tandrot

927 Cardamine bulbifera (L.) Cr.

Syn.: Dentaria bulbifera L.

This species is mainly restricted to Europe. The distribution may partly be discontinuous. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 186.

Tandrot är ursprunglig. Den skuggälskande, kalkgynnade och näringskrävande arten växer vanligen i små bestånd på mullrik mark i bokskogar men även i rikare lövblandskogar, oftast i sluttningar eller bergbranter.

Mulljordsväxt i skuggiga ädellövskogar, sällan sedd i naturlig vegetation som i klippspringor i branter V om Lekhyttan i Knista 1949 (Broddeson, S) och i ett ”sydväxtberg” NV om Solberg i Tysslinge (Löfgren 1994). De rikaste förekomsterna finnar man vid Hjälmarens stränder och öar.

Örtrika ek-hassellundar är den vanligaste växt ­platsen för den fleråriga tandroten men den före­kommer även i örtrik granskog. Arten sätter sällan frö hos oss utan sprids nästan helt med krypande jordstammar och med groddknoppar som bildas i bladvecken.

Europa, västra Asien. I Sverige sydlig, upp till Bohuslän och Uppland med några utpostlokaler vid Norrlandskusten.

Tämligen allmän i Ridöarkipelagen, för övrigt spridd i Mälarens övärld; några lokaler på Mälarområdets fastland; en stänklokaler i Skogslåglandet och en i Nedre Bergslagen Sistnämnda förekomster i ängsskogssamhällen av reliktnatur (i skyddad ravin respektive skogsmark på kalkgrund; se nedan). Temperaturklimatiskt och edafiskt fordrande (men förekommer vid Östersjökusten upp till Ångermanland). Utbredningstyp: S10.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Svensk nordgräns i Nordingrå. Samtliga lokaler förut redovisade av Mascher (1970a, 1976b). - 3 (1).

Tandrot är en vanlig växt i Ölands alla lundar där den växer på kalk- och mullrik mark. Den ses i hässlen (även betade), ädellövskog, annan lövskog samt ibland i tallskog. Ofta växer den i bryn eller längs de stigar och vägar som passerar genom skogsmiljöer. Åtminstone initialt gynnas den av måttliga röjningar och gallringar. Tandrot är även tillfälligt noterad på högar med bränd alunskiffer, en extrem miljö kan tyckas för en lundväxt.

Tandrot har en ojämn utbredning på Öland och är beroende av skoglig kontinuitet. Den växer därför främst inom Mittlandet och i den västra kustskogen dvs. den följer utbredningen för rikare och historiska lövskogar. Den är också vanlig i de nordligaste socknarna, från Böda och söderut till Föra. På det skogfattiga sydöstra Öland är den obefintlig. Även på sydvästra delen av ön är den ovanlig och inte återfunnen i Mörbylilla, Ventlinge sn, där Sterner noterade den 1917. I stället har den idag sina sydligaste lokaler i Albrunna lund, S. Möckleby sn, med flera rika förekomster. Lite märkligt är att tidigare inventeringar inte noterat växten på denna välbesökta lokal. Tandrot växer idag även på östra Öland, från Långlöt sn i norr till Stenåsa i söder, där den tidigare var okänd. Växten bör ha svårt att sprida sig till nya lokaler eftersom den sällan bildar frön utan förökar sig med groddknoppar eller genom tillväxt av jordstammar. Utbredningskartan visar i stort Ölands historiska skogsområden. En tilltagande beskogning av landskapet har gynnat tandrot. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lövdungar med hassel och ek, på socklar i sumpig blandskog samt i inre delen av kalkklyfta och i en grotta. Tandrot är förvånansvärt sällsynt på Gotland, där den under Projekt Gotlands flora har setts på ursprungslokalen samt ytterligare tre växtplatser, varav en (på Fårö) hyser flera bestånd.

Tandrot växer i näringsrik, gärna skalblandad jord på frisk till fuktig mark i lundar och andra lövskogar, men även i örtrik granskog. Den förekommer gärna i steniga sluttningar eller i rasmark. Arten förökar sig sällan med frön utan med groddknoppar och jordstammar, vilket gör att den har svårt att sprida sig till nya platser. Däremot är den ofta långlivad på sina lokaler, vilket framgår av kartorna.

Tandrotens fröproduktion och frögroning i Hälsingland är okänd. Groddknoppar produceras i betydligt större antal än blommor, faller av och utvecklar klena vita jordstammar i jordens ytlager. Enligt Gustafsson (2003) sätter tandrotens spridningsförmåga gränsen för dess utbredning. På den enda lokalen i Hälsingland har tandroten en stor och tät population med tämligen skarp avgränsning. Efter att dess blad har vissnat finns rikligt med naken jord mellan de plantor av övriga arter som finns på lokalen. De vita, cirka 4 mm grova jordstammarna med markanta tänder genomkorsar myllan i ett tätt nätverk ner till åtminstone en decimeters djup. Grövre (äldre) jordstammar når djupare ned än de klenare. Jordstammarna smakar kål, inte oangenämt skarpt.
En jordstam som förvaras fuktigt och ljust blir mörkt violett, småningom nästan svart som plantans groddknoppar, och utvecklar själv groddknoppar i spetsen.
Tandrotens blad kommer samtidigt med vitsippans, före liljekonvaljens. Inga skador har setts på blad och jordstammar i vild miljö.
Arten blommar i skogsstjärnans tid, då det på dess lokal blommar även ormbär, trolldruva, vårärt, skogsviol och skogstry, medan liljekonvalj, hässlebrodd och sårläka är i knopp. De flesta plantorna blommar inte. På de glest stående blommande plantorna är blommorna många och stora, ljuslila och synliga på långt håll. De är doftlösa men besöks av mängder av flugor, bland andra små slanka blomflugor. I linneans tid är arten överblommad och har omogna fruktämnen men färdigutvecklade groddknoppar.
Hela den ovanjordiska delen utom groddknopparna vissnar tidigt. När höstfärgerna börjar komma, medan de flesta arterna i fältskiktet fortfarande är gröna, ligger stjälkarna vitgula och slaka på marken, medan det av bladen inte syns någonting.
Tandrot har i Hälsingland påträffats bara på Långnäsudden i Bergvik, 55 m över havet. Den växer där i hundratusental tillsammans med mycket krävande mullarter i djup mulljord i sydsluttning på en moränås vid Bergviken. Utom de ovan nämnda finns även till exempel följande: träjon, tvåblad, blåsippa, revsmörblomma, skogsvicker, underviol, lönn, flenört och hundkäx. En del vanliga skogsarter saknas där eller är ovanliga: ekbräken, hultbräken, tall, vårfryle, krus­tåtel, skogsstjärna, blåbär och lingon. Lawesson & Mark (2000) uppger att mark-pH är 7,2 på tandrotens lokaler, vilket är högre än på någon annan dansk skogsarts lokaler. Bild i Natur och vegetation, sid. 101.
Kirskålens närvaro på platsen leder tankarna till kulturpåverkan, och ett par hundra meter från lokalen har marken odlats för kanske hundra år sedan. Förutom kirskål och hundkäx saknas dock kulturföljeslagare på lokalen. Kirskål har ätliga blad, tandrot uppges ha ätliga blad och groddknoppar. Hässleklocka och tandrot har ätliga jordstammar.