svenskt björnbär

Gammal bofast art.

Status: sannolikt gammal och bofast, men först funnen år 2000 på ovannämnda lokaler i Hjärsås (ÅSv).
Kommentar: B, granskare GWt i samråd med APe.

Detta björnbär har länge gått under namnet fynbjörnbär R. fioniae. Men redan under 1920-talet noterade man att det skilde sig från det äkta fynbjörnbäret, som förekommer i Danmark. Det dröjde dock ytterligare 60 år innan det blev beskrivet som en självständig art, svenskt björnbär R. suecicus (Weber & Karlsson 1988). Dess utbredning är begränsad till svenska östkusten, där det förekommer åtminstone från västra Blekinge till södra Södermanland; uppgifter från Skåne är osäkra. Bland de svenska krypbjörnbären är arten lätt att känna igen på de rombiska ändsmåbladen, de svaga taggarna och de varmt rosa blommorna.

Svenskt björnbär är en sällsynt art på Öland med spridda lokaler på västra sidan, från Borgholm och söderut till Kastlösa sn. Arten växer i samma miljöer som andra krypbjörnbärsarter och det finns ingen känd förklaring till sällsyntheten. På det svenska fastlandet är svenskt björnbär ganska vanligt här och där längs ostkusten, men utbredningen är mer uppsplittrad än för många andra krypbjörnbärsarter.

Svenskt björnbär fick sitt giltiga namn på artnivå först 1988 (Weber & Karlsson 1988). Tidigare kallades arten bland annat R. fioniae var. benefixus. Man känner igen arten på årsskottens korta och täta taggar, uddbladens rombiska form med den största bredden ovanför mitten och de (särskilt i knopp) mörkt rosa blommorna.

Gammal, bofast.

Svenskt björnbär är det senast beskrivna av Sörmlands björnbär. Inte förrän 1988 fick arten sitt vetenskapliga namn (Weber & Karlsson 1988). I Sörmland upptäcktes den redan i slutet av 1800-talet, först i Nyköpingstrakten och senare i Nacka. Arten identifierades vid denna tid som fynbjörnbär – R. fioniae (Almquist & Asplund 1937), men denna art är inte känd i våra trakter. Inte funnen utanför Sverige där den växer utmed östkusten från Skåne till Sörmland. Svenskt björnbär växer främst i varma sydvända sluttningar och bergsbranter, ofta på vägslänter. Arten är tydligt värmegynnad, men inte lika bunden till kusten som övriga arter av krypbjörnbär och tycks helt saknas i skärgården.