland. Utbredningstyp: N5.

Först uppgiven av Thedenius (1842, manuskript). Han samlade arten i Tännäs Funäsdalsberget (1842, S, UPS).

Troligen förbisedd och något vanligare i rikkärrens randvegetation i västra Ångermanland än nedanstående uppgifter visar. Kalkberoende, vid kusten troligen endast i anslutning till skalgrus.

Trådfräken och smalfräken

Trådfräken och smalfräken är de två minsta fräkenarterna. Båda arterna har tunna men styva och vintergröna stjälkar som alltid är ogrenade men utgår från en grenad underjordisk jordstam. Trådfräkens stjälk är solid medan smalfräkens är något ihålig. Stjälkslidornas tänder är hos båda arterna vitkantade. Sporaxen som har tydliga små spetsar i toppen sitter högst upp på vanliga skott och är hos smalfräken cirka en halv centimeter långt och hos trådfräken endast 2–3 mm. Trådfräkens sporax kan först vara svåra att se då de ofta är inneslutna i en stjälkslida.

Arterna kan hittas i en mängd olika miljöer t.ex. kärr, stränder, fuktiga skogar och fjällhedar. Ståndorterna är dock oftast fuktiga och kalkrika. Vanligast är arterna i fjällen och i Norrlands skogsland men förekommer även sällsynt ned till Skåne (smalfräken) och då endast i rikkärr.

Förväxlingsrisk:
Det kan vara svårt att skilja tråd- och smalfräken från ogrenade exemplar av de variabla arterna åkerfräken (Equisetum arvense) och kärrfräken (E. palustre). Dessa har dock skott som vissnar på hösten och därför inte är lika styva som hos de små fräkenarterna. Åkerfräken har dessutom aldrig sporax på vanliga gröna skott och kärrfräkens sporax är ca. en centimeter långt och har trubbig topp.
Skavfräken (E. hyemale) har också ogrenade vintergröna stjälkar men kan lätt särskiljas då den är mycket sträv och har en tydligare ihålig stjälk som man därför lätt kan trycka ihop.

Den svenska utbredningen för trådfräken är nordlig med den sydligaste förekomsten i Närke. Den växer även på Åland. 

Trådfräken växer på kalkrik mark i den södra delen av sitt svenska utbredningsområde, medan den längre norrut inte är så kalkberoende. Den förekommer i Uppland i fuktiga, örtrika skogar, i bäckdalar och stundom i störda miljöer som dikeskanter, åsgropar och övergivna grustag.

Förändring -68 %. – Trådfräken missgynnas av det tätnande fältskiktet i skogarna, vilket är resultatet av ökat kvävenedfall och minskat skogsbete. Se även Maad m.fl. (2009).

Trådfräken är en ursprunglig art. I Gävletraktens växter 1863 uppges den förekomma flerstädes, men inga lokaler preciseras. Troligen var arten ungefär lika sällsynt under 1800-talet som idag.

Bland följeväxterna ingår ofta andra kalkgynnade arter, särskilt blåsippa, men vanliga skogsörter som stenbär, blodrot, humleblomster och liljekonvalj dominerar. På lokaler i grustag är hårstarr och smalfräken typiska.

Visserligen är smalfräken i allmänhet betydligt grövre än trådfräken, men grupper av stammar av smalfräken kan vara lika trådlikt smala som trådfräkenstammar, så att arterna lätt förväxlas. De bägge arterna kan också växa tillsammans, med jordstammar invävda i var andra. Trots att antalet slidtänder oftast skiljer arterna kan bägge arterna ha fyra slidtänder i kransen. Då får man lov att ta andra karaktärer till hjälp. En ofta tydlig karaktär är att trådfräken har långa snett utstående uddar på slidtänderna, medan smalfräken har kortare och mindre utstående. Tyvärr är dessa uddar bräckliga och kan ha brutits av. Trådfräken har ofta starkt krökta stammar, medan smalfräkenstammarna brukar vara tämligen raka. Ytterligare en karaktär som anges i litteraturen är, att smalfräken ska ha ihåliga stammar och trådfräken solida. Smala smalfräkenstammar är dock också solida. Mönstret av åsar och fåror på stammen är en pålitlig skiljekaraktär för stammar av alla dimensioner. Trådfräken har enkla åsar, skilda av enkla fåror. Åsarna är jämnt fördelade runt stammens omkrets. Smalfräken har dubbelåsar skilda av fåror, se fotona.

Trådfräken är säkerligen en av de starkt förbisedda arterna, därför att man måste ner på knä för att vara säker på att kunna se den. Bara när den växer på naken jord, som i kanten av ett dike eller väg, eller när den avtecknar sig mot vattnet i en bäck, är den lätt att få syn på när man står upp. Belysande är fyndet i ett rikkärr i Ytterhogdal, som gjordes därför att en mosstuva togs upp för närmare granskning av de ingående mossarterna. Trådfräken växte i mosstuvan. Vi vet alltså ändå mindre om denna arts livsmönster än om de andra fräkenarternas.
Trådfräken övervintrar grön.