svinamarant

Svinamarant förekommer tillfälligt på ruderatmark och som åkerogräs. Den härstammar från Nordamerika (Tutin m fl 1993) och uppmärksammades i Sverige första gången 1848.

1; Skogslåglandet: Sala Sala 1889 (C. H. Joh., JOH). - Efemerofyt. Xenofyt. Amerikansk art, vars invandringssätt utan ståndortsuppgifter är svårt att yttra sig om.

705 Amaranthus retroflexus L.

This not very variable species is supposed to be of Central American origin but has probably been introduced into N. America. Further it is widely spread by man in the tropics and mast of the temperate zone. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 135.

Nordamerikansk art, i Sverige utkommen från prydnadsodling eller med fågelfrö (Flora Nordica 2), förvildad i Sverige sedan 1848.

Tillfälligt inkommen, tidigare bl.a. med sjöfarten.

Status: ursprungligen inkommen som adventivväxt med diverse frövaror, gödselmedel, hönsfoder och fågelfrö; ännu i dag oftast tillfälligt inkommen men ibland självförökande och åtminstone lokalt etablerad och bofast. Först uppgiven 1870 från Malmö (Lilja 1870).
Förändring och hot: troligen först i sen tid etablerad och bofast och uppgiven från blott ungefär hälften så många (ca 30) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Svinamarant är ursprunglig i Nordamerika och inkommen till Sverige som förorening i frövaror (foder och fågelmat) samt med importerat spannmål. Den växer på frisk, blottad och näringsrik mark. Vanliga växtmiljöer är åkrar med grödor som fodermajs, potatis eller förr sockerbetor. Idag förekommer svinamarant främst i diverse ruderatmiljöer såsom jordhögar, stentippar och kompostanläggningar. Dessutom uppträder den som rabattogräs, vid fågelmatningsställen, i nyanlagda gräsmattor, bevattningsdammar och vägkanter. Vid enstaka tillfällen har den noterats i uppsparkade sandfläckar i betesmark, på gamla driftvallar och i röjda kraftledningsgator.

Svinamarant växer främst längs västra Öland vilket även lyfts fram i Sterner (1986). Fynden är koncentrerade till de större tätorterna Borgholm, Färjestaden och Mörbylånga. Norr om Borgholm är fynden få liksom på östra Öland. I området runt Stora Frö, Vickleby sn, har växten kontinuitet sedan 1935 i ruderatmiljöer och åkrar. Svinamarant har haft en tydlig expansion och denna kan förväntas fortsätta. Växten bedöms bofast på Öland.

Inkommen, bofast.

Inkommen, tillfällig.
De tidigaste fynden härrörde från fartygstrafiken på hamnarna. Från slutet av 1800-talet och framåt finns dessutom ett antal fynd, nästan alla i potatisåkrar, ofta rikligt. På några lokaler fanns arten under så lång tid att den då kunde betraktas som bofast. I våra dagar är den tillfällig, funnen som ”svårutrotat ogräs” i grönsaksodling, troligen inkommen som förorening i trädgårdsfrö 1986 (Snogerup & Snogerup 1986) samt vid två tillfällen som ogräs i rabatter eller trädgårdsland, i dessa fall möjligen spridd med fågelfrö; även på en soptipp, i grus invid ett hus samt på en fodervall. Äldre belägg finns från 16 socknar.

Ursprungligen inkommen från Nordamerika. Arten förekommer sällsynt på skräpmarker av olika slag som ruderatmarker och sopstationer. Liksom många andra arter som kommit in med spannmål, ull, bomull och andra varor var svinamarant vanligare förr beroende på den tidens godshantering. 

Svinamarant är ettårig och sprids regelbundet med importerade frövaror, numera förmodligen mest med fågelfrö. Den är en inkomling som endast efter mycket varma som rar hinner sätta frö hos oss. De flesta fynden har gjorts på tippar och fågelmatningsplatser.

Södra Nordamerika, i Sverige tillfälligt införd.

Referens: