Taxasida

svinmålla (aggregat)

Chenopodium album agg.

svinmålla (aggregat) är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

svinmålla (aggregat) är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Taxonomi
Art
Chenopodium album agg.
Namn

Inga alternativa namn hittades.

Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Innan uppdelningen av C. album och suecicum fastställdes (jfr Uotila 1978) kallades dessa omväxlande C. album eller C. viride m.m. I Samzelius förekommer båda namnen.

Mållor uppträdde i Kvismardalens havreåkrar i stora mängder efter sjösänkningen (Östman 1902) och de betraktades som Mellansveriges 10:e värsta ogräs i en enkät hos lantbrukarna (Bolin 1922). Lämningar är kända i Sverige från järnåldern sedan omkr. 2 000 år (Hjelqvist 1952).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast artgrupp.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Av Uotila bestämda kollekter av C. album finns från Tännäs, Hede och Sveg, medan C. suecicum föreligger från Vemdalen, Tännäs. Hede, Linsell, Sveg och Överhogdal.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Kommentar: omfattar svinmålla C. album s. str. och svenskmålla C. suecicum vilka inte kan särskiljas utan mogen frukt varför kollektiv behandling ofta varit nödvändig under inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Svinmålla och svenskmålla står varann mycket nära. De är genetiskt väl skilda men är svåra att hålla isär eftersom båda varierar starkt, särskilt i vegetativa karaktärer. De båda arterna definierades tydligt först på 1930-talet av schweizaren Paul Aellen; i Norden har de utretts noggrant särskilt av Pertti Uotila (1978). Under inventeringen skildes de inte åt av alla inventerare, och en kollektiv rubrik är därför nödvändig. Obelagda uppgifter om svin- och svenskmålla före mitten av 1900-talet är osäkra och tas inte upp nedan under arterna.
Funnen i 1395 rutor; tidigare uppgifter från 177 rutor. Artgruppen är mycket vanlig.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Svinmålla och svenskmålla är närstående och svåra att skilja åt. Svenskmållan är relativt sent utbruten ur svinmålla. Under inventeringen har arterna i huvudsak hanterats kollektivt. De uppträder i likartade miljöer och ofta tillsammans.
Svin- och svenskmålla är gamla kulturföljeslagare. De har förr kallats »lortmålla« i Årsunda och Österfärnebo. Artparet innefattades under svinmålla i tidigare litteratur och betecknades då som allmänna.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Svin- och svenskmålla beskrevs inte som skilda arter av Lid (1974) och har i vår inventering i allmänhet inte hållits isär. En grundligare utredning av dem publi­cerades av Uotila (1978). Enligt honom finns svenskmålla på flera håll i Hälsingland, och är att döma av antalet belagda fynd i Riksmuseet (43) betydligt vanligare än svinmålla (5 fynd). Dessa fynd ger dock ingen information om eventuella skillnader i arternas utbredning eller ekologi. Alla belägg för svinmålla är visserligen från kustsocknarna, men detta gäller även en stor majoritet av svenskmållans belägg. Beskrivningen nedan gäller för artparet, kallat svinmålla.
Fröna gror oftast på våren och utvecklas snabbt till plantor som i sin helhet dör på hösten.