svartkämpar

Se jättesvartkämpar Plantago lanceolata subsp. altissima och vanliga svartkämpar Plantago lanceolata subsp. lanceolata.

Gammal bofast art.

Allmän

Svartkämpar är en slåtter- och betesgynnad art som växer på torr till frisk, ljusöppen och gräsdominerad mark - strandhedar, klippstränder, naturbetesmarker, igenväxande odlingsmark, åker- och vägrenar, gräsmattor och ruderatmarker.

Svartkämpar anses vara en gammal, kulturberoende art som oavsiktligt införts till vårt land mycket tidigt med mänsklig odling (Hård av Segerstad 1953, Pettersson 1958) men som också inkommit med vallfrö i sen tid (Kolk 1955). Vid undersökningar på Roshultmyren öster om Halmstad fann dock Olausson (1957) pollen av svartkämpar i så tidiga lager, att han hade svårt att tänka sig kulturspridning.

Läkeväxt, konkurrenssvag i lågvuxen och mineralrik mark i hagar, åkrar, sandfält etc. Förr uppträdde den i slåtterängar och kolbottnar och fanns allm. på Mellansvenska myrodlingsvallar (Tolf 1903).

Förekomsten är allm. utom i trivial barrskog och myr samt i tätvuxna lundar m.m. Den kvarlever länge där igenväxningen dröjer. Vid Bistocken nära Ribbohyttan i Kvistbro, brukad mellan 1844 och 1900 fanns växten kvar 1996 (M. Andersson).

Pollen av svartkämpar i riklig mängd i Mossbymossen i Ekeby/Kumla tyder på skogsröjning och svedjning för knappt 5 000 år sedan (Florin 1961). Betydligt äldre är de tidigaste fynden i södra Kilsbergen, bl.a. vid Lillsjön i Kvistbro från senglacial–förboreal tid där de torde vara omkr. 9 000 år gamla (Florin 1969).

Vanligast på Mälarslätten, där den i två områden, Ängsö och socknarna närmast V om Galten, är allmän, för övrigt spridd-tämligen allmän i Skogslåglandets kulturområden tämligen sällsynt ; åter vanligare i Bergslagen (i V. Bergslagen möjligen, så som uppgetts av BINNING 1921, tämligen allmän). Att den är vanligare i Bergslagen än i Skogslåglandet kan sammanhänga med att den i förstnämnda området haft tillgång till större arealer ängsmark av lämplig beskaffenhet. Något men inte starkt kalk- och åsgynnad. Europeisk-västasiatisk art med utbredning i Sverige koncentrerad till S. ek-barrskogsregionen men med tämligen många förekomster i S. och mellersta Norrland. Utbredningstyp: S1.

Jämväl från ett område i Skogslåglandet, Ramnäs. har den publicerats som tämligen allmän (ERIKSSON 1967a). Vid min förfrågan hos författaren har jag dock inte kunnat få besked om någon mer lokal än den enda som namngetts i ERIKSSON (1967a).

Få sentida observationer. I förhistorisk tid troligen ej sällsynt kulturmarksart att döma av pollenanalyser. - 17 (14).

Denna art är endast känd från en lokal utöver de fyra, som anges av Birger (1908a).

1724 Plantago lanceolata L.

This polymorphic species is now widely distributed. Its geographic origin is uncertain, but it may probably be looked for in C., E. and S. Europe. From there the species has spread as a weed to large parts of the world (see the map). The spreading to Fennoscandia, for instance, was very early, viz. through farming during Neolithic times. However, special ecotypes, e. g. var. dubia Wahlenb., probably existed earlier and still exist on sea shores, lime-stone ground and similar open localities. The species is probably still spreading, for instance through Asia. The present distribution is circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 238 and map 229), although there is a wide gap from C. Siberia to Alaska. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 420.

Flerårig ört med bladrosett och kort jordstam. Rosettbladen som sitter tätt spiralvridna är brett lansettlika med parallella nerver och är kala–långhåriga. Den tilltryckt håriga blomstjälken är ogrenad, har under blomaxet tydliga kanter och är ofta dubbelt så lång som bladen. Alla hår är encelliga. Blommorna är små och oansenliga men har skyltande klarvita ståndarknappar som sticker ut från de täta axen.

Svartkämpar är vanlig på något näringsrik till mager torr–frisk mark. Den går att hitta i betesmark såväl som i gräsmattor samt på stränder och på olika sorters ruderatmark. Det är en allmän art i södra Sverige men i Norrland är den inskränkt till de södra delarna upp till Storsjöområdet.

Förväxlingsrisk:
Rödkämpar (P. media) har bredare blad som är mer tryckta mot marken, ofta med mot basen rödaktig bladskaft. Blomstjälken är helt rund och ser man i lupp är dess hår flercelliga.
Groblad (P. major) har även den rund stjälk, stora runda blad och saknar dessutom jordstam.
Svinrot (Scorzonera humilis) har mycket liknande blad men dessa har tydlig vit mjölksaft.

Svartkämpar växer både i något näringsfattiga och mer näringsrika miljöer. Med sin bladrosett hårt tryckt mot marken behåller den det mesta av sin bladmassa vid bete samtidigt som den gynnas av kreaturens tramp som stör markskiktet så att dess frön kan gro. En framgångsrik art måste klara att växa i många olika miljöer vilket svartkämpar gör: betade torrängar, ruderatmarker, gräsmattor, åkerkanter, vägrenar, havsstränder och skogar visar dess flexibilitet.

Utbredningen är jämn över hela Öland och svartkämpar är den enda art som noterats i samtliga inventeringsrutor. Växten är även vanlig på Stora Alvaret.

Svartkämpar varierar en del i utseende vad gäller plantornas storlek och hårighet. Denna mångformighet har tidigare beskrivits som olika varieteter. Från Öland är endast underarten vanliga svartkämpar subsp. lanceolata känd. Vid något tillfälle är växten rapporterad med ett grenat blomax.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: torrängar, hällmark (med sand), alvar, kalkberg, öppen hällmarkstallskog, strandängar, vägkanter, körvägar och trädgårdar (framför allt gräsmattor). Ofta antecknad i ängen.

Den tätt håriga form som Linné observerade är allmän på hällmark, alvarmark och torr ängsmark. Johansson (1897) redovisade den som b) dubia med kommentaren: ”Förekommer mer eller mindre utpräglad allest. på torr och hård mark.”

Svartkämpar är en av de vanligaste växterna på Gotland, vilket framgår av den höga andelen provrutor med arten. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer bra ännu i dag. 
Endast vanliga svartkämpar ssp. lanceolata är känd från Gotland.

Svartkämpar växer på öppen, torr till frisk, gärna trampad eller på annat sätt sliten eller störd mark i de flesta miljöer. Man finner den i betesmarker och annan öppen gräsmark, i torrbackar och hällmarker, på trädesåkrar, åkerholmar, åkerrenar samt på vägkanter, banvallar, grusplaner och skräpmark av olika slag.

Där svartkämpar planteras in i gräsmatta blir arten snabbt framgångsrik, med långlivade plantor som blommar och fröar av sig. Småplantor kommer upp många tiotal meter från moderplantan, i gräsmatta och på naken jord. Blomstjälkarna motstår tramp och gräsklippare och lien måste vara skarp för att slå av dem. Nya blomstjälkar utvecklas efter hand. Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Den trivs bäst på tämligen fuktig mark. Vid torka rullar bladen ihop sig. Åtminstone större delen av bladmassan övervintrar grön.